Så rackarns trött på diagnosdiskussionen

Jag är så rackarns trött på diskussionen om att ”diagnoser leder till stigmatisering” och ”alla borde få vara som de är, det ska inte behövas NP-diagnoser”.

Människor har fördomar. Det ingår så att säga i den icke-autistiska hjärnan att sortera det vi upplever i kategorier och att använda dessa kategorier för att försöka förstå vår omgivning. Så funkar hjärnan. Fenomenet kommer inte att försvinna av att det inte finns några diagnoser; det kan vi ana genom att rekapitulera de senaste femhundra årens idéhistoria och konstatera att fördomarna var legio långt före NP-diagnosernas tid.

Det vore superfint med ett samhälle där alla fick vara precis som de är, jag är helt för. Jag skulle också önska att det inte fanns några krig, då kunde vi lägga ner FN. Det vore bra med en värld utan skadliga bakterier. Vi kunde också gärna hoppa över vulkanutbrott och andra naturkatastrofer, det tycker jag verkligen.

Så ja. Jag instämmer i själva åsikterna. Det är trist med fördomar och det vore bra med en annan verklighet. Tyvärr är det första argumentet ett till sakfrågan orelaterat faktum och det andra argumentet en utopi. Det betyder att vi måste förhålla oss till verkligheten.

Ingen människa skulle få för sig att säga att det är dåligt med en diganos som magsår, lunginflammation eller närsynthet. Varför? För att det är uppenbart att utan rätt bedömning av vävnadsskadan, sjukdomen eller funktionssättet går det inte att sätta in adekvat hjälp. Astmamedicin hjälper inte personen med lunginflammation nämnvärt, benbrottet kommer inte att bli bättre av ”mer motion” och närsyntheten är helt oemottaglig för glada tillrop om att titta lite mer noga.

Att få rätt stöd bygger alltid på en korrekt inringning av problemet. Den inringningen kallar vi diagnos. En diagnos är grunden för adekvat stöd, oavsett om den benämns som ”det är svårt för Mie att lyssna och att läsa” eller ”ADHD och dyslexi”. Deal with it.

Annonser

6 responses to “Så rackarns trött på diagnosdiskussionen

  1. Helt rätt utryckt, utopin utan diagnoser är trevligt men hur skall det fungera i ett mer egocentriskt samhälle som vi har idag.

  2. Så fantastiskt bra skrivet! Jag beundrar ditt sätt att alltid lyckas få ner det mest väsentliga i koncisa inlägg! Heja dig!!
    Jag delar.
    Kram

  3. Suveränt skrivet!!! 😀 In i döden trött på människor som vägrar att inse att dessa diagnoser är äkta och verkliga! Tack ❤

  4. Kan bara hålla med! Sen är det ännu värre med dem som säger att det är påhitt att det existerar svårigheter på vissa områden. Såg ett sånt ”inlägg” som folk delade på facebook.

    • Ja Max det cirkulerar en artikel som en Scientolog anhängare har skrivit om ADHD bland annat att det är bara hittepå! Grrrr Jag brukar alltid gå in och kommentera och skriva att det just är en Scientolog som har skrivit artikeln och är således allt annat än objektiv och utan utbildning gällande NPF. För folk i allmänhet kolllar inte källorna så all sköns skit kan spridas som sanning tyvärr…

  5. Jag tänker mig att diagnosen ska finnas som ett extra stöd, ett nät bakom barnet. Att fånga upp då det behövs inte att det ska gå framför och stigmatisera. Sedan tyvärr blir det så ibland – att andra ser diagnosen och missar att se barnet fullt ut. Utan man blir diagnosen istället för en enskild individ. Men förhoppningsvis är det värt att jag varit delaktig i att ge mina barn en diagnos (ingen utredning = ingen diagnos).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s