Ett möte är inte en insats. Alls.

Den här årstiden börjar barn i min omgivning att krokna. För några handlar det om att ett långt läsår går mot sitt slut, med otaliga ändringar i skolvardagen som följd. För andra om att klassindelningar, lokaler, lärare och assistenter inte är klara inför höstterminen. I synnerhet barn med autism hör till den sista kategorin, de orkar med otydlighet sämre än alla andra grupper.

Så här och där i bekantskapskretsen börjar barns mående gå överstyr. De klarar inte att gå i skolan. De har ångest och självskadebeteenden. De har begynnande depressioner, mardrömmar, insomnia och magbesvär.

Och då kommer telefonsamtalen till föräldrarna om att skolan vill ha ett möte. Och i nio fall av tio är det inte ett möte som handlar om något särskilt, som hur barnet ska få mer ork eller hur skolsituationen ska se ut, vilka lärare barnet ska ha till hösten eller hur man ska lösa andra praktiska problem. I nio fall av tio handlar det om att man ska sitta och småprata i brist på vare sig problembeskrivningar eller lösningsförslag. Eller också uppläxningar av föräldrar kring att det ju bara är att se till att barnet kommer till skolan, för annars kan man inget göra.

Förstår ni vidden? Det ges inte ens förslag på konkreta lösningar. De utmattade barnen är fortfarande lika utmattade, barnen som drabbats av skolans bristande tydlighet, som är en klar missanpassning till barnets funktionsnedsättning, får inga besked som kan göra dem säkra på vad som ska ske.

Limbo.

Merparten av alla möten är möten för mötenas skull. Jag går inte på några sådana möten längre. Missförstå mig rätt, jag gillar verkligen våra pedagoger och rektorer. Jättemycket. Men jag har inte tid att sitta och socialisera när det finns problem att lösa. Det mesta kan vi diskutera via telefon och mail. Bara ibland behöver vi samlas många personer runt samma bord, och då gör vi det, antingen på skolans initiativ eller på vårt.

Jag går inte på möten som inte har en tydlig riktning och ett klart syfte. Det tycker inte jag att ni ska göra heller. För så här är det:

Såna möten är ingen insats. De är en ursäkt för att inte göra nåt. Ett sätt att få folk att känna sig nyttiga i väntan på att problemet går över. Jag har inte tid med sånt så länge det finns verkliga problem att lösa. Och det tror jag inte att skolans personal har heller.

Annonser

6 responses to “Ett möte är inte en insats. Alls.

  1. Jag delar det här som du säger men jag vill också dela med mig av ett perspektiv som jag fått allt mer klart för mig sista åren. Låt säga att jag har klarheten att skilja på vad som är meningsfulla möten och inte, kan föreställa mig / resonera kring bakgrunden och orsaken till det här mötet. Jag har tyvärr trots det också ett ansvar att agera för en annan person eller instans saks skull.

    Alltså, den personen jag är tänkt att ha möte med, den kanske har en agenda eller krav på sig från sitt håll. Oavsett hur högpresterande, normalpresterande eller arbetsmyra den personen än är, så vill min medkänsla för andra inte göra mig till den ”översittare” som försvårar för den här personens försök att göra och genomföra sitt jobb. Kanske personen gör ett bra jobb, enligt många. Det kan vara min sak att reflektera kring, både direkt och omkring, men inte att döma kring och agera utifrån det som jag dömt.

    I vissa möten kan det dessutom vara så att, även om de är fullständigt och totalt ointressanta för mig (snälla, skicka sammanställningen på mail till mig, för jag behöver inte 60 minuter för det) så kan det vara så att min närvaro är väldigt viktig eller givande för andra som är tänkta att delta i mötet. Jag vet väl inte det till 100%. Även om jag inte har en konkret punkt på agendan att ansvara för, kan det vara så att mina reflektioner och uttryck på ett möte är intressant för andra. Jag menar, min närvaro är väl inte särskilt viktig.. tänker jag i allmänhet. Så ska man då döma utifrån så många faktorer, är det kanske enklare att bara vara med och se ointresserad ut, sen klagar man hos en mer verksam instans att tiden är mer effektiv på annat håll. Får man inget gehör, kanske det är så att den verksammare instansen värderar närvaron högre än jag själv gör..

    Det var långt om lite.. men jag tycker det är en relevant reflektion att dela med sig av.

