Att vara timstocken

Jag älskar timstockar. Och visuella nedräkningsklockor. Men alla mina barn är inte visuella… Det betyder att jag ganska ofta behöver vara timstocken eller nedräkningsklockan själv. Här är några saker jag gör när tiden går:

Räknar till tio innan nåt börjar

Nu pratar jag inte om ”Kom hit genast innan jag räknar till tio” och andra misslyckade föräldrahot, utan att jag neutralt upplyser om vad som kommer att hända vid tio (dvs något jag faktiskt rår över, till exempel att vi andra börjar äta), och vad jag förväntar mig (till exempel att hen ska komma och äta). Och sedan räknar långsamt till tio och så gör vi det vi sagt, utan tjat eller sura miner.

Det kan låta så här: ”Mathilda! Det är saft och kakor på tio i köket! Noah! Saft och kakor på tio i köket!” (Ja, jag ropar på ett barn i taget. Flera av mina barn är inte så bra på att avgöra vem man pratar med, så om jag inte specificerar kanske barnet inte ens vaknar upp ur vad hen nu håller på med. Ganska ofta går jag nära och lägger en hand på axeln eller handen innan jag pratar.) Så går jag in i köket och börjar långsamt räkna till tio: ”… nio… tio! Varsågoda!”

Och så börjar vi äta. Och om det är sura miner för att vi börjat innan de kommer (vilket var upprinnelsen till detta) så talar jag neutralt om att de hade en bra chans att komma innan tio, så det valde de själva.

Räkna till tio tills något är klart

Det här är en vana jag haft sedan Mathilda var bebis, hon hatade nämligen bilbarnstolen, och ofta, ofta var hon hysteriskt ledsen i bilen. Det blev inga långfärder, om man säger så… Men när hon bröt ihop en liten bit hemifrån, eller i alla fall på rimligt avstånd för att räkna utan att tappa bort sig eller få alldeles för långsam fart i räknandet, så upptäckte jag upptäckte att om jag räknade långsamt till tio, och såg till att komma till tio precis när vi svängde in hemma, då fattade hon att det var nåt på gång. Först lyssnade hon nog bara för att nåt hände, avledning liksom. Men så småningom kom hon verkligen att förknippa räknandet med ”snart är det här jobbiga slut”, och då började hon som regel lugna sig redan på tre eller fyra. Som i skrek inte fullt så högt, menar jag nu. 😉

Räkna ner från tre eller fem för att förbereda

Med fingrarna som visuellt stöd. Ofta när vi ska gå hem från till exempel en lekplats, leksakshyllan i affären eller badhuset använder jag en hand för att visa hur lång tid det är kvar tills vi ska gå. Jag förvarnar ungefär 15-20 minuter innan. När det är ungefär fem minuter kvar, eller mindre, håller jag upp ena handen med fem fingrar upp och säger ”Nu är det FEM kvar”. Efter en minut, eller en lagom tid utifrån hur bråttom vi har, håller jag upp fyra fingrar och säger: ”Nu är det FYRA kvar”, osv. Notera att jag inte säger minuter. Om jag inte räknar minuter pratar jag inte om minuter. Det är en enkel logik som följer av det faktum att jag har barn som inte tycker att 55 sekunder är ungefär en minut, och att ungefär är typ det dummaste begrepp som någonsin uppfunnits. Skönheten i det här är att jag inte behöver bry mig om klockan egentligen, inte heller blanda in den. Fingrarna gör det särskilt tydligt även för små barn, men även på avstånd. Det här är en rest från tiden då vi använde väldigt mycket teckenspråk med Mathilda.

Räkna till 30

Jag räknar långsamt till 30 med ett av mina barn medan hen klär på sig eller byter kläder. Det är en liten tävling/lek. Viktigt att det är roligt och spännande. Om hen får på sig kläderna före 30 (och det reglerar jag ju med tempot jag räknar… 😉 ) så blir jag Mycket Besviken och deklamerar högt hur trist det är att hen ALLTID vinner. Om jag vinner så killar jag hen i magen…:D Det händer förstås nästan aldrig, bara såpass ofta som barnet tycker det är kul. 😉

Utan mitt räknande har det här barnet nämligen noll fart. Som i kan sitta naken med en strumpa halvt på och pilla med nån legogrej eller läsa en serietidning. Bara jag vänder bort huvudet. Ingen hjälp vill hen ha heller. Och om jag försöker sätta dit en timstock blir hen antingen jättestressad, eller så klarar hen inte att släppa timstocken med blicken. Vilket ju inte precis funkar så bra när man ska få nåt gjort.

