Tidiga tecken på begynnande hemmasittande – hur svårt kan det vara?

För nån vecka sedan var trenden föräldrar i klassrummen. Den här veckan är det begynnande skolfrånvaro som är grejen.

Huvudvärk, trötthet, magont, ångest och ännu mer trötthet. Utbrott, bråk, motvilja och passivt motstånd.

Och jag blir mer och mer konfunderad. Hur rackarns svårt kan det vara? Att känna igen de begynnande tecknen på hemmasittande hos barn med NPF, menar jag. Att föräldrar inte fattar vad som är på gång, det kan jag förstå, men skolor…? Nog har väl du pedagog, rektor, speciallärare, skolsköterska eller resursperson tillbringat mer än en termin i skolans värld? Visst har du väl sett det här förut? (OK, kanske inte resurspersonerna då.)

Så här ser några vanliga, mer eller mindre tidiga varningstecken på begynnande hemmasittande ut:

  • Barnet blir utåtagerande hemma. Det här är ofta ett tecken som nonchaleras. Synd. För det går bäst att vända trenden om man sätter in åtgärder tidigt.
  • Barnet blir sjukt oftare än förut. Detta är också ett tidigt tecken. Med sjukt menas inte i detta fall subjektiv och svårbevisad sjukdom som ont i huvudet eller illamående, utan det här handlar om infektioner. Feber. Förkylning. Magsjuka. Influensa. Även allergier och eksem brukar förvärras.
  • Fysiska symtom som magont, huvudvärk, migrän, ont i kroppen, sjukdomskänsla, kräkningar. Även tex halsont hamnar i den här kategorin. Och ja, barnet har med stor sannolikhet faktiskt ont, det är inte ”inbillat” eller ”påhittat”. Smärta och hjärnstress hör intimt ihop, det har forskningen visat med all önskvärd tydlighet.
  • Utbrott – Fast oftast inte i skolan. Det allra vanligaste är att utbrott sker hemma i familjen, och inte någon annanstans.  Till en början efter skolan. Så småningom på morgonen när det är dags att gå till skolan. Så småningom även på kvällen eller när skolan kommer på tal.
  • Bekymrade föräldrar. Föräldrar som berättar om att barnet blir alltmer slut efter skolan. Om bråk när skolan kommer på tal. Föräldrar som bär barnet till skolan.
  • Och så det tecken som är allra svårast att missa: Ströfrånvaron. Som beskrivs som att barnet inte vill, inte är motiverat, gör motstånd, försöker att få sin vilja igenom osv. Och som med tiden blir mer och mer vanlig. Och till slut, antingen på ett smygande sätt, men oftare under mer trappstegsliknande former, slår över i total frånvaro. Hemmasittande.

Det finns massor av andra tecken också. Några av dem är till exempel:

  • Sömnsvårigheter
  • Förändrad aptit
  • Ångest
  • Inbundenhet, tystnad
  • Trötthet
  • Nedstämdhet och gråt
  • Barnet ”får mindre och mindre gjort”
  • Glömska
  • Irritation, ilska
  • Humörsvängningar
  • Motstånd mot att gå till skolan
  • Rymningar från skolan
  • Mer tid framför datorn
  • Sämre personlig hygien
  • Mindre lust att hitta på något, umgås
  • Mer tvång
  • Mer tics
  • Svårare med perception, dvs ljud, ljus, känsel, smak, lukt
  • ”Gnälliga föräldrar” – Föräldrar som allt oftare hör av sig.
  • Släpper inte föräldern på morgonen

osv osv. Listan kan göras lång. Alla barn uppvisar inte alla symtom. Men trenden är nedåtgående.

Om du känner igen listan beror det på att den är precis densamma som för alla andra stressrelaterade tillstånd.

Kroppen är klok och försöker med alla medel, från ilska till magvärk, att hindra barnet som håller på att bli hemmasittare från att bli utmattat. Så klok kunde man önska att omgivningen också var.

Annonser

28 responses to “Tidiga tecken på begynnande hemmasittande – hur svårt kan det vara?

  1. Så klokt skrivet! Vad gör man då när man känner igen 90% av dessa symptom på sitt barn?

    • Jag tänker att man kontaktar skolhälsovård, pedagog och rektor, gärna tillsammans med BUP eller habilitering om man hör till en sån mottagning. För en diskussion om hur man drar i nödbromsen innan barnet hamnar i utmattning och/eller depression.

      På senare år har skolhälsovården jobbat centralt mycket med de här frågorna. Så de bör absolut finnas med.

    • Agera! Vi och skolan missade symptom alldeles för länge. Skrik efter hjälp och be skolan göra en kartläggning. Be dem kolla miljön, kompisrelationer…. Vänta inte ut det och tro att det går över… Det misstaget gjorde vi först…
      Lycka till!

  2. När jag ser din lista såhär så känner jag mig lite ” dum i huvudet”. För vår son uppvisade de flesta av dessa punkter och ändå förstod jag inte hur nära hemmasittande och en djup depression han var bara veckor innan. Orsaken var delvis för att jag var så tungt belastad (som man blir när man försöker livrädda sitt barn och få allt att fungera) och delvis för att allt kom smygande. Jag tror stressen/överbelastningen började i åk 1 och han blev hemmasittare i åk 3. Snacka om att han kämpade! Min instinktiva reaktion var dessutom att få tillbaka honom så fort som möjligt. Idag kan jag inte förstå hur jag tänkte. Tur man kan tänka om och lära sig av sitt barn! 😊

    • Det är ju verkligen inte lätta saker. Som förälder förväntar man sig inte att ens barn ska råka ut för utmattningssyndrom, så det är lätt att vara efterklok. Som du säger, tur att man kan tänka om och lära sig!

