Skräcken

På väg ner i källaren för att kolla pannan faller min blick på tvättbänken. Den är tom, sånär som på Hannahs första strumpbyxor, ett par blekblå, pyttesmå, i storlek 40. Jag tar upp dem och lägger dem i min hand. Är det möjligt? Var hon så här liten?

Rumpan på strumpbyxorna ryms lätt i min handflata. Och då var blöjan inräknad, minns jag plötsligt. Gråten kommer från ingenstans. I en enda rörelse lutar jag mig över bänken för att inte ramla, när marken faller undan.

Det här var inte ens hennes första storlek, tänker jag. Bara den första klädstorleken när hon faktiskt kunde ha kläder. När hon inte var full av sladdar och slangar, inte hade en respirator i näsan, som hon hade idag för åtta år sedan. Efter den andra operationen. Jag minns hur jag tittade först på bebin och sen på kläderna och så tänkte att så där stor blir hon aldrig. Det är bara inte möjligt.

Jag kan inte påstå att jag tänker på Hannah som för tidigt född längre, inte för det mesta. Men ikväll hugger insikten om allt som hände mig i magen, bröstkorgen snörs ihop av skräck, och precis som för så länge sedan får jag nästan inte luft.

Mitt barn. Mitt lilla, lilla barn.

Att solen lyser är inte mer än rätt, nu när jordens vackraste barn är fött. Men att bussarna åker som vanligt och att fåglarna fortsätter att sjunga – jag begriper det inte?

Hur kan människorna gå där nere på gatan och småprata som om allt vore som vanligt? Märkte de inte att tiden darrade till och stannade?

Jordens vackraste barn ligger med en tub i näsan för att kunna fortsätta andas, och världen utanför mitt sjukhusfönster går vidare.

Det känns som ett hån.

(Ur Våga älska? Om att bli förälder till ett för tidigt fött barn av Tina Wiman)

Annonser

2 responses to “Skräcken

  1. Min J är också förtidigt född och fick hjälp att andas och äta. Jag minns första gången jag gick ner på stan från sjukhuset för att köpa kläder till honom, eftersom allt jag köpt innan var för stort. Jag tittade mig omkring och alla gick omkring och levde sina vanliga liv. Det kändes som jag kom från en annan planet, eller tittade på film. Jag kände precis som du beskriver, ett hån mot den kamp för mitt barns liv som pågick bara några hundra meter därifrån.
    Nu är han snart nio 😊
    Kram!

    • ❤ Kram själv! Det är en surrealistisk upplevelse och en märklig, märklig resa, neotiden. Som att leva i en parallell verklighet, på något sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s