Hej du som skapar skoldagar, vill du ta en fika med mig?

Om jag fick De Där Som Bestämmer Över Skolan på fika. Skolministern, kanske. Och lärarförbundens olika ordförande. Skolinspektionens, Skolverkets och Specialpedagogiska Skolmyndighetens chefer. Barnombudsmannen. Ordföranden i riksdagens utbildningsutskott. Och kanske även de som skriver om skolan. Chefsredaktörer. Kolumnister. Bloggare. Alla de där personerna som hörs i debatten om skolan och om barn i behov av särskilt stöd. Och så kommunpolitikerna. Skolcheferna. Rektorerna. Skolhälsovårdens chefer, specialpedagoger och speciallärare, fritidspedagoger, förstelärare och assistenter, eller som det kallas i skolans värld, resurser. Alla de där som har någon sorts makt att bestämma över hur en vanlig dag i skolan ser ut. Alla de människorna.

Om de kom förbi för en pratstund i mitt kök, då hade jag berättat en sak för dem. Något viktigt, som jag tror att de behöver veta för att kunna göra sitt jobb på ett bra sätt. Men mitt kök är trångt, och jag är riktigt dålig på att koka kaffe, och trots att fikabrödbak råkar vara en av mina talanger tror jag inte att idén fungerar i praktiken.

Så jag tänkte jag att jag berättar det där viktiga nu i stället. För dig. Du som hade varit  välkommen förbi på en fika i ett trångt kök, med uselt kaffe fast jättegott fikabröd. Välkommen att slå dig ner med mig en stund.

Du förstår, jag har ett barn. Ett barn som är i behov av särskilt stöd, som man brukar säga. Vi kan kalla henne Mathilda.

Mathilda har inga inlärningssvårigheter. Tvärtom är hon begåvad, hur begåvad vet vi egentligen inte, för i de där testerna som man ska göra för att få en diagnos som autism eller ADHD, där orkade hon inte fortsätta så väldigt länge. Trots att de flesta svar var rätta och trots att hon löste många uppgifter snabbt och säkert. För hon blev för trött, av att sitta där på en stol – hon har ganska svårt att sitta stilla, sade jag det? – och lösa uppgifter med kuber och papper och penna, medan lysrören flimrade och psykologen andades genom näsan – sade jag att hon är väldigt lättstörd?

Den där kloka psykologen, som andades genom näsan, tyckte inte att  det var någon idé att fortsätta att testa begåvning när Mathilda redan passerat sitt åldersmedel med flera år på de bitar av testet som man brukar mäta intelligens i. Psykologen tyckte tvärtom att det var viktigt att inte trötta ut Mathilda med sånt, när det skulle komma annat som var så mycket svårare för henne i andra testdelar. Saker som att hålla i en penna utan att få ont eller göra sönder papperet med den – sade jag att hon har väldigt svårt att automatisera muskelrörelser? – och titta fram och tillbaka på en sida, först på ett ställe för att läsa ett tecken, och sen på ett annat för att skriva ner det tecknet, och sen tillbaka till teckenraden, för att hon glömt vilket tecken hon nyss sett, och sen leta sig hela vägen framåt för att hon inte mindes var hon var, och sen se tecknet och lägga det på minnet, och sen flytta blicken tillbaka till skrivraden. För att med ganska dålig finmotorik göra en ansats att kopiera tecknet.

Det här barnet som vi kallar Mathilda, hon har ett väldigt dåligt arbetsminne. Ett väldigt, väldigt dåligt arbetsminne. Och en koncentrationsstörning. Och hon upplever hela sin värld i detaljer. Och psykologen tyckte att det var viktigt att Mathilda orkade äta och somna sen på kvällen, efter de där testerna, att hon inte tog ut sig för mycket. Och därför pressade hen inte på för att få fram en exakt siffra på begåvningen, eftersom hen redan hade sett och mätt det hen behövde veta för att kunna gå vidare i utredningen.

