Mer eller mindre sant.

”Kasta den till mig!” hör jag från vardagsrummet.
”Kasta vad?” ropar jag. ”Ni kastar INGET i vardagsrummet!” Min spinnrock och diverse instrument, TVn och datorn känns… värda att skydda. Från kastande.
”Eh… flygplan… ” svarar åttaåringen.
”Okej då. Ni får kasta flygplan”, svarar jag.
”Vi kastar ju kuddflygplan”, säger nioåringen i normal samtalston till åttaåringen. Nioåringens samtalston är åt det mer högljudda hållet.
”Det gör ni INTE”, ropar jag. ”Ni får inte kasta nåt.”

En av de två är bättre än den andra på att förutse vad man vill höra, kan man säga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s