När det bara känns fel

”Finns det något ställe man kan spela basket på här i närheten?” undrade sjuåringen. Hon hade sett en film om basket och blivit intresserad av att prova själv.

Mathilda och jag turades om med att räkna upp olika lekplatser i närheten, men utan att komma på någon enda som hade ett basketmål. Men vi skojade och pratade och hade det allmänt trevligt. Tills jag kom på svaret på den ursprungliga frågan:

”Det finns väl en basketkorg på skolgården?” sade jag.

Mathilda kröp ihop på sin stol och såg arg ut. Det var som att hon plötsligt blivit ett annat barn. Hon till och med andades annorlunda, frustande liksom, i fnysningar genom näsan.

”Vad är det, Mathilda?” undrade jag.

”Det är jullov. Skolan är stängd. Man ska inte vara i skolan när det är lov”, muttrade hon.

”Jomen, visst kan man vara på skolgården och spela basket en stund,” försökte jag. ”Det är ju inte som att det är förbjudet att vara på skolgården bara för att det är lov.”

”Man ska inte vara i skolan när det är lov!” upprepade Mathilda. Jag försökte förklara mer, men fick avbryta mig när Mathilda började göra jämrande ljud och gunga med överkroppen.

”Mathilda. Vad är fel?” sade jag lugnt. Och väntade. Det tar alltid några sekunder för henne att samla sig när hon blivit så där upprörd.

”Man ska inte vara i skolan när det är lov!” fräste hon, till slut.

”Men VARFÖR, Mathilda? Varför ska man inte vara i skolan? Får man inte vara där? Eller känns det bara fel liksom?”

”Det känns fel och jag tänker då INTE göra nåt som känns fel!” sade Mathilda, och sprang ut ur vardagsrummet och in i sitt eget rum. Jag kunde höra dörren smälla igen med ett pang och sedan låset vridas om.

Jag tänkte på ett annat barn jag känner, som beskrev det som att hen blev alldeles yr av att komma in i ett ommöblerat rum. Den förklaringen fastnade i mig, för jag har extremt lätt för att bli åksjuk. Om jag tittar rakt fram i färdriktningen går det oftast bra, men vänder jag bort huvudet från vägen tar det inte många sekunder innan jag mår illa. Det är som att när synen och känselsinnet inte säger samma sak, då vet min hjärna inte vilket sinne den ska tro på.

Och jag tänkte att kanske är det där behovet av samma-lika lite som åksjuka? Kanske kan man bli illamående och yr av att tänka på att göra saker som inte hör ihop, som att vara på skolgården fast det inte är skoldag. En mental sorts yrsel, liksom.

Annonser

2 responses to “När det bara känns fel

  1. Vilken fin liknelse. Den kan jag köpa rakt av.. 🙂

  2. Oj, känner igen mig själv i den känslan. Jag får den när jag får råd jag inte kan följa. När de ges på formen ”men kan du inte bara” och jag inte kan men det finns inga ord för att beskriva, varför det är det samma som att begära att jag ska bestiga Mount Everest på en kvart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s