Det är klart att man behöver hjälp

I följetongen om hur NP-föräldrarnas vardag förändras med årets växlingar har vi nu kommit fram till soc-anmälningarna. Barnen som började krokna nästan innan terminen började, hade föräldrarna med sig i skolan och till slut blev hemma har nu blivit anmälda till socialtjänsten av skolan. Och det är dags för allehanda möten.

Även om det tydligen förekommer rätt ofta att skolor anmäler föräldrar till soc som hämnd för att skolan anmälts till skolinspektionen (ja, jag känner personligen till flera såna fall) tror och hoppas jag att det inte är det vanligaste scenariot. Snarare är det ofta någon sorts felriktad välvilja som är i farten. ”Jomen vi ser ju att ni behöver hjälp!” alternativt ”Det är ert ansvar att se till att barnet kommer till skolan!” brukar vara de två vanligaste argumenten för att skicka anmälningar till Socialtjänsten eftersom ett barn som har en funktionsnedsättning, och inte har fått anpassningar och stöd i skolan, har gått in i väggen.

Och det hade ju varit helt ok om det hade funnits någon sorts energi över i familjerna till att hantera ytterligare möten, kontakter och skärskådning. Och framförallt om det hade funnits någon hjälp att få.

En del tror att skolor måste anmäla frånvaro till Socialtjänsten. Att det är lag på att anmäla sjukfrånvaro. Det är det inte. Olovlig, omfattande frånvaro är det som ska anmälas. Eller när man misstänker att ett barn far illa. Inget annat. Många kommuner har som officiell riktlinje att när vårdnadshavaren anmäler sjukfrånvaro är den frånvaron automatiskt giltig.

Jag vet inte riktigt vad skolor tänker sig att Socialtjänsten ska göra. Socialtjänsten har en rad olika insatser som är reglerade i lag. Men just de insatserna brukar inte vara så väldigt meningsfulla för familjer med barn som blivit hemma från skolan. Det är sällan aktuellt med personlig assistans eller boendestödjare – och det brukar vara svårt att få så länge ens barn är fysiskt förmöget att knäppa knappar och använda bestick. Det är ofta inte alls läge för barnet att lämna hemmet överhuvudtaget, som vid korttids (tänk helgboende) eller ledsagarservice. Frivillig familjehemsplacering eller tvångsomhändertagande enligt Lagen om Vård av Unga, är välkänt riskabelt vid NPF, eftersom de här barnen ofta är känsliga för att byta miljö, och eftersom föräldrarna i stort sett alltid kan barnets speciella kommunikationsstil och speciella behov bäst. Det är ofta inte ens läge att ta hem främmande personer, och knappt ens välkända personer, som vid avlösarservice i hemmet. Och det finns ingen insats från Socialtjänsten som heter ”Vi håller koll på alla tusenmiljoner samtal som behövs ringas, vaktar ditt barn så hen inte begår självmord, tjänar pengar så ni kan betala räkningarna, handlar hem mat, tillagar den, ser till att alla äter och diskar undan efteråt. Ligg här och vila en stund.

Det är klart att familjerna behöver hjälp. Till exempel hade det varit bra om:

  • skolan hade funkat till att börja med. Så barnet hade sluppit utmattning och psykisk ohälsa uppepå sin funktionsnedsättning.
  • kommunen tagit praktiskt eller åtminstone ekonomiskt ansvar för att en eller två föräldrar plötsligt inte kan jobba för att barnet kräver ständig tillsyn.
  • skolan hade tagit hjälp av specialpedagoger, arbetsterapeuter och myndigheten SPSM för att göra en realistisk plan för att få tillbaka barnets ork och förmåga, och anpassa skolsituationen efter barnet.
  • föräldrarna hade kunnat få råd och stöd av proffs som faktiskt vet vad de pratar om, i stället för att komma med olika varianter på temat ”Bär iväg barnet till skolan så löser sig nog allt!” respektive ”Ni måste ju förstå att det här egentligen är ert fel”.
  • barnet hade kunnat få råd och stöd av ännu mer pålästa proffs, som var specialiserade på NPF och skolmiljöer.
  • sjukvården hade kunnat möta upp barnets dåliga mående.
  • behandlande enheter som BUP och habilitering hade känt till hur tex VAB fungerar, och inte envisats med att säga saker som att ”du får gå till din egen läkare och bli sjukskriven så du kan ta hand om ditt barn”. (Eh… nej… i Sverige sjukskriver vi den som är sjuk eller som har förvärrade symtom av sin funktionsnedsättning. Inte personens föräldrar. Socialförsäkringslagen, någon?)