    • Så kan man tänka, kring möten i största allmänhet. Men inte kring skolmöten kring ett barn med behov av särskilt stöd. Där finns varken tid, energi eller budget att öda på saker som inte hjälper situationen framåt. Ett möte som inte leder till konkreta förändringar för barnet innebär en stor risk att människor tror att de har gjort det de kan. För att de har haft ett möte. Och det är inte bara slöseri med tid och resurser, det är direkt skadligt för barnet.

  2. Tidigare hade jag sådan tilltro till möten. Idag försöker jag också hålla det mer minimalistiskt. Tack för bra tips med tydliggörande av syftet före möte. Det värsta jag vet är när den som håller mötet lägger en massa tid på att alla ska förklara hur de ”känner”! Ärligt? Att tala om hur jag känner hjälper knappast min son i det läget. Verkar dock vara mode kring det i skolvärlden.

  3. ”Vad menar du med att du inte har fått hjälp? Du har ju fått jättemycket hjälp.” (syftande på antalet möten)

    Nej. Jag har inte fått hjälp. Allt man gör med skol- eller vårdpersonal är inte ”hjälp”. Att vara i samma rum som en lärare, kurator eller handläggare är inte välgörande i sig.

    De måste ju själva ha okonstruktiva möten på sitt jobb ibland, antar jag, men av nån anledning är det bortom all diskussion att ett möte om mig, en sån där neuropsykiatrisk person, skulle kunna vara nåt annat än underbart för mig. Möten som inte en enda gång, alltså noll gånger, lett till att nån har godkänt en åtgärd och prövat att göra den.

    Det är inte speciellt nyttigt att behöva dra upp alla sina problem, konstatera att de fortfarande finns och boka ett nytt möte för att diskutera saken igen. Nån gång måste man göra nånting också. Och jag har ingen auktoritet. Det blir inte som jag säger, utan som de säger. Så om de kommer till mötena om mitt liv utan en agenda och avslutar mötena om mitt liv utan en plan, då händer faktiskt ingenting. Utom att jag blir vrängd genom maskinen en gång till.

    Måste presentera mina problem en gång till, lägga upp ett vattentätt case för att bevisa att nån borde agera, locka personerna i rummet att inse att det är just de som måste agera, presentera egna åtgärdsförslag utan kännedom om vad de kan vilja gå med på (eftersom de svarar ”det är individuellt” när man frågar vad de kan tänka sig att göra), förklara varför ogenomtänkta spontana idéer inte funkar, förklara att jag redan har prövat den mycket enklare egna lösningen de föreslår och att det inte fungerar tillräckligt bra och det är därför jag är här (jepp, jag har redan en kalender och använder redan listor, tack för tipset) – och göra det här utan att de blir sura, stressade eller missnöjda med mig, utan att det tar för lång tid av mötet, utan att ha auktoritet att styra mötet trots att jag är den enda som påverkas av problemet, utan att kunna bestämma att nu tar vi och bestämmer en åtgärd och gör en uppföljningsplan… samtidigt som de bedömer vad de tycker om min personlighet och deras uppfattning om min normalitet baserat på hur jag beter mig när jag talar för min sak, eftersom det ska skrivas ner efteråt i anteckningar som jag inte får läsa men som de delar med varandra. (Verkar upprörd? Säkert nån personlighetsstörning. Svårt att förstå varför de här mötena är bra och att allt är som det ska? Måste vara autism…)

    Det är som att gå på jobbintervju efter jobbintervju efter jobbintervju på samma jobb, men aldrig vare sig få ja eller nej, utan bara en ny intervju. Det är som en rättegång som aldrig tar slut.

    Inte jättebra för den mentala hälsan faktiskt. Är mycket mindre stressad nu när jag slutat söka hjälp, och får ju faktiskt inte mindre hjälp än tidigare. Synd att mitt funktionshinder inte gick över, bara :p

    • Det har iofs lett till att jag är en JÄVEL på just jobbintervjuer, ansökningsbrev och annat i den stilen…

    • ”Är mycket mindre stressad nu när jag slutat söka hjälp, och får ju faktiskt inte mindre hjälp än tidigare. Synd att mitt funktionshinder inte gick över, bara :p”
      Wörd på den! Det finns en gräns när att söka hjälp helt enkelt inte är värt den skada det åstadkommer att ta sig fram genom systemet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s