Flytande

Vissa i vår familj är morgonpigga. Det är inte jag. Därför ligger jag i min säng när nioåringen bryter ut i ett sorts gnällskrik i köket. Han har just fått sin medicin. Den har inte börjat verka.

”Jag vill inte ha sånt!” skriker han. Jag kan se hans trumpna min och korslagda armar över bröstet tydligt framför mig, och vet att han är i början av ett utbrott. Nioåringen är inte känd för sitt utmärkta morgonhumör. Om man ska ge en diplomatisk beskrivning.

”Du kan peta bort russinen”, svarar min man helt lugnt.

”Men jag VILL inte peta bort russinen!”

”Till och med Noah äter det här. Han petar bort russinen”, konstaterar pappan i familjen. Fortfarande är hans tonfall fullständigt neutralt, det finns inget element av att vare sig lugna eller befalla i det. Men att inte kunna tänka sig att äta det som till och med familjens kräsnaste äter, det är helt enkelt lite knasigt. Det finns inget bättre ord för det. Inte för att vara ofin alltså, det är bara ett faktum, säger pappans tonfall. ”Matter of fact”, som en pedagog jag pratade med kallade det för. Att konstatera fakta utan att tycka en massa. Utan att försöka få någon att tycka detsamma.

Pappan har ingen agenda med det han säger. Eller; givetvis har han det, han är trots allt far till sju barn. Men i den agendan ingår saker som att tala om att det är fullt möjligt att äta maten som barnet just ratat, bara man gör några små modifikationer, och att frukosten ska löpa smidigare. Inte att barnet ifråga ska tycka som pappan tycker, inte heller att visa sympati eller få barnet att känns något  särskilt alls; tvärtom intresserar det inte pappan att försöka avgöra vem som har rätt eller att övertyga. Det hela är enbart pappans ärliga åsikt, ur ett matter of fact perspektiv: russin som går att peta bort är inget problem.

Och han säger det på ett sätt som barnet ifråga inte har några som helst problem att ta till sig, tydligen, för diskussionen om russin tar slut.

”Du är trött”, konstaterar pappan. ”Det är därför allt känns jobbigt.”

”Jag är inte alls trött!”

”Jo men tänk på Hannah. När hon blir så där puttig som igår på kvällen. Och allt är fel. Det är för att hon är trött. Du är trött, och det är därför som allt känns jobbigt. Du kommer att må bättre om en liten stund.”

Tydligen äts det i köket nu, för nioåringen mumlar bara något obegripligt till svar. Diskussionen går vidare till något annat.Och jag konstaterar att jag aldrig varit, och aldrig kommer att bli, flytande på att tala autistiska.

Jag må vara manipulationens drottning, som mina syskon och föräldrar så målande kallar förmågan att övertyga människor så att de faktiskt VILL göra det jag vill att de ska göra. Men jag är gift med konstaterandets kung. Och när ämnet är saker som tjurig trötthet och en tallrik besudlad av russin smäller nog förmågan att konstatera ett par snäpp högre ändå.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s