Hemmasittande är inte ett beroende – tänk om och tänk rätt!

Idag på morgonen läste jag att 20 minuters pulshöjande aktivitet om dagen är nyttigt för hjärtat. Jag tror dock inte att artikelförfattaren menade att man skulle ägna den tiden åt upprördhet över idioti på internet, men oavsett så tycks jag ha gjort mina 20 minuter idag, i en artikel med den förfärliga titeln Hemmasittande – ”ett slags beroende” (en titel som i ärlighetens namn inte heller motsvarar huvudinnehållet i artikeln).

Artikeln, som är publicerad i den nya NPF-inriktade tidningen Specialnest, är i huvudsak bra, vill jag understryka. Klok. Handlar om precis de saker som hjälper. Men så kommer denna lilla käcka vinkel om ”Hemmasittande är ett slags beroende”. Nej. Hemmasittande inom NPF är inte ett slags beroende. Hemmasittande är att göra det mest begripliga i en situation, att vara i en miljö man klarar av i stället för en man inte klarar av. Det är inte ett val.

”Krysmyntha Sjödin beskriver även hemmasittandet som ett slags beroende. De som blir hemmasittare har ofta haft det väldigt jobbigt i skolan under en längre tid, och att vara hemma blir något positivt och belönande eftersom ångesten försvinner. Är valmöjligheterna en rörig och kravfylld skolmiljö där man känner sig utanför, eller en lugn och konfliktfri hemmamiljö är valet inte svårt.

– Som med alla beroenden kan man få bakslag när man går tillbaka till skolan och upplever hög stress igen. Då är det inte konstigt att man väljer det man vet hjälper – att vara hemma. Det behövs tid, stöd och motivation genom hela processen. Kanske behöver man som förälder se till att det inte är så roligt eller mysigt hemma under skoltid, även om det ibland känns svårt. Och kanske måste skolan se till att skapa en tryggare miljö så att det blir extra trevligt att vara där. Det handlar om ett samarbete mellan familjen och alla professionella runt barnet.”

Nej, nej, nej, nej, nej. Detta fullständigt faktafrånvänt! Här har man verkligen blandat ihop orsak och verkan, fakta och teorier, i ett oförsvarligt misch-masch.

Att börja komma tillbaka till skolan är en ansträngande situation, i synnerhet för personer med NPF, och allra särskilt för den som har autism eller autistiska drag, med känslighet för förändring, en annorlunda energitaxa mm. Men det är inte ett beroende. Det har inget med val att göra. Man kan inte räkna med att barnet är glädjestrålande och tycker det går plättlätt, för det gör nästan inga förändringar för de här barnen, men det ska absolut aldrig vara på nivån att barnet blir tröttare och tröttare igen, ”väljer” – det vill säga inte har något annat väl än – att stanna hemma osv. För då har vuxenvärlden helt enkelt inte gjort sitt jobb med att anpassa och skapa en plan för återgång!

Jämför i stället med fysisk sjukdom. Tänk dig att du har fått en betongklump på foten, så illa att du blir sängliggande. Efter ett par veckor har mycket av din muskelmassa och kondition försvunnit. Det blir svårt med vardagliga sysselsättningar. När du ska börja jobba igen, då är det tufft. Det tar ett tag att jobba upp konditionen. Dessutom finns saker som din skadade fot faktiskt inte klarar. Du kommer till exempel inte att springa maraton på ett tag, för det vore direkt skadligt. Det kan till och med finnas aktiviteter som du nog inte bör ägna dig åt någonsin igen.

Då och då behöver du antagligen vila din fot lite extra, för lika viktigt som det är att hålla igång kroppen, lika viktigt är återhämtningen. Men betyder det att du är beroende av att vila? Beroende av sängen? Och om du ser en ny betongklump falla, är du då beroende för att du reagerar instinktivt med att hoppa undan? Naturligtvis inte, det vore befängt att påstå något sådant!

De flesta människor blir skadade av att få en betongklump på foten. Men några få människor blir skadade av att tappa bara en mobil på foten. De flesta elever blir skadade av allvarliga missförhållanden i skolan. Men några få elever tar skada redan av saker som för andra är ganska små. I synnerhet elever med NPF.

Så häng med här:

  • Något gjorde att eleven till slut inte längre orkade gå till skolan. Hen har alltså en försvagad kondition och en begränsad ork.
  • Dessutom bör hen undvika precis de saker som orsakade sjukdom och skada till att börja med, eftersom hen uppenbarligen riskerar allvarlig ohälsa av dem.
  • Och utöver dessa två faktum tar alla förändringar extra energi för barn och unga med NPF.

