Skogspromenad

I flera veckor har vi pratat om att göra en skogsutflykt någon dag. Kanske plocka lite svamp eller bär. Det lär ska finnas ohemula mängder kantareller i närområdet.

När vi vaknade till strålande sol för första gången på länge bestämde jag att det var dags att göra slag i saken; det var nu eller aldrig (eller i alla fall inte i år).

”Vi åker klockan kvart i tolv”, proklamerade jag. Sedan länge vet jag att om det inte finns en specifik tid att förhålla sig till finns det ingen i den här familjen som förstår att de andra väntar.

Klockan tolv satt vi i bilen. Efter ett par platsbyten kom vi till och med iväg. Och kvart över tolv eller så var vi framme vid vårt mål, en bergsknalle med blandskog, och förhoppningsvis inte alltför mycket fukt. Det har regnat mycket på sistone.

Vi parkerade vid en rishög och gick uppåt backen. Det var en perfekt dag, lagom sval, med hög och klar luft. Mathilda hittade de första kantarellerna, ett par rejäla bjässar som lovade gott. Efter tio minuter eller så hittade jag ett lingon. En kvart senare ett blåbär. Men det fanns gott om soppar, skivlingar och träd. För att inte tala om mossor, lavar och insekter.

Vi gick längre och längre upp i backen. Ibland följde vi stigar, ibland hoppade vi från sten till sten. Ganska ofta var vi utbredda över ett rejält område, och fåglarna som börjat varna tystnade snart, de hade väl gett upp och flugit sin väg, i allt oväsendet.

Men säg den lycka som varar beständigt. Just när jag tänkte att det här går ju fint, vilken dag, vilken grej, varför är vi inte ute i skogen oftare, började det: De gnällande ljuden som betyder att Mathilda har slutat prata.

”Vad är det, Mathilda?” försökte jag. Min man och ett barn hade förvunnit utom synhåll upp på bergstoppen. Själv plockade jag kantareller bland murkna stammar och höll utkik efter enstaka lingon och blåbär.

”Jag vill hem jag vill hem jag vill hem”, svarade hon. Eller, det var egentligen inte ett svar, mer som att tjuvlyssna på hennes tankar, som bara råkade komma ut genom munnen.

Det människor inte förstår, det som inte går att beskriva i skrift, är att Mathilda inte gör gnällande ljud eller upprepar några få ord i falsett för att få sin vilja igenom. Eller för att få någon sorts reaktion från oss andra. På samma sätt som ett nyfött barn inte gråter för att bli tröstat, eller för att få bröstet, eller för att bli buret, vyssat eller vaggat, utan bara för att livet känns fel, på samma sätt har Mathildas gnäll ingen avsedd mottagare, det är ljud som kommer ut ur henne, för att det känns jobbigt, för att hon inte orkar.

Jag vet ju egentligen att när hon är i det där sinnestillståndet finns inte så mycket att göra. Men nånstans glömde jag, och försökte att resonera. Hade hon fått nån insekt på sig? Gjorde det ont någonstans? Skulle hon verkligen inte ha en macka?

”Jag vill hem jag vill hem jag vill hem”, grät hon nu.

”Såklart ska vi åka hem”, sade jag, ”kom så går vi mot bilen!”

”Men pappa!” ropade hon. Hon menade att han var utom syn- och hörhåll fast han också måste komma.

”Men tänk om vi går vilse?” sade Noah. Han hade också börjat få nog av insekter och torra grankvistar, och han blev än mer uppstressad av Mathildas förtvivlan.

”Jag har redan skickat ett sms”, sade jag. ”Vill ni se på kartan var vi befinner oss?”

Jag fiskade fram mobilen och visade den blå punkten. Mathilda tittade tyst på den. Noah tog mobilen och vände den hit och dit, medan han beundrade pilen som ändrade riktning.

Jag skickade ett röst-sms till min man, som i neutral ton, eftersom barnen lyssnade, förklarade att Mathilda mådde dåligt och att vi gick mot bilen. Han svarade med att de också var på väg. Vi började nedstigningen, för det kändes verkligen som en sådan. Backen var betydligt brantare på vägen ner än den varit upp, fast jag försökte undvika de allra brantaste passagerna.

Hela vägen ner fick jag försäkra Mathilda om att jag visste vart vi var på väg någonstans. Att jag hittills i mitt liv aldrig gått vilse i en skog. Och att jag befann mig i skogar som denna dagligen, långt innan hon föddes. Till slut lyckades jag få ur henne att hon var trött, och talade om att om man vill spara energi är det bra att inte göra gnällande skrik eller säga ”Jag vill hem” hela tiden. Det spar liksom energi. Budskapet gick in, för hon tystnade. Så småningom kom de andra ifatt oss.

Några få saker gjorde att Mathilda orkade gå den sista biten. Lillsyster hittade en groda. Pappa ett par älgspår fyllda med vatten. Jag pratade om några växter, eller ja, kanske ett tiotal eller så. Ljung. Lummer. Renlav, vitmossa och björnlav. Och älggräs. Under tiden fick jag livliga flashbacks till varför vi liksom slutade göra utflykter som denna efter att Mathilda var född, och ömsom fnissade, ömsom lovade mig själ att aldrig, någonsin göra om detta.

Kanske var det tur, kanske skicklighet, men vi kom ner vid samma rishög som vi gått upp vid. Väl framme vid bilen lyckades jag få in Mathilda, och få henne att ta på sig bältet. Femton minuter senare var vi hemma.

När vi kom in genom dörren sammanfattade nioåringen den lilla stund vi tillbringat på utflykt med en enda mening:

”Jag vill aldrig vara i skogen igen!”

Amen.

Advertisements

2 responses to “Skogspromenad

  1. Så kul beskrivet! Så är våra utflykter också. De börjar bra men slutar oftast inte så bra. Den där lilla stunden av lycka som så snabbt kan ändras. Allt är så bräckligt! Men du hanterar det så bra! Jag lär mig så mycket av din blogg! Tack för att du delar med dig!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s