För det är klart att man behöver hjälp när man har dygnet-runt-jour kring ett barn som har gått sönder i samhällets hantering. Vi kan ju börja med att skicka anmälningar till rätt ställe. Skolinspektionen heter myndigheten som tar emot anmälningar om icke-fungerande skolsituationer. Inte Socialtjänsten. För att sisådär 50% av alla föräldrar till barn med NPF skulle vara undermåliga, det är en smula osannolikt, eller hur?

Advertisements

34 responses to “Det är klart att man behöver hjälp

  1. Precis mina tankar när vi hamnade därhän att skolan gjorde orosanmälningar, utan att tala om att barnen hade autsimdiagnos.
    Orosanmälan lades bort av soc. & även av skolchef när detta kom fram, men så mycket onödig energi som gick för mig som förälder.
    Tack för ditt inlägg & för upplysning!

  2. Det är så fantastiskt bra skrivet! Förresten skulle jag gärna ansöka om den där insatsen från socialtjänsten om den fanns 😉

  3. Amen på det! Vår rektor hävdar bestämt att de är skyldiga att anmäla sjukfrånvaron till soc. Nu var mitt barn hemma en hel termin då hen hade fått lunginflammation orsakad av mycoplasma. Helt sjukt! Vad skulle soc ha kunnat hjälpa oss med? Hostmedicin eller?

  4. Bra skrivet Tina. Varför inte införa en Rut, bekostad av kommunen, som kan komma och avlasta föräldrarna så de kan ägna sig sitt barn.

  5. Herregud va sant , jag börja tvivla på mig själv som Mamma som tycker det är tungt med maten och allt runtomkring men jag har ju också levt i en stress med utbrott och dylikt varje dag i mååånga år 6 år på bup som inte gav något….Nu har vi börjat utredning på BNK efter jag skrivit egen remiss Dottern visar eller snarare visade inget i skolan men va helt out of order så fort hon kom/ kommer hem!!! Har haft skräck för matlagningen till middagen sedan hon va liten pga den tiden på dygnet som är mycket känslig och jag har svårt för att fokusera mat o skrik o vara nära samtidigt..

    När hon kommit i säng o somnat vilket ni alla vet kan ta tid… Cirkadin hjälper numer sådär måste jag få sitta o ta igen mig o andas o bara få vara vilket gör att min läggtid också blir väldigt sen….
    Undrar hur slut hon ändå måste vara stackars min lilla flicka som jag inte kommer in på djupet eftersom hon håller för öron när jag vill fråga henne om vad som hände eller hur hon mår etc……Hoppas nu att psykologen på bnk kommer henne någorlunda in på djupet….

  6. Underbart skrivet. Vår socialtjänst ville inte veta av en anmälan till dem, så länge vi kämpade på fanns det inte någon till att det skulle anmälas.

  7. Givetvis skulle det så ”någon anledning till”

  8. Åh, bra tänkt. En ny yrkesgrupp borde finnas inom vården och inom skolan. Kan man tänka sig NPF stödjare/tolk som är vuxen gärna med eget funktionshinder som kan vara med och utveckla fungerande stöd och ett bättre bemötande. Som även kan vara en kommunikationsbrygga för barn och vuxna med NPF.

  9. En tanke till föresten LSS utbud av stöd är så snett. Om ett barn har extra behov så särskiljs ofta just det barnet från familjen. Trots att det är barn som behöver trygghet och kontinuitet mest av allt. Varför inte lägga ut allt annat utom just kärnan i föräldraskapet? Det är väl bättre någon annan samordnar kontaktet och städar och föräldern orkar var nära sitt barn?

