Det är sommar. Lata stunder blandas med totalkaos. Vissa dagar går det bra för barnen, de dagarna innehåller element som en tydlig dagsplanering, aktiviteter som är lagom krävande, rätt väder och rätt kompisar. Och pauser. Långa pauser där barnen sitter med varsin surfplatta, bok eller legolåda och ”gör jämmer”, är i sin egen lilla värld eller som det kallas på autistiska, stimmar. Mat i rätt tid, om än liten mängd, massor av vätska och salt hjälper också till. Och struktur. Att allt är som vanligt. Att manuset för sommardagar ser ut som manuset för sommardagar ska göra.
De dåliga dagarna beror på saker som för ansträngande gårdagar, oväntade händelser, grannbarn som inte har vett på att vara hemma just när man vill leka, mammor som säger att klockan åtta på kvällen är det INTE dags att leka med vare sig hemmavarande eller bortavarande grannbarn, eller klasskompisar, eller andra kompisar.
En gång för länge sedan slogs jag av insikten att det är inte mig det är fel på. Min familj behöver ovanligt mycket återhämtning, ovanligt mycket struktur, ovanligt mycket påputtning, lirkande, konfliktlösning och peka-med-hela-handen. Och i pusslet mellan alla de bitarna passar inte alltid saker som semester, att åka bort, planerade dagar, lata dagar eller ens att leka med kompisar eller ha gäster. Många dagar har vi nog med att överleva. Att få trallen att gå.
Och det är inte mitt fel. Att jag är trött, eller att vi inte tar oss iväg till badhuset fast vi har årskort, eller att vi inte åker på en lång semester och skickar vackra foton från tivolin, parker, museer eller badstränder.
Det är inte mitt fel att Good enough ibland måste ersättas av As good as it gets, att det möjliga ibland inte ens innefattar att få i ungarna mat. Att det normala liv som andra lever gång på gång visar sig ouppnåeligt. Utan det är så här.
Jag lever i en verklighet med andra villkor. För oss är det normalt att två timmars städning av barnens rum, tillsammans med dem, innebär datorspel resten av dagen. För att de inte har ork till något annat sen.
Det är inte mitt fel. Det är inte ditt fel heller. Det bara är.
M som i underbar 
Sån bra beskrivning!! Underbart att läsa, precis exakt så är det ju. Kram till underbara dig som skriver så träffande texter.
❤
D är 8 år nu och detta är första sommaren jag märker av detta som du alltid skrivit om inför lov. Det krävs mer av oss. Skärpning Anna.
Ibland krävs modet att helt sonika skära. I aktiviteter, krav och nivå. 😉
Pingback: Det var inte jag. Och det var inte du heller. | ovanligabarn
Hjärta till dig! Jag har så svårt för det där, att inte sparka på mig själv. För att jag inte får till det. För att vi aldrig har en dag utan utbrott gånger flera, eller stress, eller krångel med mat. För att jag inte lyckas.
Jag inser att jag skulle behöva acceptera, men jag vet inte riktigt hur. Tack för att du sår frön med dina ord.
❤ Jag tänker att det tar tid. Och att det är en pågående process, inte något man blir klar med en gång för alla. Kram hörru!
Förresten så undrar jag om du har något bra tips på hur man kan antikaotisera sina morgonrutiner? Jag har en unge som skriker den första halvtimmen då jag försöker att väcka liv i henne, krånglar med kläder och frukost och typ allting, och som inte gör någonting av sig själv om jag inte står bredvid och pushar på (fast hon blir arg och skriker på mig när jag gör det också). Och vi kommer för sent varenda morgon. Jag avskyr det innerligt och jag får det inte att funka. Eventuellt handlar det mycket om övergångarna, från ett läge till ett annat… Hur gör ni?
Vi har ADHD-medicin… Som barnen får 30-60 minuter innan de måste gå upp, beroende på barn och medicinsort. Dessutom har två av våra barn en senare skoltid på morgonen, just för att de har så svårt att komma igång. Innan dess såg våra mornar också ut så.
Sen har jag ägnat ganska många år åt mindfulness. Jag ogillar ordet acceptans, just för att det innehåller ”accept” som i ”acceptera”. För det är inte det som det är frågan om. Men det handlar om att komma fram till att allt inte måste värderas. Att man kan säga ”jaha” i stället för ”ja” eller ”nej”. Att konstatera hur det är, utan att lägga någon värdering i det. Och det låter flummigt för en del, och svårt för de flesta, men faktum är att det blir en vana. Man lär sig, med tiden.
Att läsa din blogg gör mig så varm om hjärtat o ångest-fjärilarna o magen lugnar sig för en stund. För även om det bara är jag som har en uttalad npf, så är vår familj precis sådär som du beskriver. Då är det så skönt att emellanåt bli påmind om att det inte är oss det är fel på, det finns ingen anledning att skuldbelägga mig själv el jaga på familjen för att vi ska funka som alla andra – för vi är inte som de andra. Vi är unika o alldeles fantastiska på vårt sätt, även om vårt vardagsliv är aningens mer kaotiskt 😄
Inlägget om solglasögon + öronproppar var klockrent! Har kört det redan en del, men härligt o få bekräftat från andra att delta faktiskt funkar o varför 👍👍👍
Välkommen hit Ellinore och kul att du gillar bloggen! 😀 Jag tror att de flesta människor behöver igenkänning, att få spegla sig i andra. För mig har det i alla fall varit värdefullt att få ta del av andra vardagar som faktiskt liknar min, och jag tänker ofta på en kvinna som sade ungefär så här: ”När jag växte upp fick jag bara lära mig om hur vanliga människor skulle leva. Jag fick aldrig lära mig något om hur man skulle leva med Aspergers.”
Tänkvärt, tycker jag! För till syvende och sist måste alla människor leva med sig själva, och lära sig att göra det på bästa sätt.
(Jag är nämligen superdålig på att acceptera saker. Helt kass. Det ligger i absolut motsats till min natur att säga ”okej” om sånt jag inte gillar… 😉 )
Tack. För svar. Jag tror att det är ungefär det där jag menar med acceptans. 🙂
Hej!
Jag läste om din blogg i asbergerförbundets tidning som jag fick på Gotland. Min son är 25, fick sin diagnos som 19 åring. Så glad att jag hittat dig du vettiga människa. Skriv skriv skriv! Så känns det bättre, förhoppningsvis för dig men även för oss andra.
Tack! Och välkommen hit! Glad att du gillar bloggen 😀