Den exakta tiden

Jag vänder mig till storebror:

”Samuel, kan du ta och stänga av datorn och titta till djuren nu? Klockan är sju”

”Va? Men klockan är ju bara sex!”

”Nej, klockan är sju. Åkejdå, kanske 6.55 eller så.”

”57”, svarar storebror.

”Jag älskar dig också”, säger jag.

Sedan vänder jag mig till lillebror och lägger en hand på hans axel. Lillebror måste man liksom väcka ur skärmhypnosen. Eller snarare röra vid oavsett vad han är försjunken i, så att han förstår att det är honom man pratar med och ingen annan:

”Noah. Det är dags att sluta spela nu. Jag vill att du börjar avsluta.”

”Men… Klockan är ju fem i!” Lillebror är indignerad. Han låter som om jag föreslagit att han ska gräva upp lik eller äta sand.

”Ja, fast om du ska sluta spela klockan sju så kan du ju inte börja avsluta klockan sju? Det blir ju som att inte bromsa förrän man kommer exakt fram till rödljuset”, säger jag och demonstrerar med händerna. ”Det finns faktiskt en bromssträcka. Man måste börja innan.”

Storebror faller in: ”Eller som att inte bromsa förrän man har kört på nån.”

Lillebror är inte övertygad. Han tittar inte ens åt vårt håll när han muttrar nåt som låter ungefär som Kajsa Ankas ”hrmpf”.

Jag går därifrån och säger över axeln: ”Va bra, då börjar du avsluta nu då.”

Annonser

2 responses to “Den exakta tiden

  1. ”Han låter som om jag föreslagit att han ska gräva upp lik eller äta sand.”
    Det tonfallet känns mycket bekant! 🙂 Det är sååå skönt med igenkänning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s