Det är inte bara det att jag är bitchig av mig

Hej, du unge försäljare av något som stod utanför kassorna och sade ”Hej…” till mig och då fick svaret: ”Nej.”

Det kändes inte kul att vara så oartig att jag knappt tittade på dig. Det hoppas jag inte att du tror, även om du antagligen är van vid värre. Jag har också sålt saker och tja. Men som du också såg hade jag fyra barn med mig, varav ett pep, två grälade och ett närmast hängde i min hand och typ gnällgrät. När man ser det fenomenet, då kan man känna sig alldeles säker på att föräldern ifråga inte är intresserad av att köpa något alls. Eller av att få något. Eller av att ens få betalt för att ta emot något. Ett tips i all välmening är att inte ens tilltala de föräldrarna. De har fullt upp ändå. De är verkligen, verkligen inte på humör. Verkligen. Inte.

Jag är visserligen en rätt bitchig människa. Det finns inte något sammanhang där jag inte kan komma på nåt dräpande att säga. Man blir sån av att få barn som föds alldeles för tidigt och bo på sjukhus med dem månad efter månad, eller för att citera en överläkare jag känner: ”Efter hundra dagar eller så händer det nåt med föräldrarna. De orkar inte vara trevliga längre.”

Så jag kom inte in i tillvaron med autistiska barn som någon näpen prinsessa precis, utan var redan då ungefär lika blid som en tågkrock. En sån där människa som inte ens råkar säga det hon tänker, utan gör det fullt på flit. Och tycker att människor som inte vill lyssna får stänga öronen, helt enkelt, eller hålla sig ur vägen. Men du och jag har ju inget otalt. Så det var verkligen inte meningen att snäsa av dig. Jag var bara rätt upptagen. Jag hade inte tid att utveckla, eller släppa det barn som var i sämst skick med blicken. För det hade inte slutat bra alls.

Vi borde naturligtvis aldrig ha varit där ikväll. Med barnen i det skicket. Men när jag fick klart för mig att tre av dem höll på att explodera var det för sent. Vi var redan inne på stormarknaden. Och då måste man ju så att säga ta sig ut därifrån. För att faktiskt komma därifrån. Och tro mig, ingen på hela affären hade velat ha oss kvar därinne.

Det är inte bara det att jag är en bitchig människa. Det vill jag verkligen inte att du ska tro. Jag var bara väldigt, väldigt upptagen. Med att bespara mina barn – och alla stackar säljare och kunder – ett utbrott av en magnitud som de flesta människor aldrig kommer att stöta på under hela sin sin livstid.

Och då råkade du stå där. Och det hade jag inte tid med. Det är ingen ursäkt. Men det är en förklaring.

Annonser

7 responses to “Det är inte bara det att jag är bitchig av mig

  1. Jag läser ofta din blogg och idag vill jag verkligen krama dig om det bara kunde hjälpa. Mitt yngsta barnbarn 3 år är autistisk och ska börja sin utredning nästa vecka. Börjar redan nu bäva för hur det ska gå. Beundrar dig, även om det tyvärr inte hjälper dig, men jag är glad för att du skriver i din blogg.

  2. OH…. Det känns igen

  3. Japp känner igen mig, men har bara en som får sådana utbrott, men det är fullt tillräckligt.

  4. ”…lika blid som en tågkrasch…” Sååå stor igenkänningsfaktor i den meningen. Den känslan. Den humorn. Tack!

  5. Pingback: Vi beter oss av en orsak, ett barns orsak… | ovanligabarn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s