Efter några år i den här världen blir man gråtig när nån annan löser problemet #barnibehov

Jag blir aningens irriterad när skolbussen stannar på andra sidan vägen åtta minuter innan den någonsin kommit förut. Det vill säga precis när barnen håller på att klä på sig. Noah blir stående på vår sida vägen och tittar. Hannah ”ska bara”. Conny tar henne i handen, sätter andra handen i Noahs rygg och styr ut dem över vägen.

Just som de kommer över till andra sidan och kliver in i bussen åker en annan buss förbi. Skolbussen.

”Ojdå”, säger chauffören ”jag skulle nog inte ha stannat här! Det här är skolbussplatsen… Men vi gör så här, jag får åka och släppa av dem vid skolan. Jag måste nog stanna ute vid korsningen, så de får gå en liten bit.”

”Går det bra om ni får gå en liten bit?” frågar Conny barnen. Hannah nickar. Noah också, fast mer tveksamt. Så länge Hannah är med kommer storebror att hänga på, det löser sig.

Conny frågar två små flickor som inte gått på bussen om de också väntar på skolbussen och ja, det gör de.

”Den har gått”, säger han. ”Ni får också åka med här. Ni kommer att gå av i korset.”

Föraren ber om ursäkt. Conny säger att ibland blir det fel, men tackar så mycket för hjälpen. Bussen åker iväg. Efter elva minuter åker den riktiga skolbussen förbi… Tydligen var det fel skolbuss som körde förbi hållplatsen också.

Men min irritation, den kom av sig fullständigt. För i jämförelse med hela Samtramscirkusen är åtta minuter och en angelägen bussförare som löser problemet ingeting. Zip. Nada. I stället blir jag gråtigt tacksam.

Vi är privilegierade med en skolbuss som funkar. Verkligen, verkligen privilegierade. Vi har till och med icke-skolbussar som fungerar. Jämfört med de flesta av mina vänner till barn med autism är det som ett mirakel. Inte ens dubbla skolbussar är ett problem när man tänker på de barn som blivit avsläppta mitt i trafiken i veckan, eller utanför låsta portar, eller lämnade vid vägkanten utan kontakt med någon vuxen fast det uttalat står i papprena att barnet absolut inte får lämnas ensamt.

Efter några år i den här världen blir man gråtig när nån annan löser problemet. Någon som typ har ansvar för det. Det säger något otäckt om hur våra familjer har det, men är icke desto mindre sant.

PS: Nej. Mathilda åker inte med fel buss. Hon åker med nöd och näppe med rätt buss. Men det kanske ni redan hade gissat? 😉

Annonser

3 responses to “Efter några år i den här världen blir man gråtig när nån annan löser problemet #barnibehov

  1. Haha, vad härligt!
    Ja, fel buss är ingen buss 😉

  2. Inte verkar de ha lärt sig ngt heller. Bara under dessa veckor har taxin varit försenad 45 min samt 30 minuter vilket gör min son stressad. Det är viktigt för honom att vara i tid och ännu viktigare att kunna åka hem den tiden som är bestämd. Det sjukaste var iaf en chaufför som hävdade att sonen på snart 10 skulle gå in i en annan byggnad och som stod på sig när E talade om vart han går. Tack och lov kom skolpersonal och ”räddade” honom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s