    • Kristina, precis just så! Någon annan tar allt det andra så ena föräldern kan ta barnet/barnen. Så säger jag varje gång de frågar vad jag behöver hjälp med. Jag behöver en samordnare och en som städar och lagar mat. Det är vad många av oss skulle behöva. Nästan alla skulle jag tro 😉

  10. Detta borde alla rektorer i Sverige läsa. Så mitt i prick. Den hjälp vi behöver finns inte. Istället blir det bara mer stress och press. Helt galet. Blir så ledsen på alltihop.
    Skicka in detta till en STOR dagstidning.
    Kunskap behöver spridas för att skapa förståelse.
    Du är fantastiskt bra på att tydliggöra problem.
    Tack!

  11. Kanske dags att sjukdomen/tillståndet som inte syns får ett namn: autistisk utbrändhet (eller NPF utbrändhet). Det är som vanlig utbrändhet fast har lite andra symptom. Uppkommer när livet ger helt orimliga krav som inte går att gå runt/välja bort. Alla har en tröskel. Har själv varit där som nybliven mamma även om jag klarade skolgång och yrkesliv. Vad hjälper det då? Man kanske skulle sluta lägga allt på föräldrarna då?

  12. Det tragiska är att det redan är välkänt. Det är tex mer regel än undantag att personer med odiagnosticerad autism drabbas av utmattningssyndrom mellan 30 och 40.

  13. Så bra skrivet Tina. Vi har använt många av dina tips för att få bättre ordning på pojkens skolgång. Vilken skillnad det har gjort för honom och oss.

    Men vi har haft tur också. De vi kom till på soc gjorde klart för skolan att vi inte hade där att göra. Men till oss sade handläggaren att de hade ett par tjänster som vi kanske skulle kunna ha nytta av, när det lugnat sig och vi fått lite mer ork…

  14. Jo tack, jag är 36… 🙂
    Det är ett välkänt fenomen bland oss ja men inom vård och skola?

    • Ang vuxna: Inom skola finns inget som är välkänt vad gäller funktionsnedsättningar alls. Inom vården bör kunskapen finnas, den är inte anekdotisk utan rätt så typisk. Men det varierar ju såklart.

      Ang barn och ungdomar upplever jag att kunskap om detta börjar spridas inom båda, faktiskt.

  15. Det är spännande att läsa vad du tycker. Ibland känns det som du är så arg på alla – eventuellt förståeligt efter att du verkar ha slitit i många år för dina barn.

    Jag har själv jobbat i soc. Är det ett bra ställe är de som sagt var med på att t.ex. sjukfrånvaro inte behöver anmälas i sig. Dock är det snarare ett problem i Sverige att vi får in för få orosanmälningar. Jobbar man med barn är man skyldig att anmäla om man misstänker att de far illa. Uppenbarligen mår hemmasittarna inte så bra, och som ett ex. ovan så kan soc tillhandahålla andra tjänster.

    Hade du blivit gladare om ingen uppmärksammande att dina barn for illa? Jag tänker att det blir en farlig tankevurpa om vi ska börja skuldbelägga de som faktiskt agerar.

    • Arg? Nu förstår jag inte vad du menar. Jag är inte arg, jag konstaterar att det begås en hel del fel och att systemet inte riktigt används som det var tänkt.

      Att soc får en massa felaktiga anmälningar är väl rätt onödigt och dåligt eftersom det redan är väldigt ansträngt med personal och timmar på de flesta ställen idag? I synnerhet är det dåligt för de barn som faktiskt far illa, att en massa resurser läggs på annat.

      Om det är skuldbeläggande att påpeka att det är bra om man ringer soc av rätt orsak så skuldbelägger jag gärna.

  16. Jo, det tror jag att vi och många andra kan vara överens om – systemet här och på många andra ställen, ex. skola, fungerar inte optimalt.

    Låter mig omformulera då. Att lägga fram det som ett problem att de som jobbar med barn faktiskt orosanmäler istället för de som inte gör det tycker jag är problematiskt, då det generellt är ett större problem att barn far illa och ingen vuxen ser/agerar. På min arbetsplats tar vi hellre emot för många orosanmälningar än för få (vi kan själva hänvisa dem rätt), än för få.

    Jag har all respekt för att orosanmälan inte är rätt väg att gå alltid, men jag tycker det blir en tankevurpa att (som du gör genom att skriva och publicera detta inlägg) lägga fram det som att problemet är att skolpersonal anmäler till soc – som man är skyldig att göra om man tror barn far illa.

