Hur ser ADHD och autism ut i familjevardagen?

Jag minns när jag först fick höra orden ”Vi funderar på Aspergers syndrom.” De sade mig absolut ingenting. Jag kopplade inte ens ihop det med autism, utan det hade lika gärna kunnat låta som nåt i stil med ”interferensmönster” eller ”blablabla”. Så jag googlade, och givetvis hittade jag diagnoskriterierna för Aspergers syndrom. Problemet var bara att de inte heller sade mig någonting.

”Brist på social eller emotionell ömsesidighet” liksom? ”Begränsade, repetitiva och stereotypa mönster”? Really?

Med åren har jag upptäckt att det inte var jag som var ovanligt trögfattad, utan att de flesta föräldrar och släktingar nån gång läst kriterierna för olika neuropsykiatriska diagnoser utan att förstå dem. Det beror på ett par saker:

  • För det första är de diagnostiska kriterierna ingen förklaring av den annorlunda tankestil eller de annorlunda förmågor en person med NPF har. De är helt enkelt en lista beteenden eller symtom, både ADHD och autism är så kallade syndromdiagnoser, de diagnosticeras utifrån en rad symtom, inte utifrån en rad labprover. Det är i sig inget ovanligt inom den medicinska vetenskapen vill jag tillägga; massor av funktionssätt, tillstånd och sjukdomar diagnosticeras enbart utifrån symtombilden.
  • För det andra är diagnoskriterierna skrivna på lingo. Vetenskapliga råd bestående av specialister på psykiatri har tillbringat år med att debattera exakt hur de där orden bör formuleras, och hur de lämpligtvis tolkas. Om jag som är kemist i grunden skulle säga åt valfri psykiater att termodynamikens lagar leder till att vattnets autoprotolys vanligtvis är en endoterm reaktion, då är det antagligen inte heller helt lättgenomträngligt för vederbörande. Det är inte heller något som en psykiater har någon sorts allmän nytta av att veta och förstå på ett djupare plan.
  • För det tredje säger kriterierna nästan ingenting om de mest framträdande symtomen, om hur autism, ADHD och andra NPF ser ut i vardagen. De är nämligen skrivna för att handla om vad som är specifikt för olika tillstånd, vad som skiljer just ADHD eller autism från till exempel psykiska sjukdomar eller andra tillstånd. Därför handlar de inte om vardagsproblemen, och inte heller om bakomliggande svårigheter eller orsaker, utan om hur man ska skilja mellan olika tillstånd i en lång lista. Uppfyller man kriterierna för ADHD, ja då HAR man ADHD. Att forskarna sedan menar att det kanske finns hundratals olika typer av ADHD, med olika orsaker och olika behov, det är inget som ingår i själva diagnosen.

Så jag tänkte säga några ord om det där som inte står i kriterielistan, och inte heller är det som kommer att avgöra vilken diagnos som ställs, men som ändå är det som är mest framträdande i vardagen.

Hyperaktivitet

Alla barn är väldigt fysiskt aktiva. Men nånstans finns en gräns där vi börjar fundera över om det verkligen är normalt att bokstavligt talat klättra innan man kan gå, att aldrig sitta stilla eller att prata absolut oavbrutet (som är en form av hyperaktivitet, och också ett tecken på bristande impulskontroll). Nånstans i tonåren är det vanligt att det tidigare aktiva barnet i stället blir inaktivt.

Vuxna med NPF är inte lika fysiskt aktiva,  däremot vittnar många vuxna med NPF om tankar som ständigt snurrar, att alltid behöva pilla på något, vicka på tårna, tugga, klottra och om en hjärna som har svårt att slappna av och bara vara. När varje form av påtvingad inaktivitet är en plåga, när tråkiga saker är outhärdliga och det är svårt att göra inget, då är det ett typiskt tecken på hyperaktivitet hos vuxna.