Ibland knasar jag till det och säger plötsligt 372. Ibland hoppar jag över något tal, och får genast en rättning. Ibland tappar jag bort mig och frågar var vi var. Det finns otaliga sätt att göra det här spännande, roligt och lagom förutsägbart.

Räkna till tre för val

Det här är lätt att trassla till och få utbrott kring, så stor varning, att räkna till tre i det här sammanhanget är inte ett sätt att pressa, utan ett sätt att stötta. Utan den attityden funkar det absolut inte!

Ibland behöver mina barn göra ett val, för att de liksom inte riktigt klarar av att jag bestämmer åt dem. Men det valet är starkt tidsbegränsat, av någon orsak, till exempel ”Nu åker skolbussen om tre minuter och Hannah kan inte få på sig jackan för hon har fastnat i tanken på skon som jag tog på fast hon inte var beredd”. Då kan det hända att jag tar till det här:

”Hannah. Bussen går strax. Du måste sätta på dig jackan. Vill du sätta på den själv eller vill du ha jackan i ryggsäcken? Jag räknar till tre. På ett och två bestämmer du. På tre bestämmer jag, och jag kommer att bestämma ‘ha jackan i ryggsäcken’. Ett. På ett och två bestämmer du: sätta på jackan eller ryggsäcken? Två. Tre. Nu bestämmer jag, och jag bestämmer jackan i ryggsäcken.”

Lägg märke till att jag inte bestämde nåt jag inte rår över; till exempel kan jag inte bestämma att Hannah ska ta på sig jackan, då får jag ju i värsta fall hålla fast henne och tvinga på den, och så dåliga pedagogiska metoder har inget bland människor att göra. Lägg också märke till att jag bestämde det som jag tror att hon egentligen, innerst inne vill. Om det inte är så att hon måste göra tvärtemot vad jag vill, då kanske jag får bestämma ”fel sak”. Jag upprepar också hur det här funkar, så att Hannah har en chans att minnas alternativen. Och jag är lugn och ostressad själv.

Det här är inget man kan göra i alla situationer! I synnerhet när känslorna är upprörda kan det vara en superdålig idé att införa en tidsgräns, det kan vara den stress som puttar barnet över kanten till kaos. Vissa barn är det totalt fel för. Men andra gånger, med rätt barn, när sinnesstämningen är ok och man själv är lugn, kan det tvärtom vara uppskattat, som en sorts hjälp att hålla tråden och märka hur lång tid man har på sig. Och kan man dessutom göra det här som ett skämt så blir det ofta alldeles strålande! ”Äsch då, nu hann du bestämma före mig IGEN!!!”

Att överhuvudtaget kunna räkna till tre förutsätter dock att man aldrig ägnar sig arga utrop i stil med ”Nu räknar jag till tre och sen kommer du och sätter dig, basta!” för då har man redan solkat ner associationsbanorna kring detta med arga känslor. Och då kan man räkna med ett utbrott så fort man säger ”nu räknar jag till tre”.

Räkna till tre som förvarning

Jag har ljudkänsliga barn. Hela vår familj kan sitta med hörselskydd runt matbordet på fel dagar. Så att förvarna innan man börjar med något högljutt, som att köra mixern eller starta dammsugaren, ingår i normalt, hövligt och förväntat beteende i vårt hem.

Varför räkna, kan man fråga sig? Räcker det inte att förvarna? Tja, om jag säger ”Nu kommer jag att starta mixern” så blir det rätt luddigt för mina små bokstavstolkare. För uppenbarligen startade jag inte mixern ”nu”, fast jag sade det. Det blir svårt att förstå. Om jag i stället säger ”strax”, ”snart” eller ”jag ska”, då uppstår problemet att alla tycker att jag ska vänta med det jag behövde göra tills de hunnit typ prata färdigt, strosa iväg och hämta sina hörselskydd i sakta mak, och så någonstans på vägen glömma bort sig, och bli väldigt upprörda när mixern väl startar.

