Man kan fråga sig varför jag i ett par dagar bråkat med Vetenskapsradion på Twitter om det här med ADHD-medicin och risk för självmord. Om detaljer i deras rapportering.
Tja, det korta svaret lyder så här: Det är inte kul att vakna till nyheten att ADHD-medicin ökar risken för självmord och tillbringa en ansenlig del av morgonen med att förklara för sina autistiska barn att det inte betyder att de kommer att dö av sin morgonmedicin. Medan de är omedicinerade.
Det är likaledes okul att samma dag få försvara sin medicinering inför människor som inte har med den att göra, att bli betraktad som en tvivelaktig och suspekt förälder som ger sina barn gift (i stället för gröna bönor, ni vet…), av diverse förståsigpåare som faktiskt har hört att folk begår självmord av ADHD-medicin, har ni funderat på alternativen?
Självklart. Har. Vi. Funderat. På. Alternativen. Vi tillbringade ett antal år med att fundera över Alternativen, och så här ser de ut: De finns inte. Alternativen till medicin är inte medicin. Resultatet: Omfattande ångest, självskadebeteenden, galna utbrott, sömnproblem, självhat och destruktivitet.
Saker som anpassning, daglig motion, kosttillskott, träning, kostsanering och whatnot, det gör vi ändå. De är inte alternativ till medicinering. De är vår vardag. Den där som innehåller uppemot 60 timmars merarbete i veckan, utöver de timmar föräldrar vanligtvis lägger på sina barn.
Därför blir jag upprörd när rapporteringen är osaklig och bygger på föråldrade fakta. För att när en källa som Sveriges Radio kör med lite roliga rubriker kring ADHD-medicin(”piller”?! Seriöst? Vad signalerar det ordet? Mediaetik, någon?), då tiodubblas fördomarna våra familjer möter på en dag. Helt i onödan. För att nån inte fattat sina källor. Eller ens kollat dem, som i det här fallet.
Eller så är jag bara en lat förälder. Med utbildning i läkemedelskemi. Som vill ge våra barn gift. Så kan det också vara.
M som i underbar 
Om jag visste vilken adress du har så skulle jag skicka dig ett fång blommor. Tack för att du orkar kämpa!
❤
Tänk att så mycket folk alltid måste lägga sig i , tycka sig ”veta bäst” såg denna och tycker den är så bra. Och du är jävligt bra!!
https://varforblogg.wordpress.com/2015/08/12/ror-inte-min-medicin-2/
Önskar dig en bra dag.
Tack! ❤
Jag tycker snarare det är schysst mot barnen att ge en medicin som hjälper, det är INTE kul att ha utbrott eller ha ångest, eller något av dom där ”alternativen”. Jag tycker inte att någon människa förtjänar det bara för att omvärlden har en stark åsikt i en åsiktssak.
Av egen erfarenhet så om jag mår bättre i ”själen” så mår också kroppen och hjärnan bättre – jag är övertygad om att medicin som ger en lugnare kropp/hjärna är mindre skadligt, än att leva utan medicin och ha så stora stresspåslag, ångest som växer och beteenden som blir befästa.
Medicin kan säkert vara skadligt.
Men ångest, utbrott, och allt det du nämner med stressen som följer är också -skadligt-. Och DET kan leda till döden.
Instämmer helt!
Jeg blir så mye klokere av å følge bloggen din.
Vi medisiner er ikke våre unger, og jeg håper av hele hjertet at vi slipper å dra dem gjennom alle bivirkninger og ulemper som medisinene gir. Men hvis jeg en dag ser at fordelene med medisiner blir større enn ulempene, og ingenting annet funker – da vil jeg gjøre det jeg må for at barna mine skal ha det bra, og så vil jeg også sende deg en stor famn med blomster, fordi du orker ta kampen for oss alle som trenger ekstra støtte og hjelp for våre barn. 💚
Tack snälla!
MVG deluxe för den texten. Är det socialt ok att skriva att man älskar dig?!
❤
Fortsätt kämpa, jag hejar på dig. Alla ”andra alternativ” är sämre än medicinerna de får.
Tack
Du är bara bäst! Tack för att du finns. Skrev en kommentar om just medicinering till ditt andra inlägg. Blir heligt jävla förbannad!!!!! Kram
(y)
En vetenskaplig fråga som inte är riktigt relaterat till detta.
Jag läste en artikel där de hade testat autistiska personers förmåga att avläsa känslor:
http://neurosciencenews.com/autism-male-brain-theory-2584/
Slutsatsen som de drog var att autistiska personer var kraftigt mycket sämre i genomsnitt på det. Men när jag tittar på diagrammet tycker jag att det verkar vara en sanning med modifikation. De som är autistiska har fler extrema värden men medianvärdet tolkar jag som ungefär det samma.
Min tolkning utifrån diagrammet skulle snarare vara att autistiska personer i stort är lika bra på att avläsa känslor som andra. Det tycker jag hade varit ett mer intressant resultat i så fall.
Men jag är nyfiken på din åsikt Tina eftersom du har så mycket mer erfarenhet än jag på området. Hur uppfattar du resultatet i artikeln och hur uppfattar du generellt sett autistiskas förmåga att avläsa känslor?
Här finns abstractet till själva studien: http://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0136521
Jag är inte väldigt inläst på Reading the Mind in the Eyes test, vill jag direkt säga. Jag vet hur testet går till, men har inte kunskap om vilken debatt det omges av, vanlig kritik eller hur det normalt sett används. Det är dock ett etablerat test där man betraktar en skillnad i medelvärde på 2 rätta svar (av 36 totalt, dvs ca 5,5%) mellan NT kvinnor och NT män som en signifikant skillnad.