  3. Men ååååååh! Precis så! Det började i år 5 med ströfrånvaro. C fungerade bra när C var I skolan men C började göra motstånd till att gå dit. Vi bad skolan om hjälp men ingen lyssnade och förstod. C var ju så glad när C var där. Det måste vara ett hemmaproblem. Vi föräldrar har dålig pli på vårt barn tyckte skolan. Det blev fler strödagar. Aldrig skolk. Vi visste alltid när C var hemma och kunde sjukanmäla. Vi bad om elevhälsovårdsmöte men glömdes bort. Förra HT i år 6 slutade C gå till skolan helt och hållet efter klagomål på huvudvärk osv. Skolan fattade fortfarande INGENTING. Först då agerade skolan men det var försent. De kunde ju inte göra en kartläggning om C i skolmiljön när hen inte längre var där…. Vi kämpar fortfarande med återgång till skolan. Det går upp och ner och som förälder är det en stor sorg att inte ha lyckats förhindra detta. När jag läser din lista är det som att läsa Cs väg till hemmasittande. Nästan allt stämmer. Jag skriver om mig om detta i min blogg om någon är intresserad
    http://www.supermamsen.wordpress.com
    Tack för att du återigen sätter ord på saker!
    Kram!

  4. Pingback: Hemmasittare | Pearltrees

  5. Tyvärr är det inte alltid svart och vitt. Besök gärna. http://www.pandasinfo.se/

  6. Pingback: Det är klart att man behöver hjälp | M som i underbar

  7. Åh sådär är det för oss och skolan verkar inte fatta nåt. Mitt barn är hemma 2-3dagar varje vecka och jag försöker få hjälp från skolan men de rycker mest på axlarna. Detta har pågått i över ett år nu! Jag börjar bli desperat, skickade egenremiss till bup och nu väntar vi på utredning.

  8. Är det okej att jag kopierar den här texten (anger självklart dig som källa) och mejlar mitt barns skola?

  9. Jag försökte få hjälp till min son men bup tog oss inte på allvar förrän han gav upp och blev just hemmasittare. Det känns som om det måste gå så långt innan man får hjälp, fram tills dess ses man bara som en onödigt orolig förälder. Det är fruktansvärt att se sitt barn må sämre och sämre utan att någon förstår allvaret. Hade vi fått hjälp när jag bad om det hade sonen aldrig behövt bli utbränd och hemmasittare i två år.

    • Ja, det är förfärligt. Kunskapen kring detta är låg. Men den ökar och kanske gör det att fler av de barn som nu är i riskzonen kanske slipper år av lidande. Jag hoppas det i alla fall.

  10. Vi är där med dottern. Strödagar borta från skolan med förkylningar och huvudvärk. Än så länge går hon för det mesta. Än så länge har hon ämnen som fortfarande är kul, men jag mer eller mindre väntar på dagen när hon vägrar gå. Skolan och socialen har redan bestämt att vi är dåliga föräldrar och att problemet är vi, inte skolan. Alla verkar vänta på att det ska lösa sig av sig självt.

  11. Jag må vara tjatig, men som vanligt gråter jag en skvätt när jag läser ditt inlägg. Av sorg för lilla mig, som aldrig blev en hemmasittare, men som inte minns ett dugg av skolan pga utmattning, ångest…

    Av sorg för mitt barn som är där nu. Som vi föräldrar kan kryssa av symptom på, men som skolan anser är mycket välfungerande.

    Jag får också hopp och gråter av glädje. För att inte vara själv i detta. För att det (tyvärr) finns andra i samma sits och andra som tagit sig ur det… Under den helvetes långa väntetiden till en ordentlig utredning för barnet torkar jag tårarna, slår näven i bordet än en gång och tar styrka i att ingen unge ska behöva kryssa av stresssymptom… Nu kör vi en vecka till! Eller ja, vi börjar med måndag. Måndag morgon 😘

  12. Pingback: M som i underbar | Pearltrees

  13. Mot utmattning går vi med min flicka också. Men jag vet inte vad jag ska göra, ser helt enkelt ingen lösning. Skolan är ju ett måste, ett måste bestående mest av brist på resurser.

  14. *I ett tappert försök att få pedagoger så sent som i förra veckan att förstå hur mycket energi mitt barn har att använda varje dag och att vitsen med varningar får motsatt effekt*

    Om du tänker dig ett barn med full närvaro, högsta betyg i allt, aktiv fritid, många kompisar som hen umgås med, social, alltid fungerande.
    Säg sedan till hen att hen inte gör tillräckligt och måste försöka mer, vilken reaktion tror du att du får då?
    Först kanske du får en ”positiv” reaktion i form av mer aktivitet, men till slut kommer barnet bara lägga ner allt, bit för bit eller falla stenhårt i en total kollaps för det förstår inte hur det ska kunna göra mer. Hen känner sig då värdelös och att hen aldrig kommer räcka till.

    Det är detta mitt barn med ADD och depression gör varje dag, ger allt hen har för att orka att ens ta sig ur sängen. Om hen går på EN lektion så har hen gjort MER än ovanstående, barnet kommer troligen vara HELT sängliggande i flera dagar efter den lektionen.

    Du skulle aldrig få för dig att säga till ett barn som synligt ger allt varje dag att göra mer, men mitt barn som har funktionsnedsättningar är det fullt OK att göra det med?!
    DUMHETER! Låt mitt barn göra det hen orkar och belöna därefter.
    Varningar och hot får bara motsatt effekt då barnet i fråga känner sig än mer värdelöst och förstår än mindre varför det ens ska försöka orka mer.

    *en mamma som tyvärr fattade försent och nu har ett barn som lider varje dag*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s