Så småningom hade psykologen testat klart. Och kommit fram till saker som kallas ”ojämn begåvningsprofil”, ”stresskänslighet”, ”dåligt arbetsminne”, ”detaljfokus” och ”ett långsamt arbetstempo”, och även en hel del annat. Det fick vi veta ganska många dagar senare, för det tog flera tillfällen att göra de där testerna som vanliga barn nog ska kunna klara på en eftermiddag eller så. Och Mathilda sov inte så bra den där perioden, det gjorde hon inte. Hon åt inte så bra heller. Fast psykologen var klok och erfaren.

I alla fall. Det här barnet, Mathilda. Hon älskade skolan. Hon avgudade sin fröken, och älskade sin assistent. Hon hade hörselkåpor i klassrummet, och i matsalen, ett eget bildschema på bänken, en stol som var anpassad till hennes behov av att röra sig, och fina klasskamrater som hon verkligen gillade att leka med. Och som gillade henne.

I matsalen åt de i ett litet rum, för Mathilda har väldigt svårt för höga ljud. Hon hör nämligen ljud som är så tysta att inte ens hennes pappa kan urskiljda dem, och han har osedvanligt bra hörsel. Men Mathilda hör precis allt, och det blir man förstås väldigt trött av. 

Även klassrummet var anpassat så att hela klassen skulle få arbetsro. Där fanns också gardiner som skymde rörelser utifrån, men ändå släppte in ljus och luft. Där fanns tydligt märkta platser. Där fanns, tja, alla anpassningar som vi, eller Mathildas pedagoger, eller rektorn, eller specialpedagogen, eller skolhälsovården kunde komma på. Allt. Rubbet. Och det var inte lite.

Ändå gick det inte så bra, det här med att gå i skolan. Det började med feber. Ungefär varannan vecka hade Mathilda feber. Så var det i kanske ett halvår. Någon gång under den här tiden kom motviljan. Gråten på kvällen över att behöva gå till skolan. Ontet i magen. Huvudvärken. Utbrotten på morgonen, från början när det var dags att gå, och sedan tidigare och tidigare. Allt oftare plockade vi in henne i bilen mer eller mindre med tvång, och åkte iväg.

Så en dag orkade Mathilda inte resa sig ur sängen. Hon orkade inte stå upp. Hon orkade inte äta. Hon kunde inte prata. Det här barnet, mitt barn, hon var utmattad. Av skolan. Jag har inte sagt hur gammal hon var, väl? Mathilda var sju år när hon gick in i väggen för första gången. Sju år. Ett litet barn i första klass.

Jag kan ärligt säga att vi provade allt. I samförstånd med skolan, i nära samarbete med en rektor som hade stor kunskap och ett enormt engagemang, i samarbete med pedagoger som var erfarna, kunniga, välvilliga och prestigelösa. Som var redo att prova allt som någon av oss ens avlägset trodde skulle kunna hjälpa.

Vi höll på länge. I två och ett halvt år. Vissa perioder var Mathilda i skolan, andra inte. Varje dag hon var hemma grät hon, av trötthet och av saknad. Hon ville så gärna, ville inget hellre än att vara i skolan. Men det gick inte. Det funkade bara inte. När hon inte grät var hon ledsen. Hon tyckte att det vore rätt bra att dö. När hon inte ville dö var hon arg. Och när hon inte var arg var hon för trött för att vara någonting alls. Och hela tiden kom febern tillbaka, och utmattningen. De dåliga veckorna följde envist på varje inbillat framsteg. Varje dag i skolan fick betalas dyrt, av Mathilda själv.

