När det bara funkar

Jag är så van vid att slåss. För varje millimeter land. Varje ansökan om stöd, varje anpassning, varje beslut… Pappershögarna är som monument över dagar, veckor, månader och år av svett.

Så när det bara funkar… Då blir jag ställd. När skolmatsalen inte ens ringer och försöker få mig att lösa deras problem, utan bara lugnt och städat ändrar matsedeln för mellanbarnet, så att han äter. När BUP ringer upp mig, i stället för att jag ska jaga dem, och efter fem minuter eller så säger att vi hör av oss med en tid. En tid som jag inte behövde tjata om, eller motivera tusenfalt, eller ringa femtonmiljoner samtal för att få. En tid. Fixad. Bara så där.

Och såna dagar, då tar orken plötsligt slut. Då orkar jag inget mer än att kanske svara på några mail. Resten av dagen åtgår till att sitta i soffan. Eller kanske på yttertrappan. Och titta på livet.

Det är de där gångerna jag plötsligt upptäcker hur trött jag egentligen är. När det bara funkar ändå. När jag inte måste slåss för självklarheter.

Annonser

11 responses to “När det bara funkar

  1. Åh så sant. Du skriver så bra. Själv får jag dåligt samvete när jag sitter där och inte orkar nåt annat än att bara sitta. 😦

  2. Känner igen den där tröttheten. Och att den liksom får utrymme då. När något plötsligt fungerar.

  3. Maria Hellsten

    OJ!
    Du beskrev det så det träffade rakt i hjärtat. Det resulterade i en flod av tårar av igenkänning. Kanske mest för att idag är en sådan dag när jag också sitter och låter tröttheten komma efter några positiva besked. Tröttheten slår med full kraft eftersom det är sällan jag låter den komma fram. Jag är stark varje dag för min familj.

  4. När vi tillåter oss själva att vara mänskliga… Eller snarare, när vi ges möjlighet att vara det. Inga superhjältar. Bara människor. Vilket är gott nog!

    Sitt där så länge du kan! Jag hoppas att du också kan njuta av det.

  5. Känner igen mig men jag har börjat bli mycket bättre på att se till att fylla på mitt energiförråd med saker som jag gillar. Gillar din blogg skarpt, hittade hit av en slump när jag letade efter bloggar om högfungerande autism. Sannolikt har bägge mina barn autismspektrumtillstånd, men vansinnigt olika varandra. Kämpar med att få utbilda vår hund till servicehund till dottern så hon får ett friare liv och inte blir så beroende av oss vuxna.

  6. Jag har hamnat i samma vakuum som du skriver om i ditt inlägg.
    Sonen har äntligen fått börja med medicin, som dessutom fungerar. I skolan har det kommit en ny rektor, som vill och kan massor om diagnoser.

    Då tog luften slut…..
    Jag bara sitter. Jag känner mig som om jag befann mig på en flotte, mitt ute på öppet hav, utan att se land någonstans. Jag vet inte åt vilket håll jag ska. Jag bara sitter på min flotte och följer med dit vattnet och strömmarna bär mig. Kanske när jag får syn på land, kanske då orkar jag börja paddla för att komma någonstans. Tills dess så sitter jag bara…

    • ❤ Åh! Jag har tillbringat flera dagar med att "bara sitta". Det är som du säger… landmärkena saknas. Det finns ingen riktning att ta ut. Och då spar man nog kraft genom, och gör klokt i, att ta det lugnt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s