När Mathilda var liten gömde hon runda, ätbara saker. Det var som ett specialintresse kan man säga. Pyramider av clementiner, mönster av tomater, gärna längst in i en garderob i en kartong, under soffan eller i en byrålåda. En del hann ju bli rätt mögligt och äckligt innan vi hittade det…
Idag frågade jag Mathilda om hon mindes det där. Jag tänkte att hon kanske kunde förklara för mig vad som var grejen? Gömma tomater, vindruvor och clementiner liksom, varför? Men hon svarade att hon inte mindes. Så när jag fortsatte med att berätta om hur jag försökte prata med henne och förklara att så gör man inte, och att då hon nickade allvarligt och sen skuttade iväg till fruktfatet – direkt efteråt – för att hitta saker att gömma igen, i en låda, då blev jag förvånad när hon utbrast:
”Men inte i samma låda!”
”Minns du?” frågade jag.
Mathilda tänkte en stund, utan att säga något. Sedan kom ett eftertänksamt: ”Jag tror inte jag förstod att det kunde mögla i ALLA lådor.”