    Och apropå skuldbeläggande – jag tycker det blir skuldbeläggande att ägna en hel text åt hur dumt/fel/opassande det är att orosanmäla vid oro. Vad är alternativet? Det kan ju också ses som en bekräftelse på att ngn uppmärksammat att ditt hemmasittar/barn med problematik inte har det bra – du/ni är sedda Hemmasittning kan också ske pga andra orsaker i livet – alla har inte en familj som backar upp och en hemmiljö som är bra.

    Nej, heja modiga vuxna som vågar se. Jag förstår att felaktiga anmälningar kan strula till det för er med hemmasittare som har din situation, tycker det blir en farlig slutsats.

    • Och arg kanske är fel ord. Jag har reagerat på (när jag läser din insiktsfulla, spännande blogg – jag är inte här för att hata, bara för att problematisera kring det du skrev nyss) när jag läser att du ibland i textform verkar utgå från att myndighetspersoner/skolpersoner/andra i officiella roller som inte är lika stora experter på npf som du/ni i din familj är menar illa eller är okompetenta. Exmpelvis när du skrev om en busschafför på skolbuss som inte ville släppa på din stora son med Mathilda då stora barn skulle kliva på sist, men då sonen inte förmådde förklara detta och busschaffören sa till honom (fritt citerat, jag kan komma ihåg fel) eller detta inlägg. Jag tror varken att skolpersonal som anmäler eller socialen vill illa eller är ute efter att strula till era liv.

      Allt gott,

      Sofia

      • Om du med arg menar att jag uttrycker mig skarpt så ja, det gör jag. Ibland extra skarpt, om jag tycker att det finns fog för det.

        Så tråkigt att du tolkar det som en irriterad och sur röst. I det här inlägget skriver jag tex: ”Snarare är det ofta någon sorts felriktad välvilja som är i farten”. Det är inte kod för att jag egentligen tror att rektorer eller pedagoger är illvilliga, utan betyder precis som det står, att jag utgår från att de egentligen menar väl.

        Däremot ÄR det inkompetent att inte ha klart för sig i vilka sammanhang man ska och bör kontakta Socialtjänsten i tjänsten, när man har ett yrke där det krävs av en. Att i sin yrkesutövning sakna grundläggande och nödvändig kunskap om något så allvarligt är vad ordet inkompetens betyder.

        Busschauffören hittar du här. https://munderbar.wordpress.com/2013/10/01/hej-busschauffor/ Turligt nog hade de berörda en helt annan tolkning än din kring mitt humör, och vi hade konstruktiva och totalt icke-arga samtal kring hur vi kunde göra det bättre för barnen.

        /Tina

    • Min situation har inget med saken att göra, jag har inga hemmasittare…?

      Menar du alltså att det är bra att göra en orosanmälan om hemmasittare med NPF som blivit utmattade av skolsituationen – en anmälan vars utredning per definition inte kommer att beröra skolans åtgärder eftersom Socialtjänsten inte har formellt ansvar eller inflytande över dem – för att det finns andra barn som far illa?

      Det är ju ungefär som att skicka en anmälan till skatteverket om skattefusk hos brevbäraren för att min post kommer i fel brevlåda, när den är felskyltad…? Men med betydligt värre konsekvenser, eftersom det tar kraft från utsatta familjer och allvarligt skadar deras förtroende för skolan i en situation där det förtroendet är extra viktigt för samarbetet mellan hem och skola. Dessutom tar det onödiga resurser från Socialförvaltningen.

      • Hej igen.

        Nej, men du har haft hemmasittare som jag förstått det, är insatt i problematiken och debatterar ofta kring dessa ämnen, blandat med annat som rör npf.

        ”Menar du alltså att det är bra att göra en orosanmälan om hemmasittare med NPF som blivit utmattade av skolsituationen – en anmälan vars utredning per definition inte kommer att beröra skolans åtgärder eftersom Socialtjänsten inte har formellt ansvar eller inflytande över dem – för att det finns andra barn som far illa?”

        Nej, inte per se. Dessutom har du lagt upp den fråga så retoriskt snyggt att det inte riktigt går att svara 😉 Jag menar dock att det kan vara en farlig tanke att det är de som orosanmäler barn som de tror far illa som gör fel/ställer till besvär/är inkompetenta, oavsett om det är npf – barn, bar med annan problematik eller barn med dåliga hemförhållanden. Jag vet mkt väl hur SoL ser ut, men jag tycker det är intressant att problematisera detta.

