Barn som inte FÅR gå i skolan är ett bättre uttryck #barnibehov

Länge har det talats om barn med NPF som inte ”vill” gå till skolan och blir hemmasittare. Det är ett förfärligt och osant uttryck, men jag hör det ändå användas ofta, ofta.

Under de senaste åren har fokus lyckligtvis hamnat mer och mer på det egentliga problemet, att de här barnen bränner ut sig på grund av att det saknas tillräckliga anpassningar för deras funktionsnedsättning. Att de helt enkelt inte får det stöd som skollagen anger, och därför inte inte kan, klarar eller förmår gå till skolan.

Det är jättebra uttryck. Jag gillar dem, särskilt i kontrast till ”vill”, som ju är ett hån. För vadå vill? Vilket barn vill ligga på sin säng och inte orka duscha, än mindre gå till skolan? Vad är det för nedlåtande idioti?

Men ord som klarar och förmår, de lägger fortfarande problemet hos barnet. I stället för där det hör hemma: hos skolan. Barnet lär nämligen inte kunna ändra på sin funktionsnedsättning. Skolan däremot, har ansvaret att följa skollagen för alla elever. Det är skolan som ska se till att barnen klarar av, kan, förmår delta i undervisningen. Varje barn.

Så jag tycker det är dags att ändra vilka ord vi använder igen:

Varje dag har vi tusentals barn med funktionsnedsättningar som inte FÅR gå i skolan. I Sverige. År 2015. Barn som skollagen inte tillämpas på. Barn som förnekas sina rättigheter. Barn som hindras från att gå i skolan, med allt vad det innebär i form av bristande utbildning, kompisar och den där vanliga barndomen som vi så gärna vill att de ska ha. De FÅR inte gå i skolan. För att skolan utesluter dem. Omöjliggör deras skolgång.

Det är dags att säga som det är, hörrni. Det är dags att använda rätt ord. För kejsaren är faktiskt naken.

Annonser

20 responses to “Barn som inte FÅR gå i skolan är ett bättre uttryck #barnibehov

  1. Sååååå klockrent!!! ❤

  2. Hej, har tydligen en hemmasittare med eventuellt en diagnos. Vi har en bra kommunikation på skolan han går på, vi bytte eftersom förra skolan inte ville lösa barnets problem i skolan.
    Men nu har vi ett stort dilemma, jag studerade en tid och det gick det bra att jag var med i skolan så han inte missade en massa men nu när jag blivit arbetslös igen måste jag ha en sysselsättning och något jobb dagtid kan jag glömma. Sonen får ångest innan han ska till skolan även om jag följer med. Risken finns att jag blir utan ersättning och vi får då leva på min mans inkomst. Jag måste hitta en lösning innan den 27/4.

    Det här inte bra för någon, inte minst sonen. Remiss är skickad till BUP, så vi är i början av allt..
    Någon som har något tips eller råd om hur vi ska göra?

    • Jag har inget jättebra tips, men tänker att BUP borde kunna ge läkarintyg så att du kan vabba?

      • Har jag också tänkt på men nu har vi inte ens ”kommit in” ännu..Ska höra mig för imorgon. Tack för tipset och alla artiklar du skrivit, håller med fullständigt!

      • Det är ju ändå så att om ditt barn har en utmattningsproblematik är det ett akut bup-ärende, tänker jag, oavsett om ni står i kö till någon annan utredning etc. Hoppas ni får bra hjälp!

      • Sonen blev mobbad, elaka saker fick han höra. Han blev förföljd på rasterna. En pojke sa till honom att han hade mördat hans kusin med kniv och det här är 7-8 åringar jag talar om. Skolan svarade våra hjälp-rop med att hålla sonen inne på rasterna, så löser man inga problem. Sonen fick panikångestattacker, grät hysteriskt, fick ont i magen och huvudet ofta. Ibland sa han att han fick ont i benet på väg till skolan och då var det bara och gå hem igen, jag visste vad som skulle hända när vi kom till klassrummet. Han hade redan hög frånvaro och skolplikten bankade i ryggen, blandade känslor över framtiden och i sista veckan i December 2014 blev det totalstopp, jag pratade med rektorn och sa att om han är hemma denna sista vecka med skolarbete så kanske allt lugnar ner sig till efter lovet och att vi tar tag i problemen i januari och försöker hitta en lösning på allt, rektorn sa nej och anmälde oss till SOC för frånvaron i december, jag medlade med SOC som tyckte att rektorns reaktion inte var bra och att hon skulle mött oss istället. Vi bytte skola direkt och skolade in sista veckan på nya skolan. Men av en händelse första dagen i skolan i januari vägrade han gå, det hade satt sina spår ordentligt den här gången.
        Vi har visserligen alltid haft problemet men inte sett det på samma sätt.

