Låt mig vara helt frank nu – jag har inte ADHD enbart på skoltid.

Jag pratar sällan om mig själv i egenskap av vuxen NPFare här på bloggen. I huvudsak för att jag inte har så mycket att säga. Som förälder är man ju oftast mycket mer intresserad av sina barns välmående än sitt eget, så att säga. Men ibland blir jag upprörd. Ledsen. Arg.

Ta till exempel den här grejen om att ”det viktiga är ju att barnet är medicinerat under skoltiden”.

Japp. Nu blev jag arg.

Käre BUP-läkare, psykolog, lärare eller förälder. Jag har inte ADHD mellan klockan 8.30 och 15.30. Jag har ADHD dygnet runt. Alltid.

Det finns ingen anpassning som stänger av torktumlaren i min hjärna. Det finns ingen anpassning som får mina kläder att sluta göra ont eller människors röster att sluta skära som knivar i huvudet på mig. Det finns ingen anpassning, ett lugnare samhälle eller whatnot, som får mig att  vara stilla OCH lyssna på samma gång, att få saker gjorda när jag borde, att stoppa med det där jätteroliga i tid, att inte ha ADHD.

När jag inte har en fungerande medicinering är hela min tillvaro en plåga. När jag har medicin som funkar, då är medicinen i sig inget jag tänker på. Jag går inte runt och är glad (snarare är jag nog gladare omedicinerad, eller får i alla fall fler positiva tokryck), inte heller ”drogad” eller något annat skumt. Faktum är att om jag glömmer medicinen på morgonen, då tar det mig flera timmar att komma på att det där jobbiga, att alla människor är så rackarns långsamma i huvudet och säger så irriterande saker, att lysrören flimrar, koppar flyger ur händerna på mig eller att disken bara inte blir gjord hur mycket jag än tänker på den, det beror nog inte på att världen är OND. Det beror nog på att jag helt enkelt inte har tagit min medicin. (Lite vanebildning hade nog varit bra. Så jag faktiskt fick i mig medicinen varje dag.)

Och tja. Även med medicin behöver jag tusenmiljoner anpassningar. Allt från små tricks som lappar på ytterdörren, till en mobil som ringer minst fyra gånger för varje larm. Men utan medicinen är anpassningarna tämligen meningslösa, lite som att försöka skjuta mot en pansarvagn med ärtrör. Typ så.

Eller man kan formulera det så här kort: Den första gången jag tagit medicinen grät jag i tre dagar. Över att jag inte hade förstått att så här är det inte för alla. Över alla år jag slösat min energi på saker som för andra bara fungerar. Över att jag inte hade förstått att det finns saker som anpassning inte kan ändra på.

Om min psykiater – mot all förmodan – skulle föreslå för mig att jag skulle vara medicinerad mellan säg 8.30 och 15.30, att det var det viktigaste, och resten fick kvitta, då hade jag:

1. Rest mig och lämnat rummet för att inte slå sönder något. Det är fantastiskt vilka strategier man skaffar sig med åren! Man kan nästan tro att ADHD växer bort… (OBS! Ironi!)

2. Anmält vederbörande till IVO för tjänstefel. På väg ut genom rummet. Via mobilen. (Det kallas avledning. Fantastiskt mot uppseglande utbrott.)

3. Bytt psykiater till en som inte tänkte med stortårna. För hjärnan kan hen ju knappast ha använt för att komma fram till nåt sånt.

Därtill kommer en liten detalj. Eller, inte så liten. När behöver jag mina exekutiva funktioner som mest? Tja, det är inte på arbetstid, det vågar jag garantera. På arbetstid, och skoltid när det begav sig, ägnar jag mig åt det jag är bäst på. Att skriva, läsa, ta reda på saker, lyssna. Det som är absolut svårast, för mig och för många andra är det som kallas ADL, Acitivities of Daily Living. Utan att gå in i en massa teori kan man uttrycka det så här: Vad kräver mest av sekreteraren i hjärnan, att sitta och läsa, eller att göra i ordning middagen, fixa kvällsrutinerna och själva komma i säng?

Självklart kan det finnas orsaker att medicinera en del av tiden. En vanlig orsak för barn är dålig viktuppgång. Det kan ibland vara befogat. Fast ibland utgår det bara från den felaktiga teorin att barnet automatiskt skulle äta bättre utan medicin, när barnet i själva verket äter bättre under den medicinerade tiden… Det är vanligare än många tror, jag stöter på såna barn ganska ofta. Och vuxna. 😉 De är de där människorna som behöver medicinen för att märka att de är hungriga (eller mätta), och för att faktiskt sätta sig ner och äta klart, utan att försvinna nån annanstans på vägen. Men det händer att man behöver medicinera en mindre del av dygnet och/eller veckan, för att behålla vikten eller gå upp i vikt, även om det som sagt inte är ett självklart samband som gäller alla.