Skrikighet, utbrott, bråk – eller tystnad, nöjdhet

Många personer med NPF har svårt att reglera sina känslor. De blir lätt påverkade av saker som sker och av andras känslor, de reagerar starkt och de har svårt att lugna sig. Barn reagerar starkast. Ett barn med NPF är ofta skrikigt, lättstört, svårtröstat och känsligt för förändringar redan som väldigt liten. Men det finns också en grupp barn som är tysta och nöjda, nästan oavsett vad som sker. De kanske till och med föredrar att vara ifred framför att bli störda av sina föräldrar. Gemensamt är en svårighet att styra och kontrollera känslor och stressnivåer.

Sömnsvårigheter

Många med NPF har svårt med sömnen. Sömnsvårigheter i sin tur leder till trötthet och bristande ork att hantera livets dagliga förtretligheter. Det vanligaste är att ha svårt att somna in på kvällen. För en del märks problemen direkt, för andra kommer det mer gradvis under tonåren. En särskilt utsatt grupp barn och unga är de som ligger sömnlösa utan att göra nåt väsen av sig, så att föräldrarna kanske inte ens är medvetna om problemets omfattning och grad.

Ätproblem

Kräsenhet, barn som inte äter, barn som äter tills de kräks, ungdomar och vuxna som småäter ständigt eller helt glömmer bort att äta… Matproblemen är många inom NPF-världen. Det finns många skäl till det, ett vanligt skäl är sensoriska svårigheter, att man upplever konstistenser, färger, smaker, lukter och temperaturer så starkt att det blir svårt att äta vissa saker. Vuxna med högfungerande autism har beskrivit att äta saker de inte klarar av som ”att äta slem” eller ”att äta bajs”. Det är viktigt att förstå att det är en verklig upplevelse, inget påhittat eller valbart. Man kan inte välja bort sensoriska svårigheter, utan de beror på hur hjärnan är uppbyggd.

Bristande kroppssinne, att ha svårt att känna kroppens signaler, är en annan orsak. För vissa kan det handla om tvång, eller också om en annorlunda uppfattning av verkligheten. Kanske kan man bara äta gröna saker på måndagar, och inte på andra veckodagar. Kanske har man fått för sig att om man äter potatis kommer någon att dö. Kanske vet man inte att skruvmakaroner är en sorts pasta, utan äter bara fjärilar. Eller kanske känns fjärilarna på ett helt annat sätt i munnen, och då är vi tillbaka på sensoriska svårigheter eller perceptionsproblem som de också kallas.

Problem med mage och tarm

Många med NPF har en ”känslig mage”. De kanske inte har konstaterade allergier eller överkänsligheter, men likafullt är de känsliga, för att äta eller inte äta vissa saker, och för stress, som sätter sig på magen. Det finns nya, intressanta studier som kopplar ihop NPF med en sorts allmänt högre inflammationsgrad i kroppen.

Annorlunda sinnesintryck

Många med NPF har annorlunda sinnesintryck, som jag redan varit inne på. Det vanligaste är nog att inte uppleva kyla, tätt följt av en annorlunda smärtupplevelse – saker som gör ont för andra verkar inte göra ont, med saker som andra inte bryr sig om är outhärligt smärtsamma, till exempel brukar lätt beröring kunna vara besvärligt eller göra riktigt ont.

Vanliga vardagskonflikter (utöver mat) är knöliga strumpor eller lappar som skaver, duschvägran (duschen gör ont), tandkräm som är alldeles för stark. Andra varianter är ytterkläder som inte kommer på, jalapenosås på exakt all mat, kolsyrad dryck eller glass är outhärdlig. För att inte tala om superhörsel och superluktsinne. Öppna en godispåse på andra våning bakom en stängd dörr, och barnet vet…

Sensoriska svårigheter eller perceptionsstörningar som de också kallas, har nästan alla med autism, såpass mycket att det i den nya diagnosmanualen för Sverige förväntas komma med bland diagnoskriterierna. Det är även vanligt inom andra NP-diagnoser, och en sån där sak som vi föräldrar lätt säger ”sluta sjåpa dig”, om.

”Trots”

Är du eller ditt barn en sån som ”trotsar” hela tiden? Det är i så fall ett vanligt tecken på den svårighet som kallas inflexibilitet. Envishet är att inte vilja ändra sig. Inflexibilitet är att ha svårt att ändra det man redan tänkt ut.

