Nej, att jag inte skäller beror inte på konflikträdsla…

Något som ständigt förvånar mig är när någon antar att jag inte skriker åt barn för att jag inte vågar eller kan säga ifrån. Mina barn blir som regel ännu mer paffa, eller som Mathilda uttrycker det: ”De flesta har nog ingen aning om hur arg du kan bli, mamma.” Sagt med ett neutralt konstaterande tonfall och en ryck med axlarna. Tack, mitt barn. 😉 Eller nåt.

Men i alla fall. Jag blir lika förvånad varje gång över denna märkliga slutsats. För det finns ju betydligt viktigare skäl till att inte leva rövare än att jag skulle vara ovanligt konflikträdd, mesig eller flat.

För det första tycker jag inte att det är vuxet att skrika. Min ärliga åsikt är att sånt ägnar sig barn åt. Och jag är inget barn. Jag skulle skämmas om jag inte hade skaffat mig bättre strategier vid det här laget. Jag anser nog att som förälder bör jag ha mer effektiva metoder att ta till än att göra precis såna saker som jag försöker lära mina barn att låta bli. Som att skrika åt folk.

När jag väl skriker, då betraktar jag det som ett olycksfall i arbetet, som min egen mor så diplomatiskt uttrycker det. Som något icke önskvärt som hände trots goda intentioner. Något som kräver en ursäkt till den det berör, och allvarliga ansatser till bot och bättring.

För det andra är det sorgligt ineffektivt att rya åt folk. Först och främst för att det kan ge fullständigt fel resultat, i synnerhet med personer som lätt går i baklås. Särskilt barn är som säkerhetsbälten. Ju hårdare man rycker, desto mer tenderar de att fastna.

Rätt ofta är det så att de personer som har svårast att göra som de blir tillsagda också är de som har lättast att smittas av andras ilska och ge igen med samma mått och lite till, i stället för att ge sig.

De som har svårast att inse när det är läge att foga sig kommer alltså inte att göra det, oavsett hur vi skriker eller skäller. De kommer bara att bli än mer upprörda. Att sätta hårt mot hårt i det läget är att skapa kaotiska och potentiellt farliga situationer.

Dessutom är det också så att den som måste bevisa sin auktoritet faktiskt mister den. Det är inte ledarhunden som gläfser och vill fajtas, så gör bara de hundar som försöker att utmana hans auktoritet. Och så fungerar det bland människor också. Att bråka är att bevisa att man inte har makten. Inte så smart.

För det tredje är respekt inte samma sak som rädsla. Jag vill nog hellre att mina barn gör det jag ber dem om för att de litar på mitt omdöme, respekterar mina beslut och tror på mig, än att de lyder av rädsla för mitt dåliga humör.

För det fjärde är skäll är knappast nåt kvitto på gott föräldraskap, tvärtom. Att genomgående behöva vara arg, sur, tjafsa och skrika åt sina barn, det säger ju bara negativa saker om föräldraförmågan. För om man hade effektivare sätt att få som man ville, då behövde man ju inte skrika. Alltså vet man tydligen inte hur man får som man vill på något annat sätt. Och tja. Det är inte en så smickrande slutsats, kan jag tycka.

För det femte lär sig barn inget av att bli upprörda. Och barn blir ofelbart upprörda av att deras föräldrar är det. Att en utskällning eller bestraffning får barnet att lära sig, det är bara nonsens, vrakgods från felaktiga historiska uppfattningar, som fastnat på stranden och blivit liggande som en fix idé i vårt samhälle, trots att vi egentligen vet och alltid har vetat bättre.

För vi vet egentligen att barn lär sig av att lyckas, inte av att misslyckas. Det är inte bara vad modern hjärnforskning säger oss, utan även vår praktiska erfarenhet från vardagen.