Därför har vi kommit fram till följande kompromiss: Innan jag startar mixern säger jag ”Nu startar jag mixern på tre.” Jag kollar av att alla uppfattat att jag pratat med dem, och fortsätter ”ett… Spring och hämta hörselskydd Noah! Mathilda, du kan hålla för öronen bara, det går bra. Två… Det är ingen fara hjärtat, jag ska bara mixa kanske fem sekunder, sen är det klarat. Nu så. Tre.” och så kör jag mixern. Fem sekunder eller så. Absolut inte mer. Måste jag mixa igen, då räknar jag igen.

Sjunga

”Blinka lilla stjärna fem gånger” eller ”Hela vargsången en gång” är regelrätta tidsangivelser i vårt hem. ”Sjung blinka lilla stjärna tre gånger så kommer jag ut från toan innan du är klar, Mathilda!”

Å andra sidan är det även helt normalt hos oss att sjunga instruktioner till vad som ska göras, på en känd eller okänd melodi. Eller att bara sjunga om hur arg man är på ungefär tre toner. Anything goes, så att säga. 😉

Eller för att säga det på ett något allvarligare sätt: Vem är jag att besluta hur någon annan ska kommunicera? Har man som jag barn med kommunikationssvårigheter, då man faktiskt bestämma sig; antingen får de kommunicera som de klarar av eller också blir följden att de inte kan kommunicera, för att jag bestämda att deras sätt inte dög. Och det vore ju rätt dumt, tycker jag, när nu en stor del av det vi dagligen brottas med är just att träna kommunikation.

Sammanfattande tankar

Det finns några saker att tänka på när man behöver vara tidsangivaren.

Själva målet är att tydliggöra tiden, på ett sätt som kompletterar det visuella. Kanske genom att prata, sjunga, låta (ja, jag tickar ibland) eller nudda. Dessutom kan det vara bra att visa, till exempel med fingrarna, eller kanske en tummen ner som sakta blir en tumme upp.

Det viktiga är att faktiskt tydliggöra tiden. Om man räknar för långsamt kommer det inte att hända, då uppfattar lyssnaren kanske inte att siffrorna hör ihop, upplever inte ”tomrummet” mellan dem. Om man räknar för fort riskerar man att skapa en massa stress, som inte kommer att snabba på det som behövde hända utan tvärtom göra att allt tar längre tid.

Att själv vara neutral är viktigt, när såg du senast en klocka som surade, skällde eller var stressad? Inga känslomässiga distraktioner eller känslomässig press ingår i att visa tiden.

Anpassa räknandet till den faktiska tiden och lyssnarens förmåga. Att själv vara tidsvisaren ger en unik chans att vara verkligt följsam, att räkna precis så fort att farten hålls uppe, samtidigt som man undviker att göra det för bråttom. Det här är en balansakt, men en rolig och utmanande sådan. Leta fram fingertoppskänslan och var på ditt allra bästa humör! Och hjälp till lite när tiden börjar rinna undan, som om ditt räknande egentligen inte styrdes av dig själv, utan är något som ni behöver klara av tillsammans. När man styr över tiden på det här sättet, och själv kan variera tempot, då finns det otaliga möjligheter att leka, busa och verkligen visa att man märker att det är svårt att hinna ”i tid”, och hjälpa till. Och få saker skapar sådant förtroende som att vara den som gör att barnet klarar av!

Att räkna rätt och räkna fel, och att räkna lite hursomhelst, är en sorts humor som många barn uppskattar.Jag vet inte hur många gånger jag räknat till 29 och nio tiondelar… Eller fått svar som ”fjorton” när jag i själv verket kommit till 23.

Och ett sista tips kan vara att precis som vi gör använda olika men förutbestämda ”räknesätt” i olika situationer, och alltid göra samma sak på samma sätt. Så att det är helt tydligt redan när du börjar räkna eller sjunga eller vad du nu gör, vad det är som ska hända.

5 responses to “Att vara timstocken

  1. Pingback: M som i underbar | Pearltrees

  2. Bra tips! Har aldrig tänkt på att man kan synliggöra tid på det sättet. Vi har timstock i mobilen bara. Ska fundera ut andra sätt som passar oss.
    Tack! 😀

  3. Tack för så många bra tips! Guld värda

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s