Gästbloggare: Kräv inte av mig att jag ska prata

Vi sitter hos psykologen på BUP, jag och min partner. Än är utredningen inte klar och vi har därför inget besked om huruvida vårt barn kommer att få en eller flera diagnoser, men psykologen säger att det troligtvis kommer att bli minst en diagnos. Vårt älskade, fina, underbara barn kommer antagligen att ha en autismdiagnos när utredningen är klar. Först är jag lättad. Psykologen tror oss och bekräftar det vi har sett sedan barnet var en liten bebis. Vårt barn fungerar inte som människor förväntar sig att hen ska fungera. Vårt barn mår dåligt när omgivningens förväntningar och välvilja krockar med vad barnet behöver.

Vi åker hem och strax innan barnet ska komma hem kommer tårarna. Jag gråter och snorar när jag försöker göra kaffe och häller ut mjölken över köksbänken. Inte för att vi antagligen ska få en diagnos. Inte för att barnet antagligen har autism. Jag gråter för att jag vet hur mycket oförståelse vi kommer att möta i framtiden. Jag gråter för att jag vet att det som har präglat vårt föräldraskap från första tiden som nyblivna föräldrar kommer att vara med oss livet ut.

Jag hör orden ringa inombords. Alla gånger någon försökte släta över hur otroligt krävande föräldraskapet är med orden att “det är jobbigt för alla”. Alla gånger barnets lidande av att inte kunna sova förminskades. Alla gånger jag fick antytt att min egen ohälsa berodde på att jag hade svårt att anpassa mig till det nya livet som mamma. Eller att jag var skör. Eller förväntade mig för mycket. Eller att jag fick skylla mig själv som inte orkade med föräldraskapet för att vi delade på föräldraledigheten.

Omgivningen vill hjälpa till och det är snällt. Kräv bara inte av mig att jag ska prata. Begär inte att jag ska orka öppna mig för att få oombedda goda råd som tydliggör hur svårt det är för någon som själv inte lever det här livet att förstå vad det innebär.

8 reaktioner på ”Gästbloggare: Kräv inte av mig att jag ska prata

  1. Jag kan förstå hur det är. Kampen för en diagnos. Sorgen over diagnosen. Och sedan kamp igen hela skoltiden. Jag har mått bra av att gå en strategiutbildning I BUP’s regi. Bara att träffa andra I samma situation är härligt. Vi förstod vad vi pratade om. Vi kunde ge varandra handfasta tips. Attention är ytterlgare en kanal, man behöver inte vara särskilt aktiv men det kommer en bra tidning regelbundet som också hjälper en. Var starka!

  2. ”Jag gråter för att jag vet hur mycket oförståelse vi kommer att möta i framtiden. Jag gråter för att jag vet att det som har präglat vårt föräldraskap från första tiden som nyblivna föräldrar kommer att vara med oss livet ut.”

    Precis så. Det är därför jag också gråter, inte för att pojkarna har autism. Jag har nästan haft dåligt samvete och känt förundran över, att jag nästan inte alls har sörjt autismbiten.

    Tack för att du delade med dig.

    Kram ❤

  3. Känner igen mig så väl..På samma gång som man vill ha en diagnos och känna att någon tror på en, att det inte bara är vanliga bekymmer man haft, på samma gång vill man också att ens barn ska vara ”normalt” för att man inte vill att barnet ska behöva möta och må dåligt av alla de fördomar som finns om NPF.

  4. Vi andra föräldrar, med barn som har autismdiagnos, ser dig. Vi vet. Vi känner med dig. Oförståelsen finns därute. Det gör den. Det kommer att bli tufft. Det kommer att finnas stunder då du kommer att känna att du aldrig kommer orka en sekund av någonting därför att systemet inte fungerar. Men du kommer att bli glad över de små sakerna som går bra. Sånt som aldrig föräldrar till NT-barn vet att man skulle bli tacksam över. T.ex. att ditt barn helt plötsligt sov två timmar längre än vanligt så att du fick vila lite. Eller när du ser hur klarsynt ditt barn kan vara jämfört med andra människor. För om det är något jag har lärt mig av alla barn med ASS som jag har mött så är det att de ser många saker mycket tydligare än andra. Sen möjligen den där sällsynta glädjen över att barnet lärt sig att cykla (skit i att alla andra lärde sig det när de var fem år och ditt barn gör det vid nio år). Poängen är inga ord i världen hjälper som tröst ibland men vi vet hur det är. När du orkar så finns det nätverk med föräldrar som förstår.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.