”Du ska alltid ha det på ditt sätt”, ”Måste du alltid krångla”, ”Sluta säga emot mig hela tiden”, och ”Man kan inte alltid få sin vilja igenom” är uttryck som NP-föräldrar använder betydligt oftare än andra.

Svårt att bedöma risker och konsekvenser

När Mathilda var liten var hon hysteriskt rädd för parkeringsplatser, men inte ett dugg bekymrad över att försöka torka målade teckningar på spisen, kasta sig i vatten utan att kunna simma, springa iväg utan någon som helst kontroll på var resten av klassen befann sig, eller att klättra tio meter upp i närmaste björk. I synnerhet barn med NPF har helt enkelt svårt att bedöma vad som är farligt och vad som inte är det. Det kan resultera i att man blir oproportionerligt rädd för ofarliga saker, aldrig är rädd för något eller mer ofta, en blandning.

När man blir äldre förväntas man mer exakt kunna förstå hur människor kommer att reagera på det vi säger eller gör, vad det kan få för konsekvenser att göra eller vägra att göra vissa saker osv. Dessutom förväntas vi kunna tänka på långsiktiga konsekvenser när vi fattar beslut; nåt som människor som regel är ganska dåliga på, men personer med NPF ofta har väldigt, väldigt svårt med.

Försjunker i saker

Den som försjunker helt i saker som intresserar den har ofta antingen autism eller en uppmärksamhetsstörning.

Det autistiska hyperfokuset är ett välkänt fenomen; personer med autism kan ofta lägga enorma mängder tid och koncentration på ett specialintresse (vars innehåll kan växla), på en sådan nivå att de inte märker det som sker runtomkring dem.

När människor säger ”hen kan inte ha ADHD för hen kan koncentrera sig när hen vill”, då har de i själva verket beskrivit ett kärnsymtom i koncentrationssvårigheter: När man har svårt att reglera sin uppmärksamhet kan man inte låta bli att koncentrera sig på det som intresserar en, lika lite som man kan välja att koncentrera sig på det som inte fångar ens intresse. Det viktiga ordet är reglera. Den som har en uppmärksamhetsstörning har inte svårt att koncentrera sig, utan en dålig ratt för att styra sin koncentration.

Varierande dagsform

Personer med NPF har i princip alltid en varierande dagsform. Barnet kan vara sprudlande glatt ena dagen, för att nästa dag knappt orka ta sig ur sängen, än mindre röra frukosten. Energinivåerna växlar fort. Vilket för oss till:

En annorlunda energitabell

Både barn och vuxna med NPF får ibland höra att de är oengagerade, lata eller ”bara måste ta tag i sig själva”. I de svårigheter som NPF innebär ligger bland annat det som kallas exekutiva funktioner, att kunna sätta igång med något, fortsätta med det, avsluta det i tid och påbörja nåt annat. Att komma igång med något kan kräva mycket mer energi än sysslan i sig. Det kan lätt tolkas som lathet.

Det är viktigt att förstå att man inte kan välja sina exekutiva funktioner. En person som har svårt att komma igång eller att stoppa behöver lika mycket stöd kring det som en person som har en djup depression. Det tar de facto enorma mängder energi, och det är oförskämt, rent ut sagt, att säga till personer med NPF att de ”bara behöver skärpa sig och ta ansvar”.

 

Tja, det var några av de vardagsutmaningar som ofta är mer synliga än själva diagnoskriterierna. Fyll gärna på med fler exempel, och dela gärna inlägget så fler får läsa!

/Tina

Annonser

47 responses to “Hur ser ADHD och autism ut i familjevardagen?

  1. Tack, vilken bra förklaring!
    // Cia

  2. Så bra tänkt av dig, att förklara på ”svenska” vad det innebär. Har många gånger tänkt på det, att som ”nybörjare” vet man ju inte något och som du säger så är det ofta väldigt högtravande och svårt att omsätta i vardagen, det som går att hitta. Tänk om man hade fått en sån här text i handen när det begav sig. Superbra skrivet. Tack Tina ❤

  3. Reblogga detta på Sammelsurium och kommenterade:
    Hur det är att ha autism och/eller adhd i vardagen. En väldigt bra och lättbegriplig text av suveräna Tina Wiman.

