Att kunna när förutsättningarna ser annorlunda ut

”Hon kan bara hon vill”

Den sista tiden har jag i alla möjliga sammanhang mötts av föreställningen att personen ju kan ”egentligen”. Beviset för det brukar bestå i att ”jomen hen kan ju när det är nåt roligt” eller ”hen klarar faktiskt av saker bara hen vill”.

Men så enkelt är det inte, att komma igång, fortsätta och avsluta. Vi har helt egna tankeprocesser som ska göra precis de här sakerna. Fast vissa har dem inte. I stället har de nåt som man skulle kunna kalla ”glapp i startmotorn och bromsen”. Eller motorsvårigheter, som det egentligen heter inom neuropsykologin.

Jag tänkte att vi kunde få det här utrett på en gång. Ta en lådbil. Ställ den på en plan väg. Går den igång för att du säger åt den att starta? För att du räknar till tre? För att du skriker åt den? Inte? Vad händer om en av oss helt enkelt puttar på den?

Ställ nu samma lådbil i en backe. Går den igång av sig själv nu? Aha! Nu är det bara att bära tillbaka den till den plana vägen! För nu vet vi att den kan! Eller vänta. Först måste vi skrika åt den att stanna. För DET vet vi att den kan; på den plana vägen stannar lådbilen precis hela tiden, så fort som ingen skjuter på eller drar den.

Vad betyder då detta? Jo, när en person med motorsvårigheter klarar av en viss situation, då lär vi oss något mycket viktigt. Så här kan det uttryckas:

Hen kan under speciella omständigheter.

Vad ska vi med den kunskapen till? Det är de här speciella omständigheterna vi ska kopiera, överföra till andra aspekter av livet. Ifall vi vill att personen ska klara av dem också.

Annonser

14 responses to “Att kunna när förutsättningarna ser annorlunda ut

  1. Åhh så bra. Superpedagogiskt!

  2. Pingback: M som i underbar | Pearltrees

  3. Tina, jag har sagt det förut, men ibland vill jag få tjata om samma gamla skiva: Du skriver SÅ bra, liknelser som får den mest trögfattade att inse hur det kan vara. Vi har ju en lådbil hemma, har jag insett med åren som går nämligen.

  4. Jag håller med Fia! Du har bra metaforer så att det blir begripligt. Och så att jag som har NPF diagnos själv förstår hur jag fungerar. 😊 Ibland kan jag få kommentaren av någon kollega (de vet om att jag har ADHD) – Men det är ju bara att göra det, det är ju inget problem. Även om jag miljoner gånger försökt förklara för dem att jag både är ”trögstartad” och ”svårbromsad”. Dessutom när motorn väl är igång är den svår att stänga av. 😏 Något som jag oxå upplever som jobbigt är när jag försöker förklara en känsla eller ett problem och min känsla/problem minimaliseras och inte tas på allvar. Det är oerhört kränkande. 😔

    En annan föreställning som gör mig ”skogstokig” är att bara för att jag har fått min diagnos och mediciner så ska jag fungera som alla andra. Precis som om all problematik bara är som bortblåst. 😒

    Det som många glömmer är att jag har levt utan diagnos i ca 40 år och med i drygt två år. Jag har fortfarande inga bra strategier för alla saker som dyker upp i min vardag. Jag behöver dem men är inte kapabel att fixa dem själv. 😒

    Kort sagt, jag känner mig verkligen som en lådbil! 😏

    Tack för en underbar blogg Tina! Kram ❤️

  5. Folk som säger ”hen kan bara hen vill” tänker aldrig igenom vad det skulle betyda att bara kunna när man VILL. Det är ett ENORMT handikapp.