        I Sverige som land/samhälle har vi snarare problem med att vi inte lägger oss i andras liv/situationer och familjen anses som en ogenomtränglig sfär (finns belägg och vetenskap som påvisar detta i undersökningar, orkar inte leta upp detta nu). Det är ett betydligt större problem att skolpersonal mfl INTE anmäler när de ska pga att det känns läskigt, krångligt alt man har tidsbrist med tusen andra skäl. Jag menar helt enkelt att på en större nivå är en orosanmälan ngt bra – så att soc kan se över situationen och antingen avskriven den eller vara behjälpliga om det behövs.

        Sen ifrågasätter jag inte att orosanmälningar har varit fel åtgärd för dig och/eller andra i kommentatorstråden – jag tycker bara det är intressant att diskutera kring.

        Busschauffören var enbart ett exempel på situationer som kan gå fel när folk antagligen inte menar illa – men tur alla berörda parter och du hade ett givande samtal.

        Du får självklart tycka vad du vill, men gör mig lite beklämd. Jag ser att du (mfl i kommentarerna) har haft/har npf barn där socanmälan ställt till det. Jag försöker bara få en större bild – hade ett samhälle där ännu färre anmälde och tog ansvar varit bättre?

        Over and out,

        Sofia

        ps: http://orosanmälan.se/ är en ny sajt som tillkommit (som jag inte har ngn koppling till) som har varit uppe på nyhetsmorgon mm, för att förenkla att orosanmäla. Bra att veta om då många är verkar engagerade i barns välmående.

      • Den ”retoriskt snygga frågan” är innehållet i inlägget. Det handlar klart och tydligt om en viss grupp barn, i en viss situation. Och den stora bilden jag ser är tyvärr helt annorlunda än din. I den bilden drabbas i princip hälften av alla föräldrar till barn med NPF för orosanmälningar på grund av bristande anpassning i skolan. Det är inte ”jag och några till i kommentarsfältet” det handlar om, det är tusentals familjer om året.

        Personligen tycker jag att orosanmälan är viktigt, jag har haft orsak att göra orosanmälningar flera gånger själv, har många vänner som arbetar med familjestöd osv osv. Men det är en separat fråga. Jag tror inte att ett blogginlägg kring skolors felaktiga och onödiga orosanmälningar av utbrända barn med NPF gör att människor i största allmänhet känner sig skuldbelagda och tvekar att kontakta socialtjänsten i andra sammanhang.

        Om jag skriver att flugsvamp är giftig och det gör så att någon slutar äta kantareller, då tänker jag att den personens urskillningsförmåga inte var så stor till att börja med. Kan man inte skilja på kantareller och flugsvamp, då får man antingen läsa på eller låta bli att äta svamp.

    • Enligt statistiken finns det fog för att anta att det finns ca 10000 hemmasittare eller så om året. ca 4500 har autism. Ytterligare ett antal tusen, kanske så många som 3-4000, har ADHD. Barnen med NPF är utan tvekan i majoritet bland hemmasittarna. Och i den gruppen är den absolut största andelen, barn som blivit utmattade av bristande anpassning.

      Orosanmälningar är i det här sammanhanget fullständigt irrelevanta i den absolut största majoriteten av fall. Och i de fall där de inte är det, visste man nog redan det. Då är det nog inte barnets hemmasittande i sig som föranleder orosanmälan.

    • Det ÄR ett problem att skolan anmäller föräldrar till soc för att barnet inte klarar skolmiljön.
      Ett enormt problem tom

      • Ja tyvärr är det väldigt, väldigt vanligt förekommande. Jag känner nästan ingen NP-förälder som inte blivit anmäld någon gång. Oftast av skolan. Och ofta i samband med hemmasittande. Även när barnet har läkarintyg, samtidigt som det pågår rehabiliteringsåtgärder och föräldrarna upplever att man planerar barnets närvaro och vila i samförstånd med skolan. Det är ju inte någon höjdare för samarbetet att i det läget få ett brev från Socialförvaltningen, kan man säga.