  4. Ingrid Mattsson Müller

    Tack för att du definierar vad som är symtom och vad som är orsaker och att beskriver det så begripligt. Det behövs.

  5. Cecilia Thörnqvist

    Blir nyfiken på vad det är för studier som kopplat ihop NPF med högre inflammationsgrad i kroppen? Var hittar jag den?

    • Hej Cecilia! Det är inte en studie utan en rad. Tyvärr har jag hjärnskakningsproblem fortfarande så jag kan inte söka i tex pubmed, men prova att gå in där och söka på tex ”autism inflammatory”. En snabb googling gav denna länk iaf, jag har inte läst den eftersom mitt vänsteröga fortfarande inte riktigt tål att jag läser på skärmen. http://www.medicalnewstoday.com/articles/286870.php

  6. Ann-Katrin Andersson

    Jag är så glad att jag följer din blogg. I detta inlägg fick jag exakt vad jag letat efter. Begriplig information för alla. Och att du tar med tröttheten är superbra. Jag ska använda mig av infon nästa vecka för skolpersonal. Naturligtvis hänvisar jag till Prestationsprinsen. (Och det är inte första gången 🙂

  7. Trodde jag var fel

    Tack. Du har just förklarat 47 år av ”varför kan jag inte göra som alla andra?” och ”du har ju alltid varit litet annorlunda”. Gissa om jag hört det till leda.

  8. Spännande. Mycket stämmer på mina barn och mig. Men så är jag ju inte förvånad heller.

  9. Jag lägger till en del av det som vi måste ta hänsyn till dagligen pga sonens autism. Svårigheter med delad uppmärksamhet innebär att sonen måste göra en total omstart om vi ”stör” honom när han är inne i något. Svårigheter att reflektera kring sig själv och andra medför stora svårigheter i samspelet. Problem med tidsuppfattning och känsla för tid gör att det ofta blir bråttom. Det allra svåraste är stressen, som jag uppfattar kommer av en blandning av allt men främst upplevelsen av att inte ha kontroll.

  10. Såååååå bra skrivet….. ❤

  11. Såååååå bra inlägg. Det här kommer jag garanterat länka många gånger till många människor. Tack ❤

  12. Tack för denna fina blogg. Jag har en liten blogg och länkade dig i mitt senaste inlägg. Om det inte är ok så säg till så tar jag bort det.
    http://petraannasklippa.blogspot.se/
    HA en fin helg!
    Petra

  13. Fantastiskt bra skrivit!!!! ❤️

  14. Mycket intressant. Ganska exakt beskrivning av min nu 18 årige son. Han har ingen diagnos. Vad skulle det leda till om han blev diagnostiserad? Vad finns det för hjälp? Åtgärder? Finns det medicin? Eller vad gör man?

    • Hej Maria!

      För att få en diagnos måste man ha så pass stora problem i vardagen att de verkligen visar på en klinisk funktionsnedsättning (detta eftersom de flesta kan känna igen sig i att då och då har lite svårt med det ena eller andra, ungefär som skillnaden mellan att vara ledsen eller ha en klinisk depression). Ifall din son upplever att han har det, då kanske han själv skulle tycka att det var positivt att få stöd och kunskap kring sig själv och sitt sätt att funka? Om han inte upplever det så tillför det sannolikt inte så mycket, utan det hänger ju på att personen själv känner ett behov av hjälp och förklaringar.

      Vid ADHD rekommenderas det att man testar att sätta in medicin om personen själv vill det, och det brukar hjälpa 50-70% av dem som provar. Det kan dock behövas lite tid att testa fram rätt dos och sort, eftersom det kan skilja stort mellan olika personer. Dessutom kan man göra anpassningar i livet; kanske behöver man visuella scheman, eller boendestöd, eller påminnelser, eller en tidstavla etc. Fördelen med en utredning är att den inte bara utmynnar i en diagnos, utan i en beskrivning av vad det är som är extra svårt, kanske har man dålig impulskontroll eller kort minne, har ett visuellt inre språk, är extra stresskänslig eller liknande. Och förståelsen för att man faktiskt gör åt mer energi per timme än de flesta brukar bli något större med en utredning i bagaget.

