Etiketter får barnen ändå.

Jag fick en fråga som handlade om att berätta för andra människor om att mitt barn har autism. Jag är ju generellt sett positiv till det, och jag blev än mer stärkt i min övertygelse när jag fick fundera ett extra varv på frågan.

Varför jag tycker det är viktigt att berätta? Tja, mitt huvudskäl är ganska enkelt:

Min personliga åsikt är att barn med svårigheter inom NP-området blir mer stämplade av att inte få något namn på sina svårigheter. De flesta av oss minns nog de ”besvärliga”, ”elaka”, ”olydiga” eller ”omöjliga” ungarna från vår egen skoltid. Det var etiketterna de fick för att ingen gav deras svårigheter ett riktigt namn, utan barn och vuxna fick hitta på egna förklaringar fritt och ohejdat för att beskriva barn som hade svårt med impulskontroll, ömsesidighet och att kontrollera sin aktivitetsnivå.

Om mitt barn inte får kallas ”autistisk”, då kommer hen att bli kallad andra saker, och risken är att det mest blir negativa etiketter i stället för positiva. Så blir det tyvärr ofta för den som inte är som alla andra.

Jag tänker också att det är en fråga om ett etiskt ställningstagande: Är det okej att ha autism, ADHD, Tourettes eller nåt annat? Eller är det nåt som man bör dölja och skämmas över?

För mig är svaret solklart: Det är inget fel på mitt barn, och det är inget fel på att ha autism. Det är bara ett annat sätt att vara människa, ett av en lång rad sätt och personligheter.

Genom att använda rätt ord och uttryck tror jag också att jag skapar  chanser till förståelse, inte bara för mitt barn utan för alla personer med autism och ADHD. När barn och föräldrar i Mathildas klass ser barn som faller ihop i en liten hög på affären, skriker högt på tåget över nåt oväsentligt, eller låser in sig på toan och vägrar att komma ut, då tänker de antagligen inte ”hen är sådär jobbig som Mathilda” utan snarare ”hen har nog liknande svårigheter som Mathilda”. Och det tycker jag känns bra.

Jag vill ha ett samhälle som är mer kunnigt, mer tolerant och mer inkluderande för personer med neuropsykiatriska funktionsskillnader. Jag vill att mitt barn ska växa upp och få en rättvis bedömning av människor som står runtomkring, inte kallas saker som lat, otacksam eller omöjlig. Därför tycker jag det är viktigt att berätta.

Annonser

9 responses to “Etiketter får barnen ändå.

  1. Bra skrivet! Jag håller helt med dig till 100 %

  2. Du Är så himla klok! Tack för att du delar med dig så mycket.

  3. Pingback: M som i underbar | Pearltrees

  4. Word. Kan inte låta bli att dela…

  5. Bra inlägg! Håller helt med om att det är bäst att vara öppen med sitt barns diagnos, och att det då förhoppningsvis ökar förståelsen för ”annorlunda” beteende och situationer. Men det är dock också viktigt att få allmänheten att inse att autism kan vara så mycket/olika, och att barnet i fråga så klart även har andra egenskaper/svårigheter/styrkor än de som är förknippade med just autismen.
    https://apotekares.wordpress.com/2015/01/08/har-man-autism-eller-ar-man-autistisk/
    mvh Sara
    Ps. Tack för en bra blogg! Läser dina inlägg med stort intresse.

    • Tack själv, och tack för länken! 🙂 Jag tänker att ju fler personer med autism människor stöter på, desto mer inser de vilket enormt spann det innebär. /Tina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s