Hemma – en film att tycka mycket om.

För ett litet tag sedan utlovade jag en recension om filmen Hemma, som just släppts på DVD och på nätet, och här kommer den.

Hemma är berättelsen om den intelligenta men socialt obekväma Lou, som åker till en småstad mitt i ingenstans för att träffa en mormor hon inte visste att hon hade.

Lous mormor, Frida, har just begravt sin man, och hon begraver sin egen sorg i omsorgen om Lou, och i att hjälpa tioåringen Tommy att hitta något han är bra på. Något som kräver en hel del ansträngning, för Tommy verkar inte vara bra på just någonting.

Lou tycker om tystnad, ordning, lugn och ro. Mormor Frida – not so much. Hemma i stan finns Lous mamma, som brutit kontakten med sina föräldrar för tjugo år sedan, och som inte alls är särskilt road över att Lou fattar egna beslut utan att blanda in henne. Tre kvinnor med starka viljor, som nog inte känner varandra så väl som de borde.

Lou träffar också Henrik, som jobbar i bokaffären och som pianist på hotellet, och han ställer till det ytterligare i hennes redan tillkrånglade verklighet.

Det hade så lätt kunnat bli sockersliskigt, men det blir det inte. Tvärtom lyckas skådespelarna göra rollerna både trovärdiga och intressanta. Var och en gör en säker insats, men särskilt imponerande är Erik Lundqvist som tioåriga Tommy.

Alla människor ser förstås en film med sina egna mentala glasögon. Själv drabbades jag redan några minuter in i filmen av Moa Gammels Lou, för där stod min dotter om tio år eller så, en ung aspergirl, komplett med rörelseschema och tonfall. Filmen nämner aldrig några diagnoser, men för oss i autismvärlden tror jag att den får en ännu djupare mening i och med de tydligt autistiska dragen hos huvudpersonen, och budskapet om att annorlundaskap är relativt, och snarare handlar om vilket sammanhang man befinner sig i än något annat.

Hemma har kallats ett romantiskt drama, men för mig, som mamma till tonårsbarn med NPF, kom den i första hand att handla om etiska dilemman: När blir en mors omsorg till ofrihet snarare än stöd? Hur kan relationen mellan barn och vuxna övergå i en vuxen ömsesidighet? Vad krävs för att man ska kunna välja sin egen väg, sitt rätta sammanhang?

Nu när jag skriver om Hemma stannar jag ofta upp och raderar ordet ”liten” ur meningar som ”en fin liten film” eller ”en tänkvärd liten berättelse”. Att kalla Hemma för liten känns nämligen orättvist, ändå poppar ordet upp gång på gång. Kanske är det för att Hemma är en historia att må bra av, med älskvärda karaktärer och en handling som trots sin enkelhet aldrig blir banal utan bär hela vägen? Helt enkelt en film att tycka mycket om.

Av naturliga skäl tänker jag inte berätta hur det hela slutar. Men jag vågar nog säga så mycket som att jag höll andan de sista tjugo minuterna eller så, inte för att berättelsen i sig tog så väldigt dramatiska vändningar utan snarare i skräck över att en ditintills sevärd film skulle slå över i ett klyschigt slut. Det gjorde den inte, och som författare gläder jag mig särskilt över att filmskaparna låtit huvudpersonerna vara sig själva hela vägen.

Det sammantagna betyget då? Tja, jag vill egentligen hålla tillbaka, och lite fegt säga nåt i stil med att ”eftersom inget är perfekt så det får bli betyget fyra av fem”. Men faktiskt måste det bli fem Tinor av fem, med motiveringen:

Hemma är en enkel men tänkvärd film, som med finstämd hand tecknar en berättelse om riktiga människor, såsom riktiga människor är: icke-perfekta, oförutsägbara och  stundtals inte riktigt kloka.

Här kan du se trailern.

Har du också sett filmen? Tyck gärna till i kommentarerna!

Annonser

9 responses to “Hemma – en film att tycka mycket om.

  1. Såg filmen i förra veckan och tyckte mycket om den. Var väldigt nära att gråta när jag såg scenen med Lou i lunchrummet. Så känner jag varje dag. Känns bra att sånt äntligen visas på film. Kände också igen mig i mycket annat, t.ex. Lous sätt att svara ärligt på saker och ting eller att vilja sitta på en viss plats.

  2. Ja, scenen i matsalen var fantastisk, drabbade mig rakt i magen. Och så alla dessa små, små nyanser av ärlighet. Lou som står i bäcken och tycker allt är självklart, och Henrik som blir så själaglad… Kul att du också gillade filmen Anna!

    • Exakt, rakt i magen. Jag är likadan som L och det var tungt att se omgivningens reaktioner på duken 😦
      Jag är ju medveten om att folk ofta reagerar sådär men just i stunden brukar jag inte tänka på det. Här blev det så rått och jag förstår de andra samtidigt på ett annat sätt nu

      • Ja, jag uppskattade också att själva samspelet synliggjordes. Hur människorna i filmen förstår eller missförstår varandra. Väldigt fint och respektfullt porträtterat, om ett svårt ämne.

  3. Jaaaaaaa Hemma ÄR helt fantastisk. Såg den på bio och njöt från början till slut. Enkelheten är det magiska och människorna genuina. Helt klart top 10 mest givande filmer jag sett

  4. Jag har inte sett den filmen, men det etiska dilemmat du pratar om är något jag funderat väldigt mycket på, eftersom jag har en vuxen son med medelsvår ADHD. Han är vuxen med råge nu, och jag har backat jättemycket, men hur vet jag att jag inte backade alldeles för sent? Svåra frågor…

  5. Den var helt fantastisk i sin enkelhet. Jag blev starkt påverkad av alla karaktärer & framåt slutet kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Vissa av Lous små egenheter kunde jag känna igen som mina egna, trots att jag inte har en sån diagnos. Vacker film.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s