      CSN har vissa möjligheter att studera på deltid med bibehållet helt studiebidrag och -lån vid funktionsnedsättningar, och högskolorna har ofta en samordnare för elever med funktionsnedsättning, som kan berätta mer om vad högskolan kan göra.

      Sen kanske man kan delta i grupper för personer med NPF, få hjälp med boendestödjare, träffa en kurator eller psykolog eller ADHD-coach för att få lite styr på livet och vardagen. Sist men inte minst innebär diagnosen ofta en upprättelse för den enskilde, ”jag gjorde så gott jag kunde”, som är viktig för att försonas med sina egna tillkortakommanden. Personer med NPF får nästan alltid höra att de kan bara de vill/försöker lite mer; det är sällan sant. Funktionsnedsättningen syns inte på utseendet, men det gör den inte mindre verklig.

  15. Tack! du är så bra på att sätta ord på saker och ting. Jag har alltid varit övertygad om att det är mannen i familjen som varit skyldig till barnets ADHD och upplevt att jag mer liksom står för Aspiedragen MEN ju mer jag läser om flickor och vuxna så inser jag att jag nog har bidragit med mina särdrag också….Jag är bara bättre på att kamouflera dem. Ex; Jag har inga bekymmer med att sitta still men sitter ALLTID och vickar med foten, trummar med fingrarna, knackar med knogen på hakan eller pillar på något, får jag inte göra detta så har jag direkt börjat tänka på något annat. Var på en föreläsning för någon vecka sedan, inser raskt att föreläsaren återanvänt bilder, många utav slidsen är de samma från en annan föreläsning gjord 20/1, och en hel del av kommentarerna exakt detsamma. Känner mig som en vulkan som ska explodera, tråkigt!!! AARGH! och ingen av mina kursare verkar reagera, de som kommer ihåg att de sett detta innan tycker det är bra med en repetition…..Får en tydlig insikt i varför dottern får helspel när hon tycker att folk upprepar sig.

    • Jadu, det är inte lätt alltså. 😀

      • Det är rätt spännande att börja få insikt i sig själv….att jag tycker om att ta samma tåg, samma tider, bo på samma hotell VARJE gång och hur mycket energi det tar att saker och ting är nya och okända. Hur jag förbereder nya saker för mig själv genom att efterforska, titta på bilder och planera, de flesta runtomkring uppfattar/tror att jag har världens planeringssinne och kontrollbehov, när det egentligen handlar om en överlevnadstrategi.

      • ❤ Precis så! Och det är ju väldigt intressant att betrakta sig själv ur nya synvinklar. När det inte är överväldigande. 😀

  16. Å vad jag känner igen mig. Bara det att det kräver så oerhört mkt mer energi att komma igång än att göra saker. Bara att tömma diskmaskinen kan ta en dag eller två innan jag orkar ta tag i o sen tar det fem minuter att tömma den och ställa in det som ska dit…

  17. Tänker lite på min snart vuxne sons terminsstart på IM nu i augusti…Efter ett möte jag och sonen ville ha i juni så skedde ingen överlämning. Så som förälder fick jag tjata mig till ett en vecka innan skolstarten (kan meddela att sonens sommarlov var ju ingen hit). Ingen överlämning hade skett, sonen fick planera första dagen i nya skolan (en skola han inte ville gå i) och en ganska rörig skola Första dagen blev en katastrof, INTE i skolan men hemma! Hela uterummet och sovrum och eget rum samt…gymnasiekatalogen fick alla vad de tålde! Ångest och känsla av att inte ha kontroll gjorde skolan otillgänglig. Efter första dagen gick han inte mer…men nu går han då jag som förälder återigen fick ta svårigheterna med hans fungerande med diagnoser som ADHD, Autism (asbergare) & Tourettes med skolan. Nu har vi slagits i mer än 10 år. Diagnoserna finns och jag som förälder är dagligen aktiv i detta. Diagnosen tog mer än 10 år att få. Att inte få framförhållning funkar inte för sonen och då gör det ju inte det för mig som förälder heller, ofta drabbas hela familjen. Men det är ju så att det är jag som går hemma med 2039 sek efter skatt i vårdbidrag för att vara hemma och se till att vardagen fungerar för sonen (och då har jag ingen egen). Kommunen skrattar säkert bakom min rygg som inte ställer upp med något. Jag tror inte jag är ensam om att till 150 % ta ansvar,aldrig vara ledig, och ha urusel ekonomi.