För andra handlar det om att sömnen blir förstörd. Här får man fundera några varv. Många med NPF har sömnstörningar i botten. Om man dessutom tar en centralstimulerande medicin kanske man inte kan somna alls på kvällen, i stället för ”bara” att ha svårt att somna och sova dåligt. Och då kanske det är så att man behöver behandla själva sömnstörningen, i stället för att ta bort ADHD-medicinen. Inte bara för att det är logiskt, utan för att sömnen i sig påverkar ADHD-symtomen mycket, och i sig innebär hälsorisker. Och sömnstörningen borde ofta ha behandlats direkt, oavsett medicinering.

Det finns också ett gäng ADHDisar som sover bättre med medicin i kroppen och kanske rentutav somnar av en mycket liten kvällsdos. För att det tar udden av hyperaktiviteten och ökar på kroppssinnet, den där grejen som gör att man känner att man är hungrig, trött eller kanske borde gå på toa…

Sån är jag. Jag är aldrig så i farten på kvällen som vid magsjuka eller om jag glömt min lunchmedicin,  och omvänt kan jag om jag är uttröttad lätt sova en hel förmiddag bara jag tagit medicinen på morgonen. Men bara då. Att sova en förmiddag utan medicin… Det funkar bara inte. Inte ens vid ett gravt migränanfall kan jag alltid hålla mig i sängen. Det kallas hyperaktivitet. Inte pigghet.

En annan orsak kan vara att personen själv upplever den omedicinerade tiden som värdefull. Om jag ska göra något riktigt kreativt, då föredrar jag att vara utan medicinen. För då tänker jag friare. Inte snabbare, eller bättre (tvärtom), och verkligen inte mer koncentrerat 😉 , och jag kommer inte att få särskilt mycket gjort. Men jag tänker mer kreativt; jag blir en roligare människa helt enkelt. Och tja, om man trivs bättre med sig själv utan medicin, samtidigt som man behöver den till exempel i skolan eller på arbetstid, så ska man självklart försöka hitta en lösning som funkar.

Min poäng är alltså följande: Medicinen ska inte vara till för omgivningen, utan för den enskilde. Inte för skolan. Inte för jobbet. För personen själv.

Medicin ska ges i minsta effektiva dos. Det finns massor av skäl till det, den viktigaste handlar om biverkningar och om att ADHD-medicin i för hög dos faktiskt sätter ner koncentrationen rätt rejält. Men att påstå att det per definition är tillräckligt effektivt att medicinera under skoltid, och inte annars, det är det är faktiskt inte okej. Det är dålig medicinsk praxis, det ställer stressande och utmattande krav på exekutiva förmågor där de ofta behövs som mest, och det är kort och gott oförskämt mot barnet.

Oförskämt. Och då har jag varit mild och återhållsam i formuleringen.

PS: Det är också viktigt att veta att hyperaktivitet är en dålig markör för hur bra medicinen funkar. I studier har man sett att om man lät elevens ”lugn” i skolan styra medicineringen kom man upp i doser där barnet visserligen var icke-hyper, men däremot hade sämre koncentration än utan medicin…

Annonser

4 responses to “Låt mig vara helt frank nu – jag har inte ADHD enbart på skoltid.

  1. Pingback: M som i underbar | Pearltrees

  2. Helt underbart skrivet -och jag känner så igen mig! Skolan var inte det svåra -men det här med ADL… Jag skulle behöva den där sekreteraren. -_-

    • Tack tack! Ekorre: Jag skrattar så väldigt åt ditt bloggnamn, för jag ser bara mig själv som hemmafru aka skräckscener med brinnande kök och oätlig mat framför mig…

  3. Hej!

    Vet inte om du läser kommentarerna men jag skulle bara vilja säga -tack! Min son är 8år och har atypisk autism o ska snart få adhd diagnos (utreds nu) … Jag har varit orolig för medicinering men han mår inte bra som de tär nu i skola eller när det blir för mkt:( jag känner mig så maktlös o värdelös:( vill hjälpa honom men när det går till utbrotten då han är tok-slut hjälper ingenting:( tack för din blogg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s