Betyder det att barnet är beroende av hemmasittandet…? Nej. Det är en befängd slutsats. Att kalla hemmasittare med NPF för beroende är helt enkelt inte professionellt. Det vittnar om stora logiska tankeluckor kring vad kognitiv nedsättning innebär och, tyvärr får jag säga, brist på autismspecifik kompetens.

Oavsett vad barnets trötthet eller ovilja beror på är det centralt att understryka att det inte handlar om ett val. Ingen väljer att få en betongklump på foten. Att inte överbelasta en skadad fot, är inte beroende, det är självbevarelsedrift. Att undvika betongklumpar i framtiden är sunt förnuft.

Därför är återgången till skolan en delikat balansakt, där vi inte kan kosta på oss att blanda ihop barnets vilja med bristande förmåga, vare sig den kommer av att göra åt mer energi än de flesta vid förändringar, av nedsatt mental kondition – till exempel hjärntrötthet på grund av utmattning – eller omgivningens bristande anpassning till mer varaktiga svårigheter, det vi kallar funktionsnedsättning.

Ändra miljön, gör en anpassad plan där barnets mående bestämmer takten för återgången till skolan, och vips ”väljer” barnet att vara i skolan igen. Varför? För att barnet har förmågan att klara av de krav som ställs på det. Inte för att barnet plötsligt inte är ”beroende” av att vara hemma längre.

Hemmasittande är inte ett beroende  – tänk om och tänk rätt!

 

 

—–

 

Vad är hemmasittande, vem blir hemmasittare och vad gör man?

Ska du läsa en enda artikel, läs denna intervju med Elisabeth von Zeipel, som arbetat med hemmasittande och NPF i många år. Artikeln handlar om Aspergers syndrom, men kan i stort sett helt och hållet överföras även på ADHD och andra NPF.

Mer om hemmasittande och hemmasittare kan du läsa till exempel här på M som i Underbar i kategorin Hemmasittare,  i tidningen Föräldrakraft, på Bo Hejlskov Elvéns blogg eller hos Prestationsprinsen.

Annonser

7 responses to “Hemmasittande är inte ett beroende – tänk om och tänk rätt!

  1. Helt galet, ju.
    VÄLJER att vara hemma? Om hon visste hur dåligt man mår när det gått så långt.
    Beroende, jag förstår inte ens vad hon menar, hur ordets rätta betydelse kan appliceras på ett utmattat barn.
    Beroende blir man väl av typ mycket socker, kaffe och alkohol. Inte vila?
    ”Kanske behöver man som förälder se till att det inte är så roligt eller mysigt hemma under skoltid” skriver hon i sin artikel.
    Ja för guds skull, gör inte hemmet trevligare än skolans kaotiska ångestdimma.
    Ingen människa klarar att befinna sig i en miljö som är ohanterbar. Den här personen har verkligen missat npf-lektionerna.
    Ett barn som överhuvudtaget repar sig igen och kan fungera i sin hemmamiljö är ju en stor vinst, inte ett dåligt val av barnet!

  2. Fastnar redan på att det skulle vara en belöning att slippa ångest. Va? Nej, det är ingen belöning, det är ett jäkla basbehov att slippa ångest.

    • Definitivt! Dessutom är det ju sällan så att barnet slipper ångest genom att vara hemma heller…

      • ”Dom” skulle bara veta hur mycket ångest barnet har hemma för att barnet inte klarar av den självklara skolan som alla förväntar sig att alla barn ska klara av. Mitt barn mår bättre hemma än i skolan men har enorm ångest ang allt hen inte klarar av. Beroende???? Jag blir riktigt arg!!! Okunskapen är ju enorm! 😠

      • Ja, det är otroligt hånfullt mot de här barnen. :/ Snacka om att inte ha en aning.

  3. Oj vaz bra du bryter ner hemmasittarteam till ngt som är tabart .

  4. Jag kände att jag blev på gränsen till vansinnig, när jag läste artikeln. Det var så många stora fel och så oempatiskt. Det sista barnen, och deras föräldrar behöver är mer skuld. … och skuld är det som artikeln lägger på dom.
    Skall den här människan vara den som är bäst på hemmasittande barn i Sverige. Då har vi problem på riktigt. Hennes insällning är precis den som får barnen att bli hemmasittare. Hemmasittare förresten … ett sådant vedervärdigt namn på att vara så trasig så att man inte fungerar längre. Jag hoppas att Krusmynta inte går in i väggen så även hon blir hemmasittare. … och skulle hon nu gå in i väggen och bli hemmasittare så hoppas jag att hennes familj ser till att hon inte har det för bra under arbetsveckorna, hemma, så att hon blir beroende av hemmet. Utan förstår att hon har det bättre på jobbet, hur dåligt hon än mår.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s