        /Jessica

      • 😦 Så hemskt det låter.

  3. Sofia Carlström

    Helt rätt ord. Var mycket nöjd med rubriken på artikeln om min son i lokaltidningen:
    -Alla barn får inte gå till skolan.
    Det är ju det det handlar om. Nu byter vi kommun i hopp om en skolgång som är anpassad.

    • Bra rubrik! Håller tummarna för bättre skolgång i nya kommunen! Ofta handlar det ju tyvärr om enskilda skolor eller till och med enskilda personer. :/

  4. Satan så bra Tina 💓💓💓💓 (hoppande hjärtan för er som inte ser figurer)

  5. Reblogga detta på Lena ~ PictureThis och kommenterade:
    Så sant så sant!! Det är faktiskt så, att barnibehov inte FÅR gå i skolan pga brist på lagstadgat stöd!!
    Hejja Tina!!

  6. Jag känner att ännu en gång har du slagit huvudet på spiken Tina. Många gånger har jag sett hur min dotter som ”borde” gå första året i gymnasiet lider av just det du beskriver. Hon försökte, gud ska veta att det skar i mitt mammahjärta att se hur hon om och om igen försökte hitta sina egna lösningar för att klara av de krav hon ställdes inför. Stolt flicka, vill inte etikettera sig själv, har aldrig accepterat diagnosen…men varför har det varit så omöjligt att möta upp min tjej från hennes förutsättningar? I Mora Kommun, ja jag är ledsen men jag hänger ut er, så handlade det så ofta om att det fanns någon förutbestämd ram för vilken slags hjälp man kunde få. Den var ramanpassad och inte individanpassad. Jag har nog först nu sista året insett, efter att hon satte ned foten sju månader innan nian slutade, att hon blev utbränd av ingen kunde nå fram till de behov hon hade. Har mött många bra pedagoger, människor med god vilja. Men vad hjälper det nu? Ramen för den hjälp som har erbjudits har varit var fyrkantig. Resursbrist=fulaste ord jag vet inom skolverksamhet/kommun.

  7. Du är så j…a bäst!

  8. Såååå bra!!!
    När mitt barn mådde som sämst hade han gjort en film om just att hamna i denna situation. Att egentligen vilja men inte förmå.

  9. Jag har sett hemmasittare innan! Inte riktigt förstått hur det hela börjar. Är föräldrarna oengagerade? Men…. Så fick jag min son med autism. Precis börjat skolan och det går så fruktansvärt bra. Han han läsa, skriva, kan klockan osv………… Inga bekymmer alls! Enligt skolan!!!!!
    Jag har en son som börjat äta sina kläder, slår mej när han hämtas, bits, får panikattacker och nu har han börjat kräka! Jag slog larm ganska tidigt när detta började ske.. Men det går ju så jävla bra för honom! Så ingen gör någonting. Ingen minsta anpassning alls!!! Vi har haft möte efter möte… Och nu förstår jag en av anledningarna varför man har hemmasittare! Som förälder orkar man tillslut inte med att skicka sin unge till en atmosfär som känns som Tjernobil! När det blir för mycket så blir det skadligt!

    • Ja. Som förälder når man en gräns där man förstår att man kommer att kasta sitt barn hårt in i väggen om man inte agerar. Och som barn når man en gräns där man kanske inte ens orkar resa sig ur sängen för att ta en dusch. Vilket som inträder först är olika för olika barn och ungdomar, men det är absolut inget man gör frivilligt så att säga. 😦

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s