Till slut gjorde rektorn det enda raka. Hen bestämde att det måste skapas en liten grupp på skolan, som Mathilda kunde vara i. Vi hade testat alla möjliga lösningar för att försöka förstå problemet, försöka förstå hur en sju- och åtta- och nioåring kunde bli sjuk av att vara i skolan. Till slut var det enda som utkristalliserat sig, och det enda som vi ännu inte hade provat, att det måste vara ännu tystare, ännu lugnare, ännu färre personer att träffa på en dag. Det som både vi och skolan hade velat undvika var oundvikligt: Mathilda behövde en pytteliten klass. Kanske till och med enskild undervisning under en del av tiden. Det var till slut den enda lösning vi som fanns runt det här barnet kunde se.

I två år nu har Mathilda gått i en pytteliten grupp, med pedagoger som har autismspecifik kompetens och utbildning. Hon går inte alla timmar, för det orkar hon inte. Men i princip varje dag – utom förstås när hon varit magsjuk eller haft influensa – har Mathilda varit i skolan. I två år. Utan att få feber varannan vecka. Utan att bli utmattad. Utan att vilja dö, utan att hela tiden vara arg, trött, ledsen eller alltihop samtidigt.

Under de här två åren har Mathilda utvecklats enormt. På ett skrämmande snabbt sätt. Vi som finns runt henne har gått från att tänka att Mathilda, hon kommer nog kanske alltid att behöva omfattande stöd i vardagen, till att tänka att det där med att bli vuxen, det fixar hon säkert. Hon har fått förståelse för andra på ett sätt som nästan inte borde vara möjligt. Hon har börjat läsa och skriva bättre än många i sin ålder. Hon har blivit mer självständig, mer pålitligt, och mindre eldfängd. Hon har fått större självförtroende, en ny säkerhet i stegen.

Varje skoldag är Mathilda i skolan. I sin lilla grupp. Där det inte är för många ljud, för många lukter eller för mycket bilder på väggarna, eller för många personer som rör sig i hennes synfält så att hon blir yr och mår illa. Och hon har gått från att få gråtattacker över tanken på mer än en lärare i skolan, till att säga att det är inte så viktigt vilken lärare som kommer, bara de vet hur det funkar i klassen. Bara de beter sig bra.

Jag har ett barn som heter Mathilda. Och utöver att hon numera kan tillbringa nästan varje skoldag i sin älskade skola, med lärare och klasskamrater som hon verkligen gillar, har hon på den korta tid som skolan fungerat gjort framsteg som ingen vågat drömma om. Under de här två åren har hon hämtat in kanske fem, sex, sju års utveckling på vissa områden. Trots att hon har svårigheter som borde göra en del av det näst intill omöjligt. Och hon är lycklig.

Det finns många barn som jag skulle kunna berätta om. Som jag skulle kunna kalla Mathilda. Barn som blivit sjuka av sin skola, trots anpassning, förståelse och kunskap. Det finns många Mathildor som behöver en liten, liten grupp för att de inte klarar av alla ljud, all rörelse och allt stök som uppstår i ett rum med många personer, oavsett hur lugna de personerna är. Och idag är flera tusen av de här Mathildorna – och barn som vi kan kalla andra saker – hemma. Hemma från en skola som de borde få älska, och borde få gå till varje dag, på sina villkor. Flera tusen barn blir sjuka för att de inte får gå i en skola för alla.

En del av de där barnen, de behöver nog också en pytteliten klass. Och om de får det, vem vet hur långt de då kan gå?

Det var bara det jag ville säga. Tack för fikastunden!

Dela gärna! Kanske känner du någon som skapar skoldagar, eller som behöver läsa det här.

Annonser

22 responses to “Hej du som skapar skoldagar, vill du ta en fika med mig?

  1. Thomas Ahlstrand

    Tack för ett av de mest berörande, tänkvärda och lärorika inlägget i den s k inkluderingsdebatten hittills!

    Redan spridit detta till många som du förhoppningsvis avsåg som mottagare.

    Varma hälsningar Thomas Ahlstrand Myndighetsgemensam samordnare NPF

    Specialpedagogiska skolmyndigheten

    Skickat från min iPhone

  2. Så otroligt bra skrivet! Så viktigt! Så sant! Så tänkvärt!
    Jag hoppas att många,många berörda kommer att läsa detta.

