Nej, jag behöver inte tänka positivt. Tack ändå.

”Man får tänka på de positiva exemplen! Alla barn med NPF som det går bra för i skolan”, säger någon. Apropå detta med att sociala media återigen fylls av förtvivlade föräldrar till barn vars skolgång urartat innan den knappt hunnit börja. Som varje höst.

Jag funderar. Försöker att räkna efter. Hur många är de, de positiva exemplen? I proportion till de negativa, barnen som kämpar, föräldrarna som får höra att det nog är så att de har en negativ inställning till skolan och egentligen vill ha sina barn hemma. Innerst inne.

Jag kommer till fyra. Barn som jag känner väl, som skolan fungerar för. Ett av de barnen har skolan fungerat för varje läsår hittills. Det barnet ska börja fyran.

Sen börjar jag räkna efter hur många barn jag känner väl som skolan inte fungerar för. Jag hinner inte räkna alla ansikten som blixtrar förbi mitt inre öga. De är för många. Jag är fortfarande upptagen med att sakta ner hjärnan och räkna dem när det slår mig:

60% av alla högstadieflickor med autism är frånvarande i längre perioder från skolan (och bland resterande 40% återfinns många som är i skolan men med ströfrånvaro och dåligt mående). Runt hälften av alla föräldrar till barn med ADHD har i skolenkäter angivit att de tvingats att gå er i arbetstid på grund av sitt barns skolsituation. Med tanke på vad statistiken säger behöver jag faktiskt inte utföra avancerade räkneövningar för att komma med argument, bara för att någon vill dra tänk-positivt-kortet. Jag kan syna i stället. Så här:

Statistiken visar, med all önskvärd tydlighet, att den övervägande erfarenheten bland barn och unga med NPF är att skolan är en kamp, en kamp som den unge alltför ofta går sårad ur. Det är inte OK att komma med retoriska grepp i syfte att förminska lidandet hos en majoritet. Att det finns barn med NPF som mår bra i skolan ändrar inte att majoriteten inte gör det.

Jag tänker mer gärna på alla de barn, inklusive mina egna, som skolan fungerar bra för. Men jag vet också att det mest beror på tur: Så länge ett barn har lagom svårigheter, så att de insatser som görs faktiskt hjälper, så länge personalen inte vänder sin maktlöshet till tankar om vad föräldrarna borde göra annorlunda, så länge som kommunikationen och personkemin inte är alltför off, så länge som förståelsen och kunskapen finns – oavsett om den bygger på formell utbildning eller ej – så länge brukar skolan fungera okej.

Men när den där läraren som hade ett visst sätt att lägga upp dagen på försvinner, när fritids inte tänker sätta upp ett bildschema för att de inte förstår hur viktigt det är utan envisas med att de inte har nåt ansvar att fixa sånt (som om de skulle kunna komma undan att använda teckenspråk, skaffa rullstolsramp eller ha en plats för insulinet, till exempel?), när taxin börjar komma lite när som helst och med olika personer, och när det plötsligt inte längre behövs nån resurs, för det har ju gått så bra med resurs, när nåt av det där eller nåt helt annat sker, då rasar korthuset. Då faller skolgången.

Och så får föräldrarna återigen höra att de nog antagligen inte vill att deras barn ska gå i skolan, och att de riskerar böter och polishämtning genom att Hålla Sitt Barn Hemma. (Nog för att jag älskar mina barn, men tanken på att ha dem hemma dygnet runt i stället för i skolan ger mig nästan panik, så just den beskyllningen gör lite extra ont. En erfarenhet jag delar med många föräldrar.)

För vet du vad: Det hjälper inte att tänka positivt när man har en spik i foten. Det som hjälper är att dra ut den.

Så länge spiken sitter i foten på merparten, majoriteten av dessa barn är jag inte så intresserad av att sockra budskapet med att prata om de barnafötter som inte är genomborrade. För de här barnen behöver att vi är många som pratar, debatterar, klagar och är besvärliga. Många många fler än nu, så att debatten kan övergå i konkreta lösningar i barnens vardag någon gång.

Rädda våra barn från utmattning, depressioner och självmord. Sen kan vi prata positivt tänkande hela natten, du och jag, över tapasbrickor, med tända ljus och med levande musik i bakgrunden. Den natten ser jag verkligen, verkligen fram emot.

Annonser

18 responses to “Nej, jag behöver inte tänka positivt. Tack ändå.

  1. Min son med högfungerande autism blev utmattad redan som treåring av förskolan och fick vara hemma med mig i nästan ett år. Nu, som femåring klarar han av runt 10 timmar i veckan på förskola. Hade han fått rätt anpassningar och en resurs är jag övertygad om att han hade klarat av att vara där mer. Tanken på skolstart ger mig magont.

