Årsdagen

Alla mina dagar, hela min framtid med oändliga möjligheter, stammar ur denna enda dag. Dagen då jag nästan dog. Det är konstigt att tänka sig.

Jag minns – som alltid – den där dagen timme för timme och minut för minut. Den där morgonen när jag vaknade med mer ont i huvudet än jag trodde att en människa kunde ha. Värktabletterna gjorde ingen nämnvärd skillnad. Den där förmiddagen, då det var poänglöst att försöka sova mer, jag undrar vad som hade hänt om jag ändå hade stannat kvar i sängen? Hur många timmar extra vi kunde ha fått?

Jag minns hur jag tillbringade lunchtimmen ute hos hönsen, för att försöka tänka på annat än att en del av mitt synfält var borta. Naturligtvis borde jag ha reagerat redan då, men jag visste ju inte.

Sedan började jag kräkas igen. Vi bestämde oss för att åka in till sjukhuset, men det var för sent, plötsligt kunde jag inte prata – jag förstod inte hur man gjorde – och världen drogs ihop till en enda virvlande punkt. Jag tänkte ”nu dör jag”. Sedan minns jag inget mer.

Att jag överhuvudtaget överlevde kan jag tacka Prio-ettbilen för; någon ambulans fanns inte att tillgå där ute i skogen. Jag minns inga blåljus på vägen in, bara syrgasmaskens lukt i min redan överretade verklighet.

Läkaren var vansinnigt arg när han bläddrade igenom min journal, det måste ha varit samtidigt som de stack och stack och stack mig för att få de där proverna klara. Världen stannade när en vaxvit pojke föddes utan att ens försöka skrika. Sedan fick jag sova. Äntligen.

Tiden som följde minns jag mest som en dimma. Jag såg inga ansikten på IVA-sköterskorna, men blodtrycksmanschetten gjorde mig illa flera gånger i timmen. Jag vaknade varje gång. Ont. Trött. Rädd, i alla fall så småningom, när allt började sjunka in. Till slut kom blodtrycksfallet när det helt plötsligt vände; i ungefär en halv minut föll jag som från ett flygplan och förlorade nästan medvetandet igen.

Ibland tänker jag att jag lever på lånad tid. Övertid. Nu, när denna årsdag tar sin början, har jag fått vara med om sexton år av skratt och gråt som jag aldrig hade fått uppleva om inte rätt personer hade fattat en lång rad riktiga beslut den där dagen för länge sedan. Tack.

Alla mina dagar, hela min barndom, min uppväxt och mina första år som vuxen ledde på snåriga stigar och breda landsvägar fram till denna enda punkt. Dagen då jag nästan dog. I en annan tid eller ett annat land hade jag naturligtvis gjort det.

Alla mina dagar stammar också ur denna punkt. Min framtid av möjligheter som förgrenar sig så långt ögat kan nå började där. Det är märkligt att tänka sig. Märkligt och fantastiskt.

Den vaxvita bebin har blivit en sextonåring med mörkblont, rufsigt hår, glittergrå ögon och en vilja av sten. Min årsdag, hans födelsedag, den skulle ha varit så annorlunda. Men nu blev det så här.

Bara det att han stannade hos mig är mer än jag någonsin kan begära.

Annonser

3 responses to “Årsdagen

  1. Jag fick alltså eklampsi, kramper på grund av en oupptäckt havandeskapsförgiftning. Min journal är försvunnen sen den där dagen, det finns inte att uppbringa och ingen kan förklara hur det kunde få gå så långt att jag förlorade medvetandet i 20 minuter och fick lättare hjärnskador på köpet. Men tja. Ibland får man en smygande form av svängande blodtryck och protein i urinen, som man ska ha lite tur för att upptäcka innan det är för sent. Jag har haft kontakt med en handfull kvinnor med liknande berättelser, i hela världen. Så just min historia är nog kanske en sån som inte hade kunnat gå på så många andra sätt.

    Sextonåringen föddes sex veckor för tidigt. En liten, tillväxthämmad, trött pojke. Det kan man inte tro idag; han ser förnöjt ner på sin (långa) mor numera. 😉 Två av hans småsyskon är också födda för tidigt, den tredje ett par veckor över tiden.

    Jag brukar säga att jag är Sveriges mest välbearbetade prematurförälder. Till slut blev jag arg, över dåligt bemötande och stelbenta vårdstrukturer, och skrev en bok, ”Våga älska? Om att bli förälder till ett för tidigt fött barn”. Och jag har haft förmånen att föreläsa och utbilda både proffs och anhöriga i den svåra konsten att bemöta människor i kris. Men det är en helt annan, och lång, historia.

    Summan av kardemumman är ändå att jag insåg bara häromdagen, att utan den här händelsen hade mitt liv kanske tagit en helt annan riktning. Jag hade kanske aldrig blivit en stentuff tigermamma som reflexmässigt bosätter sig på närmaste barrikad, eller blixtsnabbt osvarar emot diverse specialister, chefer och överläkare (för sån blir man av att bo ett halvår på sjukhus). Eller i alla fall hade förvandlingen inte behövt gå lika fort. 😉

    Så på sätt och vis har jag den här årsdagen att tacka för den jag blev. För att jag fick gåvan och tillfället att slipa på den envishet och uthållighet jag en gång föddes med, tills den blev ett vapen lika mycket som en sköld. Utan den här dagen hade jag kanske kommit in i autismvärlden och inte alls varit beredd på att slåss för mitt barn. Och det hade nog varit ännu tuffare än det blev.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s