Skämmes föräldrar. Nej, jag är inte ironisk.

Den lilla flickan lät högre och högre. Jag stod vid mjölkdisken på ICA och vände mig om för att se vad som stod på.

”Jag vill ha lördagsgodis!” gnällde hon.

”Du har redan fått lördagsgodis igår när vi såg på film”, svarade mamman. Den äldre kvinnan, kanske var hon mormodern, instämde. Högre och högre tjatade de på om samma sak, med samma ord, fast det var tydligt att flickan inte alls förstod. Hennes underläpp darrade. Hon var kanske sex år, max sju. Och hon hade ingen aning om att hon tydligen förverkat sin rätt till lördagsgodis genom att bli serverad godis till filmen kvällen innan.

”Men det är lördag idag! Jag vill ha lördagsgodis!” upprepade hon förtvivlat. Mamman började skälla:

”Att du bara ska gnälla och bråka hela tiden! Du har faktiskt fått godis! Du är bara otacksam! Nu får det vara nog! Se mig i ögonen när jag talar till dig!”

Flickan försökte titta ner i marken, hon försökte att titta bort. Både mormodern och mamman började gå mot henne, där hon stod i ett hörn. Båda tjattrade i staccatto, avhuggna, studsande ord, som fortfarande inte gjorde minsta ansats att förklara, berätta, skapa kontakt eller lugna, utan bara handlade om hur elakt barnet var.

Närmare och närmare gick de. Från varsitt håll. Två vuxna kvinnor mot en liten, gråtande flicka. Till slut gjorde flickan det enda rätta, hon vände sig in mot hörnet. För att samla sig.

Med en klump i magen gick jag därifrån. Senare såg jag dem i kassakön. Barnet hade lugnat sig något, men det var ändå med stor självbehärskning hon stod där i stället för att springa bort. Över hennes huvud tjattrade de vuxna på.

Ja, det händer att även jag tycker att föräldrar ska skämmas.

Som när två vuxna kvinnor trycker in ett barn i ett hörn, pressar henne närmare och närmare utbrottets rand. För att hon inte har förstått. För att hon är ett barn. För att hon är mindre, svagare, inte kan försvara sig och inte kan förklara sig.

Som när vuxna beter sig mot barn på ett sätt som de aldrig skulle bete sig mot varandra på. Som när föräldrar inte ägnar sig åt fostran utan åt översitteri.

Skämmes!

Annonser

3 responses to “Skämmes föräldrar. Nej, jag är inte ironisk.

  1. Pingback: Skämmes föräldrar. Nej, jag är inte ironisk. | supermamsen

  2. Å, så rätt! De borde verkligen skämmas! Tyvärr är det alldeles för många som gör så 😦

  3. Pingback: Lågaffekt for the win damn it! | Skadliga tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s