  2. Gud så bra skrivet Tina!!

  3. Otroligt bra artikel! Jag har erfarenheter av att behöva smöra för alla involverade samt sedan utbilda dom i hur man tar hand om en klass. De vet inte alls vad man gör om inte alla är snälla och lugna och föräldrar ser till att de lär sig grunderna hemma. Det får en att undra vad skolan är till för.?

  4. Sen får man inte glömma att tänka på alla dom där det ser ut som det fungerar fast det inte gör det alls. Eleven råkar bara befinna sig i skolan och klara av uppgifterna tillräckligt väl för att inte sticka ut. Sådana som jag som slåss med näbbar och klor och åker till skolan fast hjärtat är på väg att hoppa ur kroppen och armarna ångestdomnar på väg dit. Som inte förstår att det kan finnas hjälp. Som inte förstår att jag skulle kunna ha det annorlunda. Som inte kan sluta vara duktig även om det nästan dödar. Alla dom som på något vis tar sig igenom skolan innan det stora sammanbrottet kommer. Frågar man mina lärare och klasskamrater jag hade då så hade nog dom flesta sagt att jag klarade skolan, att det fungerade. Frågar du mig nu tio år efter studenten och med nio års sjukskrivning och utmattningsdepression på utmattningsdepresion ändå så är svaret ett annat.

    • Mitt hjärta värker när jag läser. Precis så. Alla de som ser ut att klara skolan. 😦 ❤

      • Helt enkelt alla som inte klarar skolan vare sig det syns eller inte. Fy skäms på dom som ska bestämma med inte förstår hur olika behoven är och att det måste anpassas från skolan. Alla individer är inte fyrkantiga och passar i fyrkantshålen skolan har. Somliga av oss är runda eller stjärnformade eller trekantiga. Vi behöver egna hål.

  5. Så jäkla bra skrivet…tack!

  6. Hanna -Maria Öhlin

    Du är sååå bra och återigen såå klockrent skrivet!!! 💟

  7. Det jag funderar mest på är vad som klassas att det fungerar bra. Är det att barnet är där, klarar uppgifterna hyfsat och inte får utbrott? Att jag var under sån stress att det 20 år senare syns som förändringar på EKG är ju inte nån som tänkte på.

  8. Du skriver så himla bra och målande. Keep up the good work!

  9. Även om det gått ”bra” för t ex min son med ADHD och AS betyder det ju inte heller att allt varit så lättsamt och gått som en dans under hans tio år i grundskolan (gick ett extra år). Alla inblandade har fått slita för att det skulle fungera så smidigt som möjligt. Det ser/vet/förstår ju inte de här människorna som kommer med s k uppmuntrande tillrop.

  10. Pingback: Och så tar vi det en gång till… | M som i underbar

  11. Haft möte i skolan idag. Nya hjälpläraren tyckte att vi måste kräva mer av Av vår son hemma. Att om vi inte ställer fler krav och stoppar honom från att få bestämma hemma så mår han dåligt av det. ( han vill inte vara i skolan) han har diagnos adhd och är under utredning autism. Jag blir trött. Jag Försökte förklara att vi anpassar för att spara energi. Han kan kräva att vi ger frukost på sängen ( annars tänker han inte gå till skola) en sån dag ger vi frukost på sängen. Jag tänker inte bråka om det. Då tar energin han behöver slut innan vi ens kommer till skolan och antagligen blir han låst i att han inte tänker gå till skolan. Kanske inte hjälpläraren egentligen menar att skylla på mig som förälder. Kanske är jag så hjärntvättad av att försvara mig från beskyllningar som att det är mitt ansvar att få mitt barn till skolan och att jag som förälder inte gör något bra jobb eftersom mitt barn vägrar att gå till skolan, att jag nu tror att alla är emot mig? Att inte anpassa som vi gör har jag/vi försökt. Det leder till utbrott för mitt barn.
    Jag är så trött på alla ”besserwissrar” som talar om för mig hur jag ska bemöta mitt barn. Jag har redan prövat allt. Jag har lyssnat på alla som tror sig veta. Det jag behöver är att jobba med mig själv på att lyssna på mig istället. Jag vill lyssna på dem som är i samma sits som jag själv. Dom som har barn med samma svårigheter som mitt har, för i ärlighetens namn så tror jag inte att hjälpläraren kan hjälpa mig hemma. Jag har börjat att tro att om man inte har ett barn som mitt så förstår man inte hur det är, hur mycket man än studerat och gått kurs. Att då säga till en förälder som äntligen lyckats hitta strategier som fungerar att det är fel sätt…..suck!

  12. Pingback: M som i underbar | Pearltrees

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s