Som en gummiboll

Nu när alla grannarna, eller snarare stadsdelen, eller om jag ska vara riktigt ärlig, hela den här sidan av älven, har hört allt om Mathildas skrapsår på låret skrikas ut i en volym som skulle få Hesa Fredrik att rodna, och den senaste kvarten dessutom ägnats åt att blöta en liten bit papper och dutta på såret, samt att prata glatt och fort om meningslösa men ofarliga saker, nu tycker man ju att det kunde passa bra att hon kommer i säng. Jag tycker i alla fall det.

”Mathilda. Dags att gå och lägga sig”, säger jag.

Och, under över alla under, Mathilda går mot sitt rum. För sjuttiosjuttonde gången den här kvällen. Jag tar sats för att resa mig och följa efter. Men så, innan jag hinner reagera, står hon bredvid mig igen. Hon viker in armarna mot bröstkorgen och liksom kutar med ryggen. Det ser ut som om hon försöker vika in sig i sig själv och försvinna. Det hela är en typisk Mathildagest och jag förstår att hon inte vill gå och lägga sig i sin säng. Varför är mer oklart.

”Är det nåt problem i ditt rum?” frågar jag.

”Nej”, säger hon. Jag väntar, men det kommer inget mer.

”Mathilda”, säger jag i ett försök att skämta. ”Jag vet inte hur det är med dig, men jag brukar inte göra illa mig I min säng. Jag brukar göra illa mig utanför min säng. Har du nånsin fått ett skrapsår i sin säng?”

Mathilda gnäller till.

”Har du gjort illa dig i sängen?” frågar jag, allvarligt den här gången. Möjligheten finns förstås att jag just begick ett strategiskt misstag och påminde Mathilda om när hon var tre månader och klämde sina fingrar i ett veck mellan två tapeter. Eller nåt sånt. Man upphör aldrig att förvånas över detaljerna hon minns.

”Jag har fått stickor i fötterna på altan”, säger hon till slut, när hon upptäcker att jag väntar på ett svar.

”Men altanen är inte sängen väl? Du ska väl inte sova på altanen?” säger jag.

Mathilda fnissar lite. Nej, hon ska inte sova på altanen. Men hon gör inga ansatser att gå och lägga sig i sängen, som står fyra meter bort. Det här är rond fem eller så av kvällsrutinen med Mathilda ikväll. Det börjar bli sent. Jag bestämmer mig för att testa en ny approach; den  sakliga och otvetydiga:

”Mathilda. Nu är det så här: Gå och lägg dig. I din säng. Nu”, säger jag lugnt.

Mathilda går lydigt till sängen. Hennes pappa kommer, hjälper henne upp och kliar henne lite på ryggen.

Efter en stund går pappan ut i köket och dammsuger lite. Han pratar lite med femtonåringen, som nästan ätit klart. Sen: Tystnad! Frid! Det verkar som om det går vägen den här gången!

Jag sjunker ner i datorfåtöljen, andas lite  och skriver det här blogginlägget. Just som jag kommit till slutet av berättelsen ser jag nåt i ögonvrån. En skugga rör sig knyckigt mot köket. Sen ångrar den sig, ändrar riktning och Mathilda står plötsligt i dörren framför mig. Igen.

”Mamma…”

Jag tänker på den gamla sångtexten nu: Som en gummiboll kommer jag tillbaks till DIG!

Annonser

4 responses to “Som en gummiboll

  1. Detta låter som en historia från oss, jag småskrattade när jag läste om skrapsåret och alla ronder ni behöver ta innan det blir sängdags.

  2. samma här ,sitter o läser igenom bloggen och småler ,o tåras och känner igen mig i så mycket, vilken tur att jag hittat hit det gör att jag får mer förståelse för min dotter (som är under utredning) efter 6 år på bup och illvilja att tala om diagnoser med oss….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s