När personligheten provocerar

Det ena barnet har hela sitt liv haft något tilldragande i personligheten, en utstrålning som får andra att vilja ta om hand. Hjälpa. Stötta upp. Redan på dagis kunde det hända att kompisarna gick emellan när jag bad barnet hjälpa mig att plocka upp leksaker. Vi försökte nämligen träna på städning och kategorisering. Men de andra barnen, de visste. De förstod intuitivt att det var svårt.

”Jag kan göra det i stället!” sade de.

”Det är ok.”

”Det var inte hen som tog fram leksakerna!” (Eh… jo, det var det…)

Ännu idag envisas kompisarna med att komma förbi. Fast leken i många fall inte blir så väldigt ömsesidig. Fast hen ibland blir arg och springer iväg. Fast de vet att de kanske kommer att få ett blankt nej utan förklaring. De kommer ändå.

För det är något med det ena barnet. Som gör att andra förstår att det inte var med vilje hen sade nåt oförskämt, att det inte var meningen att puttas, att det inte är så lätt att lyssna alla gånger. Det är något med det ena barnet som gör människor välvilligt inställda. Trots alla små förtretligheter i kontakten.

Det är något med det andra barnet. Något stöddigt. Något som ger andra människor en lust att fräsa ifrån, sätta stopp. Något störigt, som gör att andra människor känner sig avbrutna, ifrågasatta, irriterade, störda.

Det andra barnet får ofta skäll även för saker hen inte har gjort. Det är som om alla i omgivningen, även jag själv ibland, utgår från att barnet gör fel med flit. Att barnet försöker att provocera. Är ouppfostrad. Inte försöker tillräckligt.

Det har varit tydligt ända sedan dagistiden. När kompisarna aktade sig för att inte bli omkullsprungna. När de vuxna talade med arg och sträng röst, fast hen bara var ett litet barn, som bara hade gjort saker som alla små barn gör. När den tanke som oftast infann sig var ”varför kan hen aldrig…”.

Båda barnen har samma diagnos, Aspergers syndrom. De har samma svårigheter och lättheter, eller i alla fall väldigt snarlika. De är ungefär lika gamla. Jag, som känner båda två väl, är beredd att gå ed på att de nästan exakt lika ofta– det vill säga i stort sett aldrig–  menar att vara elaka, plumpa, oförskämda eller provocerande. Jag är beredd på att gå ed på att ingen av dem ännu förstår begreppet ”provocera”. Det är fortfarande lite för abstrakt. Det skulle inte kunna göra det medvetet ens om de ville.

Men det ena barnet möts av förståelse och välvilja. Det andra barnet möts av irritation och hårda bud. Från att de var yttepyttesmå. Trots att båda barnen säger saker precis som de tänker dem, och gör saker precis som det faller dem mest naturligt.

För det ena barnet har något som hen inte kan rå för: en personlighet som väcker medkänsla. Och det andra barnet har också något som hen inte kan rå för: en personlighet som provocerar.

Och ärligt talat: Om det andra barnet hade varit fulare, hade det varit okej då?

6 responses to “När personligheten provocerar

  1. Visst är det märkligt det där att det kan vara så olika. Man undrar ju vad kärnan i hur man uppfattar andra bestäms av. Är det ton/röstläge, utseende/uppsyn, kroppsspråk eller vad? Jag har ju en av dessa två varianter och känner igen det du skriver. Det blir ju stor skillnad på förutsättningarna för de två personligheterna. Mycket tänkvärt och viktig aspekt av detta du tar upp.

  2. Katarina Olsson

    Så fanstastiskt bra berättat! Tar detta med mig till skolan där jag jobbar!

  3. Det är svårt alltså. Intuitiva uppfattningar, reaktioner som sitter i ryggmärgen. Men reflektionen behövs. Just för att det är så lätt att bara handla på reflex.

  4. Ärligt talat så tror jag det är lika vanligt bland barn och vuxna utan diagnos. Alla har vi nog varit på en arbetsplats och mött de vuxna med detta beteende som stöter alla ifrån sig. Tror en del föds med detta antisociala beteende, varför har jag ingen aning om, bara vet att jag har mött dessa personer här och var i livet.

    • Ja, det tror jag också. Men när man inte själv kan välja att anpassa sitt beteende, för att man inte ser det, då är det desto viktigare att omgivningen tänker sig för.

  5. Pingback: Om besvärliga föräldrar i skolans värld | M som i underbar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s