  18. Hej,
    tack för detta. Vi har inte diagnosen (vad jag vet) men känner så igen problem med maten!!! både jag och sonen (och flera andra i familjen..genetiskt betingat??) kämpar med viss typ av mat och texturer. Sonen har special kost i skolan då han inte klarar av grytor…Och detta med ljud..
    tack!! du har gett mig en ide om var jag skall söka vidare.
    Hoppas att allt blir bra för er

    • Så bra att inlägget kunde vara till hjälp, Stina! Perceptionsstörningar, dvs hyperaktiva sinnen, finns av lite alla möjliga orsaker, även om det är väldigt vanligt inom autism och ADHD. Just mat och ”kräsenhet” tror man idag är i stort sett medfött, ja.

  19. Pingback: Livet med beröringskänslighet… | M som i underbar

  20. Malin Hårshagen Westlin

    Hej!
    Bra skrivet! En annan svårighet som inte alltid pratas om, men som kan ställa till det en hel del, är motoriska svårigheter, kroppskontroll. Svårigheter att lära sig cykla, simma, knyta skor, torka sig på toaletten (tillräckligt mycket /veta när det är färdigt så att man inte torkar för mycket/ha koll på var man torkar)

  21. Pingback: M som i underbar | Pearltrees

  22. Hej, Nu snurrade det till i skallen. Min ena son har en adhd-diagnos, jag och hans far fick en inofficiell på köpet och redan under utredningens gång hade vi börjat förstå att det nog var så. Den andra sonen har alltid haft mer eller mindre ont i magen och efter mycket om och men fått en IBS-diagnos och KBT-behandling. Hjälper sisådär. .. Han är mycket lugnare och tystare än sin bror- fast å andra sidan är ju jag också lugnare och tystare än pappan. Tänk om det inte är IBS?

    • Just IBS är ju väldigt mycket vanligare som diagnos inom NP-spektrat. Jag har inte IBS-kriterierna i huvudet just nu, men det är nog helt enkelt så att mångas NPF-mage stämmer in på dem. Men sen finns ju andra varianter på knölig/känslig mage som inte stämmer in på IBS men ändå är vanliga inom NPF.

      KBT är jättebra på många sätt, så länge man tar personens kognitiva funktionssätt i beräkningen oavsett om det funktionssättet kan beskrivas av en diagnos eller inte. Men så fort man glömmer det, då funkar KBT inte så bra alls.

  23. Hej! Vi har en son på 12 år utan diagnos men vi har funderat en del på ADHD. Väldigt mycket stämmer. Matproblem, sömnproblem, starka känslor, lite gränslös socialt, svårt att komma igång, svårt att koncentrera sig om något är tråkigt (lätt att koncentera sig om det är roligt), kan inte spara, måste pilla på saker mm. Han är dock nöjd med livet och med uppbackning hemifrån (för att bl a komma ihåg läxor mm) fungerar hans liv bra. Han har mycket kompisar och klarar skolan. Är väldigt positiv och glad. Hur viktigt är det med diagnos? Är ju rädd att det är negativt för honom också! Räcker det att vi förstår och stöttar honom? Han får ju ibland höra att han är lat men sanningen är att om man ger honom en sporre kan han plötsligt koncentrera sig och jobbar hur bra som helst på lektionen. Hur kommer det sig? Är också rädd att han skulle skylla allt på diagnosen om han fick en. T ex ”Jag orkade inte göra provet för att jag har adhd”. ”Jag blev så arg på min bror för att jag har adhd”. Vad har ni för råd? Stort tack för att du delade med dig av dina klokheter!!

