Att inte se hållplatsen för alla skolbarn.

Vår bil har som sagt gått sönder. För att få ihop morgonlogistiken hade jag planerat att nioåringen och sjuåringen skulle ta skolbussen, idag igen. Igår gick jag med dem till hållplatsen, men idag hann jag inte. Morgonen kan ibland gå överstyr och då krävs min närvaro.

Nioåringen tycker inte om skolbussen. Han tycker inte om den på eftermiddagen och han tycker definitivt inte om den på morgonen. Det tar för mycket energi, helt enkelt, att åka buss. Men nu hade han modigt gått med på att gå över vägen, till hållplatsen på andra sidan, precis mitt emot vårt köksfönster, och kliva på bussen där.

Jag stod i dörröppningen när han gick över vägen. Han ställde sig i hörnet på korsningen framför huset, kanske femton meter från stolpen med skolskjutsskylten på. Varje morgon ser han de andra skolbarnen gå på bussen där, bara en liten stund innan vi packar in honom i bilen och åker till skolan. Ändå tycktes han inte alls fatta vart han skulle. Jag lutade mig ut genom dörren.

”Ställ dig vid hållplatsen!” hojtade jag. Han tittade sig förvirrad omkring. Jag gestikulerade stort. ”Där! Ställ dig bredvid de andra!”

Nioåringen tittade i ungefär rätt riktning, men fick tydligen ingen som helst ledtråd kring vart han skulle ta vägen, varken av de två barn som redan stod vid hållplatsen, eller av skylten ovanför deras huvuden.

”Ställ dig bredvid de andra!” ropade jag igen, och försökte peka ännu tydligare, men det var tydligt att nioåringen inte såg hållplatsen för alla stolpar, eller möjligen för alla (de båda) skolbarnen.

Just då gick sjuåringen lugnt över vägen. Hon klev fram till de andra. Nioåringen lös upp och följde efter henne, och när bussen kom stod de båda på rätt ställe och väntade. Storebror kanske inte visste vart han skulle gå, men han litade på att lillasyster gjorde det. Sån är syskonrelationen när den är som bäst; många gånger blir jag tårögd av att se barnen tillsammans. Ett sådant självklart samarbete, essensen av samspel nedkokat till sin allra mest koncentrerade form.

Det är inte lätt, det här med att se det osynliga, det som beror på många variabler. Var börjar hållplatsen och var slutar den? Var ska man stå nånstans? Om ditt svar är ”det beror på”, då vågar jag garantera att nioåringen kommer att titta rakt på helheten, men bara urskilja ett antal detaljer som inte alls hänger ihop. Det är det som kallas detaljfokus eller bristande central koherens.

Annonser

One response to “Att inte se hållplatsen för alla skolbarn.

  1. Pingback: Tro inte att det finns något som är självklart – autism | Victorias ADHD - autism - blogg om NPF

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s