Förvåning

”Hur går det här med att duscha och tvätta sig då?” frågade Mathildas hab-läkare.

”Bra”, sade Mathilda.

”Duschar du själv?” undrade läkaren.

”Ja”, sade Mathilda.

”Va?” sade jag. ”När brukar du duscha själv?”

”Jag gjorde det faktiskt en gång på badhuset!” sade Mathilda med stort eftertryck. ”När vi var där med klassen.”

”Jaha”, sade jag, ”men det måste ju vara två-tre år sedan?”

”Ja. Men jag gjorde det en gång.”

Jag undrar jag, hur den duschen gick till. Om den involverade något annat än att sätta på vattnet och gå in och ut under det?

Överhuvudtaget har jag fått höra många intressanta saker av Mathilda idag i samma anda. ”Kan du cykla?” – ”Ja.” ”Hur går det i skolan?” – ”Bra.”

Det är då mamman lägger till små meningar i huvudet: ”Mmmmm. På en cykel med specialstödhjul för den som har svårt med balansen, dvs en fyrhjuling… Fast inte i trafiken. Bara på den otrafikerade cykelvägen vid lekplatsen.” Och det är då som mamman lägger till små följdfrågor, som på ett bättre sätt belyser situationen. Helst utan att göra flickebarnet alltför medveten om hur svårt hon faktiskt har.

Ibland blir chocken lite för stor för de justerande tankarna, dock. Så blev det när Mathilda svarade på frågan ”Behöver du hjälp att klä på dig?” med ett kort  ”Nej”, som hon sedan ändrade till att ”det är bra om mamma håller i tröjan medan jag tar på mig strumporna för det är svårt att hålla den själv då.” Jag blev så förvånad att jag blev stum.

I bilen hem tänkte jag desperata tankar om att snart kommer människor att tro på hennes ord i stället för mitt om hur det går till här hemma. Och då kan de får precis vilken uppfattning som helst, beroende på hur frågan är ställd. Utan följdfrågor hade läkaren idag nämligen varit helt övertygad om att Mathilda gör allt själv, går i en vanlig skolklass, har kompisar, cyklar, simmar, klär sig och är ute med djuren varje dag. Vilket ju inte precis stämmer överens med verkligheten. Eller snarare befinner sig ungefär på andra sidan jordklotet.

Antagligen är det en bra sak att Mathilda tydligen upplever det som att hon gör det mesta helt själv, fast sanningen snarare är att hon behöver hjälp med det mesta. För i bästa fall betyder det att hon får försöka precis så mycket som hon klarar, men inte så mycket att hon upplever att hon misslyckas. Och det är ju i så fall alldeles ypperligt, så bra man kan begära. Jag tröstar mig med den tanken idag.

Annonser

3 responses to “Förvåning

  1. Min Loppa utreds just nu, och precis det där är jag rädd för – att hon lyckas få dem att tro att hon är mer välfungerande (självfungerande) än hon är. För hur ska de få veta, om hon svarar ”rätt” på deras frågor? De har träffat henne tre gånger bara. Lätt att glida igenom då, tänker jag…

  2. Vilken underbar mamma och människa du är! Läser din blogg regelbundet och lär mig så mycket!
    Ulla, rektor på grundskolan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s