    • Hej! För att få en diagnos ska man ha omfattande problem i vardagen. Så länge som din son inte har det ser jag ingen direkt orsak att utreda. För då behövs ju varken något mer stöd än det ni redan ger, eller någon utredning av svårigheter. Och han kan inte få en diagnos i så fall. Dock är det ju så att det som ska avgöra är om en person HAR problem som är stora, inte huruvida personen ÄR till problem för andra. Och det kan vara svårt att avgöra med barn och ungdomar, som ju inte vet av något annat sätt att funka än sitt eget, utan är beroende av andras bedömning av deras problem.

      Stöter man på problem, eller helt enkelt behöver förstå lite mer på djupet vad som är svårt, för att bättre kunna hjälpa, då kan en utredning vara jättebra, oavsett om den ger en diagnos eller inte i slutänden.

      För mig personligen tänker jag på alla diagnoser, från stukad fot till hjärtsvikt, i termer av funktion: Antingen är man närsynt så man behöver synhjälpmedel, eller också är man det inte. Antingen har man en överkänslighet eller allergi som man behöver anpassa livet på grund av, eller också har man det inte. En diagnos som närsynhet eller allergi ändrar inte den man är. Däremot kan den vara ett sätt att få bättre anpassad hjälp.

      • Tack för ditt svar! Jag har försökt prata med sonen om hur han känner. Jag frågade bl a om han tycker att det är jobbigt att han har ett speciellt skåp i klassrummet för alla sina böcker (eftersom han inte kan hålla reda på dem om han har dem i skåpet). Frågade också om han tycker att det är jobbigt att ha specialmat i skolan pga matfobi. Han svarar ”lite” men att han inte tänker på det så mycket! Jag tror honom faktiskt. Han är så otroligt positiv och har jättebra självförtroende! Som det ser ut nu tror jag att vi fortsätter samarbeta med skolan för att underlätta för honom, men går i dagsläget inte vidare med någon utredning. Jag har en väninna med en son med mycket stora problem och han stod 2 år i kö innan han fick diagnosen grav adhd. Köerna blir bara längre och längre i vår kommun så känns inte helt rätt att ta upp en plats där när allt ändå fungerar bra. Jag har dock en fråga om sömnen! Vår son har svårt att somna på kvällen och jag har ingen koll på när han somnar egentligen. En lördag upptäckte jag att han låg vaken till 3. Har du några tips på något man kan ge honom för att somna?

      • Jag tycker nog personligen att förstahandsalternativet bör vara sömnhormonet melatonin som många med NPF har brist på. Men det brukar vara BUP och habiliteringar som skriver ut. Här kan du läsa mer om det: http://www.sjalvhjalppavagen.se/template01.asp?level=4&sorting=5&sitekey={4EE7C1AC-7309-4648-9D46-A88872EAA859}&pagekey={A6DDD17E-62A4-4EAD-9449-701DBF27DCE0}

  24. Hur verkar det med körkort och adhd. läste om en tågvärd som jobbat i många år innan han fick sin diagnos. När han fick diagnos blev han av med jobbet pga att han av trafiksäkerhetsverket bedömdes vara en säkerhetsrisk…

  25. Jag började gråta när jag läste den här. Jag känner igen mig på pricken i nästan allt. Jag är nu 20 år gammal och har varit sjukskriven i 3 år. Jag har missat så mycket i mitt liv. Ingen vuxen omkring mig har någonsin nämnt att jag skulle kunna ha en diagnos, jag var ju alltid den ”smarta, duktiga, men lata flickan”. Jag ska fan kräva en utredning nu, trots att vården hittills bara har svikit mig. Tack för att den här bloggen finns ❤

  26. Pingback: Om varför det inte är så meningsfullt att fråga sig ”beror detta på ADDn eller autismen”? | M som i underbar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s