Jag var inte beredd

Jag var inte beredd, vill jag säga. På känslorna som mitt förrförra inlägg skulle väcka. På den massiva support, de många tack och de fantastiska och förfärligt skrämmande berättelser jag skulle få ta del av idag.

Ikväll är jag tillbaka i tanken. Tillbaka till den dagen när Mathilda sprang ut ur huset, barfota, och skulle bli ”påkörd av en lastbil så att det kommer blod och jag dör och jag aldrig ska leva mer utan bara vara döööööööd!”

Och jag gråter.

För det finns inget sätt att förklara den händelsen på. När ens lågstadiebarn vill dö, då upphör alla ord. I alla fall mina. Då finns bara vassa stenar mot mina bara fötter, och en liten, kantig flicka som slåss i min famn. Lukten av hennes hår i min näsa. Ljudet av bilar som åker förbi, alldeles för fort, bara några meter från oss. Så arg hon är. Så förtvivlat arg.

Jag gråter också av lättnad, glädje. Över att vi inte är där längre. Över ett mycket bättre liv, en skolgång som faktiskt funkar (om än på sitt lite speciella sätt), och ett barn som svär ve och förbannelse över loven och längtar till måndag morgon. Över att ha stoppat om en ivrig liten flicka, som inte har en tanke på att dö utan bara vill att det snart ska bli morgon igen.

Till alla er som kämpar idag, alla som hört av sig och även alla andra,  vill jag säga en sak: Det kommer att komma andra dagar för er också. Bättre dagar. Det hoppas och tror jag verkligen.

Och tack. Tack att jag får ta del av era liv. Det är en förmån.

 

Tina

Annonser

4 responses to “Jag var inte beredd

  1. *hjärta till dig*

  2. ❤ ❤ <3!

    Hoppas att det blir förskoleklass i morgon. Måndag hemma, iväg i tisdags med utflykt och så hemma idag igen ❤

  3. Det här med dåligt fungerande skola, vi hade liknande fast på förskolan. Där finns ju inget krav på närvaro och små barn är ju alltid ofta sjuka/trötta/trotsiga. Jag var helt klart en osäker förstagångsförälder som köpte ovan nämnda resonemang, jag ville väl att allt skulle va ok och gå över. Men det blev bara värre och värre. Trotset var så klart inget trots utan ett litet barns sätt att berätta för mig om en allt för krävande och dåligt fungerande tillvaro.

    Även om mitt barn ofta var hemma fick den här situationen stora konsekvenser. Känslan att ha svikit sitt barn, att inte ha sett och lyssnat tillräckligt… Något jag aldrig mer vill uppleva. Och precis som någon nämnde ovan, det tar tid att bygga upp förtroendet i relationen igen. Så klart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s