        Än har jag inte blivit anmäld, dock. Men det är undantaget som bekräftar regeln. Som förälder i NP-världen gör man tyvärr klokt att räkna med att det där brevet eller telefonsamtalet kommer, för det gör det för de allra, allra flesta.

  17. Tack för det inlägget! Även om delar av autismspektrumtillvaron funkar över all förväntan så har en familj med autismspektrum ändå behov av hjälp!!
    Men alla svar jag får, när jag förklarar hur vi har det och att det inte går ihop, handlar om att jag kan 1: få stödsamtal. 2: borde skaffa ett skitflexibelt jobb som kan göras på nån valfri del av dygnet. 3: försöka bli sjukskriven.

    Fattar inte hur det kan finnas så lite hjälp att få. Och så märkligt att det som erbjuds är så totalt opassande och inte hjälpsamt!

    När man sitter i alla dessa möten är det lätt att känna sig ensam och oförstådd.

  18. Jag blir faktiskt upprörd och arg när jag hör någon tycka att det är bättre att vi blir anmälda gång på gång till soc än inte alls, bara för att det anmäls för lite?! Det är väldigt lätt för andra att anmäla oss med npf barn. Ganska snabbt kommer ett samtal eller ett brev från soc! Hur lätt är det för oss att anmäla skolan??? När skolan brister och inte gör sitt jobb??? Mitt jobb som förälder är att försöka få mitt barn till skolan och skolans jobb är att se till att mitt barn får en PLATS i skolan och en bra utbildning med det stöd hen har rätt till. Eller har jag fel? Vår rektor anmälde till soc trots att han visste att dottern var sjuk!!! Hon hade som tidigare sagt lunginflammation orsakat av mycoplasma. Hon förlorade en hel termin utan undervisning. Rektorn påtalade tydligt att hon inte kunde få någon hemundervisning. Fick det sedan tre veckor innan skolan slutade och bara en dag i veckan. Vi anmäls alltså av rektorn till soc pga hög frånvaro trots att han vet orsaken. Vem kan anmäla rektorn för att missköta sitt jobb. Jag orkar inte längre klaga! Dottern är även hemma denna terminen. Varför? För att rektorn inte har någon plats till henne längre. Han ville att hon skulle gå i en skola där elever går för att de skolkar och har en dålig hemmamiljö??? Vi tackade nej för att den inte var lämplig. Sedan blev hon deprimerad. Nu sitter hon hemma utan någon skola alls. Rektorn tyckte att dottern inte klarar av skolan då hon är deprimerad och bollar över till bup. Allt går så långsamt och inget händer! Vi har varit på bup men allt tar sådan tid! Dottern vill nu gå i skolan vi tackade nej till då hon inte har något annat val. I den stora skolan orkar hon inte gå i. Fast rektorn gör inga stora ansträngningar för att få henne till skolan verkar det som. Så samma rektorn som anmälde oss till soc för att hon inte gick till skolan ordnar inte så att hon får gå i skolan?! Hur sjutton tänkte man då??? Hur sjutton kan det vara mitt fel att hon inte går dit??? När jag frågade rektorn varför han anmälde oss så sade han att det var hans plikt att göra det. Hur kan det vara det när orsaken var känd och när vi hela tiden hade en tät kontakt? Jag förstår om man anmäler om det finns anledning till oro. Jag förstår faktiskt det. Fast jag förstår inte varför man måste anmäla utan orsak! Många rektorer gör dessutom det gång på gång. Vad kan soc hjälpa oss med? Ingenting kan jag säga med facit i hand. Vi har blivit anmälda över fem gånger till soc för att jag behövde hjälp. Fick vi någon hjälp? Svar NEJ! Varje gång säger de på soc att nu skall vi få hjälp. Det finns ju ingen hjälp för oss. Moment 22. Vi bollas hit och dit hela tiden dessutom. Resultatet? En utbränd mamma som kroppsligen skakar bara hon tänker på alla möten och samtal och en dotter som blir allt mer deprimerad och isolerad. En dotter som vill ha kompisar och gå i skolan. Precis som alla andra. Jag blir anmäld gång på gång till soc men vad hjälper det??? Jag bara undrar……..

  19. Huvudet på spiken. Känner igen vår situation och våra tankar i precis aölt. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s