  3. Tänk om de där beslutnissarna kunde förstå detta.

  4. Tack! Från djupet av mitt krossade, ihoplimmade och återigen brustna hjärta.
    Tack, för att du har orden.
    Tack, du fantastiska människa.

  5. Innebörden av ordet ”inkludering” kan verkligen bli exkluderande…

    TACK FÖR DET DU SKREV!

  6. Ja jag håller med! Fantastiskt bra skrivet. Inkluderingshysterin har gått för långt. Inkludering till varje pris liknar ofta Kejsarens nya kläder. SPSM och skolverket behöver verkligen upplysas om detta. Kommuntjänstemän och politiker älskar ”inkludering” för att det är billigare. Men snålheten bedrar som oftast visheten. Hoppas hoppas ingen lägger vantarna på den fina lilla gruppen.

  7. Marie Lundqvist

    Så bra skrivet. Du lyckas skriva de inlägg jag så väl behöver precis när jag behöver dem. M kunde lika gärna heta J och vara mitt barn. Det är som om du kliver in hos oss och beskriver vårt barn. Tack för du ger mig en större förståelse och mer kunskap. ❤

  8. Mitt bidrag till inkluderingsdebatten är inte ett debattinlägg utan berättelsen om ett barn som inte vill dö längre. Jag hoppas ni vill hjälpa mig att sprida det till så många som möjligt av dem som bestämmer om skolan. På alla nivåer.

    För någonstans måste alla inblandade få klart för sig att ”inkludering” aldrig kan innebära att barnet inte klarar av att gå till skolan. Det scenariot måste kallas något helt annat. Till exempel ”en skola som inte är för alla”.

    Vi behöver komma i håg att ‪#‎barnibehov‬ är olika, även sinsemellan. Det finns inte en lösning som passar alla, något som är så grundläggande att det faktiskt ingår i själva begreppet ”inte som alla andra”.

  9. Så fantastiskt bra skrivet! Den här texten skulle kunna handla om min son. Är så otroligt glad och tacksam att han får börja i en liten, autismanpassad klass när han börjar skolan till hösten. Bli så upprörd när jag tänker på hur många barn som lider i onödan och som aldrig få blomma ut till sin fulla potential, bara för att de ska inkluderas till varje pris.

  10. Tack för delningen av er vardag, det berör verkligen på djupet. Jag jobbar som skolkurator och känner flera elever som den här texten passar så bra in på. Min önskan är att alla får den hjälp och förståelse de behöver!
    Jag fick länken av vår skolpsykolog och kommer nu att sprida den vidare.

  11. Känner mig som många andra träffad av din berättelse, jag hade sån tur att jag var föräldraledig när det var som värst i skolan, jag behövde inte gå på knäna för att parera rymningar och lära upp personal i skolan hur de ska tänka och jobba. Jag hade kraft till att säga ifrån, att söka efter andra alternativt trots att man hävdade att det inte fanns några bra.

    Känner oerhört starkt för alla barn som inte får samma chans till en vettig skolgång, som inte får känna att de lyckas med nånting, som inte får det de behöver för att leva och inte bara överleva. Och alla föräldrar, som får stånga sig blodiga ofta utan att få nånting för det. Och alla syskon som känner sig förbisedda.

    Det är ju så enkelt egentligen, kunskap. Med ökad kunskap hos politiker, kommuner, skolor och i allmänhet skulle det se annorlunda ut. Om de lyssnade, tog till sig det personer som du berättar och faktiskt tänkte till.

  12. Jag är oerhört berörd och imponerad av din fantastiskt fint skrivna text!

  13. Skolan är verkligen en extremt ogästvänlig plats för autister. En önskar att lärare och andra vuxna skulle förstå det men det gör de nästan aldrig. Den ”anpassning” jag erbjöds i skolan var ofta rent skrattretande, så pinsamt dålig som den var. Jag klarade mig igenom skolgången levande ändå, jag hade tur på det viset. Men det var inte självklart.