Vem skäller på ettåringen som ramlar när hen försöker lära sig att gå? Ingen, naturligtvis. I stället tar vi barnet i handen och försöker igen. Vi peppar, hittar nya sätt att träna, och applåderar varje steg. Vi går inte runt och inbillar oss att en rejäl utskällning skulle få ettåringen att börja gå snabbare och bättre; vi vet att barn lär sig bäst och snabbast av att få lyckas. Igen och igen, med mindre och mindre hjälp, tills de har lärt sig att klara av uppgiften helt på egen hand.

Betyder det här att jag alltid låter mild?

(*Vi pausar här en stund för att låta mina barn skratta färdigt*)

Knappast. Visst händer det att jag säger ifrån skarpt, även om att just skrika väl kanske inte hör till vardagen. Då och då är det av strategiska skäl, för att jag bedömer att en skarpare ton kommer att hjälpa – fast så gör jag bara när jag vet att de berörda barnen kan hantera en tillsägelse. Vanligare är att jag är irriterad eller sur. Då kan saker komma ut hårdare än de borde. För liksom mina barn föddes jag med ett stort och vilt temperament, som – även om det har mildrats med åren – inte alltid är låter sig tyglas helt. Glädjande nog är det ändå så att övning ger färdighet; och jag har fått öva mycket, mycket. 😉

Ganska ofta har jag däremot en rätt så neutral ton men ett kliniskt skarpt budskap, av den enkla orsaken att just mina barn inte är så bra på att förstå det outtalade eller sociala övervägandet, utan svarar bättre på logik och att man säger exakt det man menar. Och en så uttalad tydlighet kan låta hård för en utomstående, även om tonfallet mest är konstaterande. Därför kan du säkert få höra mig säga saker i stil med

”Det är inte dig det är mest synd om i den här situationen, det är NN som gråter och har ont. Var tyst eller gå härifrån”,

”Om du tänker blir arg på någon föreslår jag att du blir arg på personen i spegeln. Det är inte NN som har betett sig illa, utan du”,

”Nu håller du på och jobbar upp dig till panik. Om man bara tänker på hur jobbigt nåt är så blir det ännu jobbigare och så hamnar man i en rundgång. Du behöver fokusera på nåt annat nu. Andas med mig.” eller

”Du bestämmer över dig, NN bestämmer över sig. Du kan välja att hålla för öronen, ta på dig hörselskydd eller gå härifrån. Du kan inte välja att NN ska vara tyst. Hålla för öronen – hörselskydd – gå. Det är dina valmöjligheter”

och andra häpnadsväckande rakt på sak uttalanden. Var som helst och när som helst. Det händer ganska ofta att vi blir stirrade på ute på stan, kan man säga. 😉

När jag däremot hänfaller åt att skälla, vilket tyvärr sker, då finns det ingen pedagogisk tanke bakom det hela. Det beror enbart på att jag blivit för arg för att hejda mig, kanske för att jag är trött, stressad, hungrig eller ur form. Bråk, skäll och skrik står inte med på min lista över önskvärda beteenden hos människor, i synnerhet inte hos dem som begåvats med ansvar för barn.

Så jag blir lika uppriktigt förvånad varje gång någon får för sig att jag är för mesig för att säga ifrån bara för att jag inte skriker åt ungarna jämt och samt. Varför skulle jag föredra att skälla på barnen?

Varför skulle jag välja att framstå som oskicklig, ohyfsad, auktoritetslös och barnslig genom att bete mig som om jag inte kunde bättre?

Annonser

2 responses to “Nej, att jag inte skäller beror inte på konflikträdsla…

  1. Tänker på dig när jag hör grannkvinnan skrika på sina fyra, 7-20 år ungefär. Det låter så gräsligt att jag sagt ifrån. Hon liksom verkar öka upp situationer när hon borde dragit ner dem. Lägger över ansvaret på ungen fastän det är hennes. Hon har varit med om alldeles för mycket i livet, jag är alldeles för mycket informerad, tack. Och tyvärr verkar hon inte lära sig ordet ”lågaffektivt” av sig själv. Lär sluta med att jag och grannen under klagar ut henne ur huset. Suck.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s