När katten är borta

Mathilda har ju alltsom oftast någon som punktmarkerar henne när vi är hemma. Dvs en vuxen finns inom syn- och hörhåll för att kunna ingripa innan det går på tok. Oftast tillfaller den uppgiften mig.

Idag har jag en kontorsdag, jag är inlåst med en deadline som jag har tvingats skjuta upp flera gånger. Och tydligen har min man inte riktigt greppat detta med att jag punktmarkerar henne HELA TIDEN en vanlig dag. Det inser jag när åttaåringen kommer hulkande och knackar på dörren.

”Mammaaaaaa! Mathilda är arg! Hon säger att jag inte får titta på film. Och hon bet mig, här.”

”Ojdå. Bet hon dig?! Men inte så det gick hål väl?”

”Näe. Men det gör ont. Hon bet mig här i handen.” *paus* ”Fast då bet jag henne i huvudet.”

”Bet du… Mathilda… i huvudet?!”

”Ja.”

”Åååkej… Gick det hål?”

”Näe.”

Man borde inte skratta. Men det gör jag nu. Tja, ingen ska väl i alla fall säga att åttaåringen inte kan försvara sig… … …

PS Jag har redan gått in helt lugnt, gett barnen mellanmål, sagt i neutral ton att de redan vet vad som är rätt och fel så jag tänker inte tala om det för dem, och hållit vakt tills någon annan kunde ta över. Inga barn kom till (någon större) skada under skrivandet av det här blogginlägget. Vad jag vet. Än.

PPS Det här är orsaken att jag får något vilt i blicken när folk säger saker i stil med ”men vi kan ju inte vakta hen hela tiden” eller ”men man måste ju kunna lämna dem ensamma” eller ”men det går ju inte att ha barnen i olika rum”. Eh. OK? Och alternativet är mindre arbetskrävande…? 😉

Annonser

6 responses to “När katten är borta

  1. Näe, alternativet är absolut inte mindre arbetskrävande. För den som får ta hand om spillrorna i alla fall. 😉

  2. Hög igenkänning på den! Vi brukar ibland försöka lämna vår 13-åring med sina syskon. Men det slutar (nästan) alltid med kaos. Mindre jobb att punktmarkera 😉
    Mer om mitt liv på
    http://www.supermamsen.wordpress.com
    Jag är nybörjare som mamma till ett barn med högfungerande autism ( asperger ) . I alla fall med vetskapen om diagnosen som hen såklart har haft hela livet.
    Din blogg ger mig stöd! Tack för att du delar med dig!

    • Åh, roligt, tack för länken! Jag tänker att diagnosen ger andra glasögon och ord på saker man kanske egentligen visste. Man känner sitt barn redan. Men plötsligt kan man formulera och förstå varför saker sker. Och det är stort!

      Kram!

      • Sant!
        Det är ett detektivarbete vi har framför oss.
        Det är en lättnad att veta varför det blir som det blir. Men det är samtidigt en jobbig insikt att det är något bestående (inget som växer bort). Nu ska vi göra allt vi kan för att hitta verktyg och strategier.
        Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s