För annars…

Vi går en långpromenad över Rudorna. Så heter de milsvida fält jag varje dag ser ut över från vårt vardagsrumsfönster. Flickorna har med sig en kompis, de skrattar och pratar. Men så går något snett, och Mathilda blir arg. Hon börjar vifta omkring sig och göra arga ljud, och innan jag hinner ingripa har hon sprungit före och går ett tiotal meter framför oss andra.

”Ni får inte gå nära Mathilda nu”, säger jag till flickorna, som flamsar vidare. Särskilt till kompisen, som inte är lika van som lillasyster vid härdsmältor. Jag lägger till lite skärpa för säkerhets skull: ”Lämna henne bara ifred!”

Kompisen har tydligen uppfattat att det jag sade inte var ett förslag utan en befallning.

”För annars… vänder du och går hem med oss?” säger hon.

Jag blir förbryllad över frågan. För det första behöver jag inte hota mina barn för att de ska göra nödvändiga saker. Vi har en överenskommelse. En gentlemen’s agreement, kan man säga. Jag begär rimliga och görbara saker av dem, och så gör de dem. Och om de behöver hjälp, då hjälper jag dem. Enkelt och begripligt. Hot är inte särskilt skickligt ledarskap, så det försöker jag undvika.

För det andra är skälet att inte gå nära Mathilda när hon är upprörd ett helt annat:

”Nej. För annars slår Mathilda er”, säger jag.

Förvåning breder ut sig över kompisens ansikte. Hon är antagligen lika förbryllad över mitt svar som jag över hennes fråga. Lillasyster finner sig snabbt:

”Kom, vi dansar!” skrattar hon.

Mathilda går vidare över fälten framför oss. Hennes rörelser är mindre ryckiga nu när hon får vara ifred. Jag tänker på kulturkrocken jag just upplevde. Varför skulle jag behöva uppfinna konsekvenser, när livet redan är så fullt av dem?

Advertisements

7 responses to “För annars…

  1. Spot on! Igen! 🙂
    Väldigt roligt att få läsa om dina iakttagelser här. Tack för att du delar med dig av dem!

  2. känner igen det där

  3. Intressant inlägg! Att få en sådan reaktion är alltid lika ögonöppnande. 😆

  4. Precis!
    Jag upphör aldrig att förvånas över alla de ”normalstörda” barnens föräldrar som hotar och skäller och kommer med den ena inkonsekventa konsekvensen efter den andra, och det enda deras barn lär sig är hur de ska undvika att bli upptäckta, hur de ska kunna skylla ifrån sig och hur de ska kunna argumentera emot sin förälder (ganska enkelt eftersom förälderns argument aldrig är logiska och inte syftar till något annat än att visa att det är föräldern som bestämmer).

    Eftersom deras barn har förmågan att lära sig av omgivningen och av sina misstag så behöver föräldern inte hela tiden ligga ett steg före, som vi måste göra, och hen behöver heller inte tänka ut logiska konsekvenser, eftersom hens barn inte fastnar i en evighetsloop av tjat om hen plötsligt måste byta spår.

    Jag känner igen det där med att de regler vi ändå har efterföljs eftersom de inte är något ”hittepå” och ”baraföratt”.

    Många normalstörda barns föräldrar lägger så mycket energi på att upprätthålla massor av onödiga regler ”bara för att”, så man kan ju undra vem det är som är rigid… Följden brukar bli att de normalstörda barnen känner sig kränkta och blir sura. Deras enda vapen mot de ”i-onödan-konsekvensiga” föräldrarna är att sura, och att vägra äta (och det beror här inte på någon sensorisk överkänslighet i munnen utan på att det är otrevligt att äta när de vuxna bara tjatar varenda måltid). Vi ar några såna släktingar och vänner som hela tiden måste tjata och poängsätta barnens ätande. Jag mår illa när jag hör det, jag som vuxen äter inte alltid upp varenda smula på tallriken. Det beteendet kan jag väl mer förstå när det kom från min egen mor- och farföräldrageneration, även om de som torpare väl varit relativt förskonade från hunger. En kompis pappa som växt upp under kriget I ett östeuropeiskt land kan man ju, förstå att han har en annan syn på det där med att äta upp (det kanske skulle dröja flera veckor tills de fick äta sig mätta igen).

    • Jag tänker att om man hela tiden upplever att man inte kontrollerar nåt i sin tillvaro, då kanske man vägrar där man kan. Och det finns några saker vi inte kan tvinga barnen att göra. Vi kan ge dem mat, men inte tvinga dem att svälja. Vi kan sätta dem på toa eller potta, men inte tvinga dem att kissa eller bajsa. Och vi kan lägga dem i sängen, men inte tvinga dem att somna. Och där har vi de vanligaste konfliktsituationerna. Om vi inte skaffar oss mer effektiva sätt att hjälpa barnen att klara det som är bra för dem kommer vi att fastna förr eller senare, och oftast på en av de tre. 😉

    • Grejen är ju att en massa barn klarar av att vi gör saker som egentligen inte fungerar. De har kognitiva förmågor att ta av. Men en liten andel barn, runt 10%, gör det inte. De behöver extra bra föräldrar, och extra bra metoder. Metoder som jag hoppas att jag hjälper till att sprida, lite i taget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s