Den missuppfattade attityden eller Keeping it real

Barnen är sjuka och har vilat mest hela dagen. De är för pigga för att egentligen vilja sova, och för trötta för att riktigt klara av att göra kväll. Det går långsamt med kvällsrutinerna, och så plötsligt tar det stopp. Pappa upptäcker att minstasyster har somnat på vår säng, halvt uppkrupen under ett täcke, med fötterna som små antenner ut i det halvmörka rummet. Han säger att ikväll är det för sent, vi hinner inte läsa klart boken vi håller på med. Mathilda blir upprörd och svarar att då har hon ”ingen orsak att sätta på sig pyjamasen”.

Och tja, jag blir sur. Jättesur.

Pyjamas hos oss har man inte för att man måste. Det har man för att det är bra för kroppen att byta kläder, för att det är skönare att sova i vissa material och plagg, och för att det blir mindre smutsigt i sängen. Jag är ärligt talat helt ointresserad av huruvida Mathilda väljer att sova i pyjamas eller inte, och genom åren har hon gjort på tusenmiljoner olika sätt med den saken. Men attityden. Attityden…!

”Mathilda”, säger jag, fortfarande hyfsat samlad, ”Det är dags för kvällsrutin. Sätt på dig din pyjamas nu.”

Mathilda svarar inte, vare sig ja eller nej. I stället fnyser hon irriterat och gnäller att pappa faktiskt sade igår att de skulle läsa klart idag! Faktiskt! Han sade det!

Och jag svarar i ännu mer irriterat tonfall att orsaken att hon ska sätta på sig pyjamas är att det är kväll, och hon ska sova, och att jag har varit sjuk i tre veckor, så jag har ingen som helst lust att dividera med henne.

”Bara gör det!” fräser jag.

Mathilda säger inget alls. Jag säger inte heller nånting. Faktiskt är jag en smula chockerad över orden jag just hörde mig själv uttala. För jag vet ju att de inte precis hjälpte, tvärtom. Chansen att Mathilda klarar av att klä på sig pyjamas blev precis nyss exakt lika med noll.

Det finns egentligen inget jag kan göra som inte kommer att göra henne mer upprörd. För att ge oss  båda lite tid att svalna sätter jag mig i min fåtölj och försjunker i datorn en stund. Inte lägga sten på börda. Till vännerna på andra sidan skärmen skriver jag att jag borde seriöst inte få ha barn. Och jag skäms. Över hur jag for ut mot ett barn som faktiskt inte klarade mer, hur jag gjorde allt mycket värre fast jag vet så oändligt mycket bättre.

Mathilda exploderar otroligt nog inte. Efter kanske sju minuter kommer min man upp från källaren, där han hämtat lite kläder, och frågar hur det går. Mathilda svarar inte.

Jag drar djupt efter andan, reser mig från datorn och går till Mathildas rum. Jag frågar henne vad hon behöver för hjälp för att klä på sig pyjamas, beredd på att backa ut ur rummet om hon inte har lugnat sig, för jag märker ju att hon är stressad. Jag ber om ursäkt för att jag fräste. Och till min ännu större skam får jag veta vad som är det egentliga problemet: Mathilda hittar inte sin pyjamaströja från igår. Den randiga, svarta. Hon har tittat efter andra tröjor, men det finns så många, och alla har knappar på sig.

Mathilda gråter nästan av frustration och stress. Jag tar tröjan hon just plockat upp ur händerna på henne, pratar lugnt och lätt om fördelarna och nackdelarna med att välja just den, låter henne känna på tyget, fundera, och slutligen leta igenom den för att veta säkert att den inte har några knappar.

Lirkandet ger utdelning. Hon andas lugnare nu. Jo, hon kan tänka sig att ta på sig den, det kan hon. Hon sträcker sig till och mer längre än så, efter några ögonblicks funderande:

”Det blir nog bra, mamma. Jag kan prova.”

”Gör det, Mathilda”, säger jag. ”Om den inte känns bra kan vi alltid byta tröja. Man kan alltid prova, går det inte så hittar vi en annan! Vi löser det tillsammans!”

Tröjan kommer på. Jag hjälper henne med resten av pyjamasen. Hon orkar inte borsta tänderna eller kissa, inte efter att just ha blivit lämnad i sticket när hon verkligen hade behövt någon som inte fastnade på vad hon sade, eller med vilket tonfall, utan som förstod att det var hjälp som efterfrågades. Inget annat. Ingen ”attityd”.

Och visst, nog förstod jag egentligen att det var så. Men att förstå, mina vänner, är inte att göra. Att veta är inte att klara av. Om livet vore så enkelt, då hade vi alla varit hälsosamma, normalviktiga, icke-rökare med god kondition, ett välstädat hem (utan hemliga skräpgömmor) och Balans I Livet. Och vi hade aldrig, någonsin fräst på våra barn när de behövde vårt stöd.

Jag hjälper Mathilda till sin säng. Stoppar om henne och säger att jag älskar henne. Kollar av hur det har gått för resten av familjen, och går slutligen till min fåtölj. När jag sitter där och grämer mig över hur jag klantade till det, hör jag plötsligt min egen mammas varma röst i bakhuvudet:

”Det finns bara ett sätt att misslyckas. Det är att ramla, och så ligga kvar där i diket och strunta i att resa sig och försöka igen. Men att ramla är inte att misslyckas. Det är bara att vara mänsklig.”

Och jag tänker att ingen är perfekt, i synnerhet inte jag. Jag gör för det mesta så gott jag kan. Det gör nog du också. Men ibland blir det fel. Kanske för att vi var hungriga, trötta eller helt enkelt gjorde ett misstag. Eller kanske för att ungen gjorde just det där som vi hatar mest av allt, som vi bara inte klarar av att hantera på ett bra sätt.

Så låt oss hålla oss till verkligheten: Dåligt samvete hjälper inga stressade barn på med pyjamasen. Sånt gör bara föräldrar som inser att de har ramlat, och därför reser sig, lugnar sig en smula, dammar av knäna och försöker igen.