    ”Vill” du gå upp på morgonen, klä på dig, gå på toa, gå till jobbet/skolan, göra dina uppgifter, laga mat, städa, diska och tvätta? Nej, ofta är man inte så sugen. Tänk dig då att du bara kan när du vill. Då kommer du inte upp ur sängen den där slaskiga höstmorgonen när du inte vill gå upp. Du klarar inte att laga mat eller diska, så du får gå hungrig. Dina kläder blir inte tvättade. Du kommer efter på jobbet eller i skolan. Om man bara kan när man vill så kan man INTE när man INTE vill.

    Då brukar samma moralpoliser fnysa ”vissa saker måste man bara göra, även om det inte är så kul!”. Utan att märka det har de redan ändrat sig från ”man kan om man vill” till ”man kan även när man inte vill”. Och sen försöker de få det att bli samma sak.

    Det är väl fullständigt självklart att ingen njuter jämt av trista vardagsplikter. Vissa moralister brukar till och med lyfta fram det – ”jag vill minsann inte heller plocka undan, men jag gör det ändå”. Men ändå skuldbeläggs funktionsnedsatta som inte heller vill, som om det vore omoraliskt och konstigt av dem att inte vilja. Man försöker polisa vad de ska känna med ursäkten att ”allt handlar om inställning”, trots att deras egen inställning är precis likadan. Det påminner lite om såna där sekter som hävdar att allt går bra om man bara tror på Gud tillräckligt, så om nåt går dåligt är det ett tecken på att man inte haft ett tillräckligt rent troende hjärta.

    Jag tänker faktiskt rätt ofta på en annan grej (jag har alltså själv en bokstavsdiagnos, om det inte framgick). De flesta vuxna med ett sexliv har väl varit med om att försöka nån gång i en situation eller med en person man egentligen inte är tänd på (åtminstone just där och då). Man försöker ”vilja”, men det är inte äkta, och det blir nästan omöjligt att genomföra. Dessutom tror jag att de flesta även känner igen motsatt situation – man VILL, men det GÅR inte, ens kropp gör inte som den ska. I princip alla förstår att kropp, känslor och vilja kan vara i osynk på det här sättet, det finns en kulturell medvetenhet om att man inte alltid kan bestämma att kroppen ska kunna. Sex kan man bara ha när man vill. Vill man inte så funkar det (oftast) inte. Och ibland går det inte ändå. Detta är alltså en ”man kan bara när man vill, och ibland kan man inte fast man vill”-grej som nästan ALLA människor har.

    Så jag fattar inte hur folk inte förstår saker som ”hen orkar bara igenom matteläxan ibland” eller ”den här personen kan bara diska när hen vill”, när de egentligen VET hur jobbigt det är att försöka förmå sig själv till att vilja när sugenheten verkligen är avgörande.

    Så det är nog snarare att de inte egentligen tror på ”hen kan bara hen vill”. Annars skulle de ju förstå vad som händer när man inte vill.

  6. Glömde skriva att jag idag exploderade i personalrummet under lunchen pga av just upprepade kränkningar av en kollega som ideligen inte har någon som helst empati vad det gäller mina känslor. Som enligt honom är helt fel/obefogade. Jag kräver inte att han förstår utan att han respekterar hur jag upplever och känner i olika situationer istället för att berätta för mig hur jag ska agera/reagera.

    Jag blev som en vulkan som formligen sprutade ut lava. Gick säkerligen in i ”affekt” då jag inte minns så mycket av vad jag sa nu efteråt. Jag blir inte ofta arg men när det rinner över blir jag fullkomligt galen.

    Det sjuka är att nu oroar jag mig för att gå till jobbet imorgon då det inte fanns tillfälle att prata om incidenten under resterande delen av arbetsdagen idag. Enligt en kollega till mig tycker hon att det är han som borde tycka att det ska bli jobbigt. Problemet är bara att jag ju inte vet hur han reagerar med tanke på hans i mina ögon brist på empati.

    Så nu ligger väl jag sömnlös ett tag innan jag kan somna!

  7. Bra jämförelse med lådbilen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s