  14. Tack för era kommentarer, så många kloka tankar, så många erfarenheter!

    Jag tänker så här: Inkludering är en bra sak. Jag är för inkludering. Men jag är inte för vanföreställningar om att ”inkludering” betyder att tryckas in i en situation man inte kan klara av, som man mår dåligt av. Att låta ett barn vara i en lärmiljö som hen inte klarar av, det är inte inkludering. De får aldrig kallas inkludering. Redan där måste vi som finns i den här världen trampa på bromsen och ropa nej! Nej, det där är inte inkludering, det är exkludering! Det är bokstavligt talat att förneka barnet en utbildning.

    Så gör vi i andra sammanhang. Om en politiker ställer sig i riksdagen och kallar en skattehöjning för en skattesänkning, då dividerar nästa person inte om huruvida siffrorna stämmer, utan ger sig rakt på grundargumentet: ”Nu har du nog blandat ihop begreppen, hördudu!”

    Inkludering är nämligen nåt helt annat. Det är när man skapar förutsättningar för många i en miljö som förut kanske bara funkade för en viss grupp. Och det gagnar ofta även dem som redan klarade av miljön som den var förut, fast kanske hade lite svårt med någon eller några saker. Den pedagogik som är viktig för de svagaste är ofta bra för alla.

    Men inkludering kan också vara att få höra till en liten grupp, att få vara i en miljö man klarar av, att få göra allt det man kan, utan att hela tiden pressas på mer än så. Man är inte per definition exkluderad för att man går i en liten klass. Precis som man inte per definition är inkluderad för att man går i en stor klass.

    Exkludering uppstår bara när vi tar elever som skulle kunna ha en bra lärmiljö i den vanliga klassen, och flyttar dem, för att vi inte kan, vill eller vet hur vi anpassar den så att den funkar för fler än genomsnittet. När vi säger att barnet måste flytta sig för att skolan inte tänker göra det. Det är exkludering, diskriminering. Och de är inte okej. För enligt skollagen är det barnets behov som ska tillgodoses, inte skolans behov. Och återigen, den anpassning som gynnar de svagaste, den gynnar även det stora flertalet. Det vet vi från forskning, det är inte bara en ideologisk föreställning, utan ett faktum som visats igen och igen. Inkludering, riktig inkludering, gör skolan bättre för alla!

  15. Hej! Tack för ditt viktiga inlägg.

    Helene Öberg, statssekreterare.

  16. Pingback: Hej du som skapar skoldagar, vill du ta en fika med mig? | Våga Vara Du

  17. Pingback: Samhällets förväntningar och krav på energinnivån hos människor. | Fråga ugglan

  18. Jag känner stort hopp efter att ha läst din text, dels för min egen del och dels blev jag berörd och glad över att höra att det vände för Matilda och att hennes starka sidor får komma fram!

  19. Har tyvärr erfarenhet av att vara förälder till en ”hemmasittare”, då begreppet hemmasittare inte fanns. Totalt under ca 6 års tid. Erfarenheter som skulle kunna bli en hel bok. Erfarenheter som påverkar en hel familj. Erfarenheter av att vara en väldigt jobbig mamma i enda syfte att hjälpa mitt barn, samtidigt som jag höll på att gå under själv.
    Nu finns det till slut en fungerande skolgång och något jag lärt mig är i alla fall att kunskaper går att ta igen! Det är värre att ta igen en förlorad självkänsla. Något att tänka på när kunskapskraven i skolan blir mer och mer betydelsefulla. Ett bra mående är förutsättningen för att ta in kunskaper.

  20. Pingback: Hej du som skapar skoldagar, vill du ta en fika med mig? – Tant Lyckra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s