Det som studieförfattarna tycker är mest intressant är att det inte är någon skillnad mellan medelvärdet för män och kvinnor med autism i testet, som ligger på ca 65% rätta svar, jämfört med kontrollgrupperna där männen har 71% (trots två uppenbara extremvärden) och kvinnorna har 75% rätta svar. Det är en signifikant skillnad, får man nog ändå säga.
Att resultaten är mer varierande inom ast är ju högst väntat, skillnaden inom spektrumet är ju stor. Jag skulle inte sträcka mig till att säga att studien kan säga nåt definitivt om autistiska personers förmåga att läsa av känslor; att enbart titta på ögonen är en begränsad del av känsloläsningen, om än viktig för att tolka människor. Det är också något som i verkliga livet går snabbt, små muskler som rör sig nästan omärkligt och som ändras kontinuerligt. Så testet ger enbart en fingervisning om avläsningen i en verklig situation, som antagligen underlättas av fler intryck än bara en bild av ögonområdet, men antagligen försvåras av flyktigheten i ögonuttrycken, och möjligen även av en något långsammare hastighet för att tolka avsikt och riktning, som antyds av andra, nyare studier.
Däremot säger den ju rätt tydligt att förmågan att läsa av känslor just på foton av ögonen är generellt lägre, och mer spridd i AST-gruppen. 7-10% lägre än för personer utan AST. Den skillnaden är tydlig. Jag är nog böjd att hålla med studieförfattarna, det mest slående resultatet är ändå bristen på könsskillnader. Det är verkligt intressant. 😀
Hur jag uppfattar autistiska personers förmåga att avläsa känslor… alltså, det kan jag inte svara på. Skillnaden är så enorm från person till person. För dem som har det svårt skiljer sig också vad som verkar krångla till det.
Som en intressant sidonot kan jag dock nämna att min man, som själv har AS, säger att han ofta kan se på musklerna runt människors ögon att de har autism. I synnerhet hos barn. Det blir liksom slätare, säger han.
Tack för ett längre och mer utförligt svar än vad jag förtjänade. Tog mig lite längre tid att svara pga barn och annat strul.
Jag håller i stort sett med både dig och artikelförfattarna men jag tycker dock ändå att ett medianvärde också hade varit intressant att se. Jag antar att jag talar utifrån min egen existentiella kris just nu 🙂
Jag tror mig ha många autistiska drag men jag upplever mig samtidigt som empatisk. Det här diagrammet gjorde att jag kunde lite mer placera in mig i ett fack. Jag är inte nog påläst, det mesta jag hör är hur dåliga autistiska ska vara på sådant. Det är ansträngande att vara udda utan fack. Tror att jag mestadels är osammanhängande nu 🙂 men tack igen för ditt svar.
Det måste väl vara som med alla diagnoser!? Man kan ha autistiska drag. Eller ha en ”light” variant!? Spännvidden inom en diagnos kan ju vara oerhört stor. Kram
Skickat från min Windows Phone ________________________________
Ja, exakt så! I hela befolkningen har lite mer än 30% ett autistiskt drag, enligt studier. Det i sig är inte ovanligt. Däremot blir ju många drag tillsammans svårt för personen. https://munderbar.wordpress.com/2010/04/01/bingo/
Jo så är det ju Annika. Mina föräldrar har tyvärr svårt med det där. Vår son har diagnos men mina föräldrar säger bara ”Han är ju precis som du när du var liten”..
vilket ju i sig talar för npf, eftersom det är starkt ärftligt… 😉
Precis, mina föräldrar verkar ha missat den detaljen 😉
Lite av det är mitt fel också. Psykologen på BUP berättade att de inte gav diagnosen aspergers så jag sa högfungerande autism till mina föräldrar när jag berättade det. De fastnade helt på ordet autism. Min mor har på dagis arbetat en del med mer kraftigt autistiska barn och så är inte vår son alls.
Oavsett är det något frustrerande med alla små gliringar gällande hur fel vi och BUP har. Funderat på att be psykologen på BUP att prata med dem om det nu hjälper 🙂
Det kan nog vara bra. En utomstående som förklarar.
Vet inte riktigt om min pappa har fattat min NPF diagnos och tagit den på allvar!? Kanske han tror att det har med hans uppfostran att göra!? Jag vet inte riktigt. Samma sak när jag ”gick i väggen” 2009 och han och jag ställde höga krav på mig av okunskap så kändes det som om han tyckte att det är väl inget mer än att man ”rycker upp sig”. Oerhört frustrerande med en person som inte tar psykiskt ohälsa på allvar.
Borde vara obligatoriskt med ”anhörigutbildning” i samband med att en diagnos ställs. Speciellt när personen är vuxen.
Inte alls osammanhängande, helt vanliga och relevanta tankar i sammanhanget.
Empati är inte samma sak som att uppfatta hur andra känner sig. I studier har personer med AST, både barn och vuxna, högre empati än kontrollgrupperna! Det är också min erfarenhet. Personer med autism har som regel en stor medkänsla och ett stort rättspatos. De vill, mer än andra, att människor ska må bra.
Däremot har många svårt att känna igen när andra behöver empati, till exempel för att de har svårt att läsa av hur andra känner sig, eller att få till hur man visar empati på ett sätt som är passande i situationen och för personen.
Ah sant Tina, det har jag ju faktiskt hört men jag har inte riktigt ändå satt ihop det. Tror att jag ska forska och skriva lite om det.