Hur motiverar jag barnet att göra det som behövs göras?

Hur motiverar jag mitt barn att göra saker som att borsta tänderna, klä på sig, äta eller gå till skolan?

Svar: Det gör jag inte. Mitt barn har klart för sig varför man borstar tänderna, fördelarna med att ha kläder på sig, poängen med att äta och nyttan av att gå till skolan. Hen är motiverad. Den motvilja jag stöter på beror på andra saker:

– Tandborsten gör ont och tandkrämen smakar för starkt. Det är för svårt att få till det motoriska i att borsta tänderna, och tidsuppfattningen är si och så.

Ett urval lösningar: Salutem från vissa apotek och specialbutiker är en tandkräm utan smak. Vissa andra tandkrämer funkar också. Vi har provat oss fram till en elektrisk tandborste som fungerar bra och som markerar hur länge man ska borsta. Vi har bildschema för tandborstning. Tandborstningen får i perioder vara mer sporadisk, när orken inte finns; hen har inga hål ändå. Någon gång varje dag försöker en förälder få borsta tänderna. Vi undviker småätande och mat som inte är bra för tänderna mer noggrant i de svårare perioderna.

– Att klä sig är rörigt, det är svårt att veta vilka kläder man ska välja, svårt att behålla fokus (och inte i stället börja titta ut genom fönstret eller läsa Kalle Anka), svårt att se vilka kläder som är rena och smutsiga, svårt att veta i vilken ordning kläderna ska på. Dessutom är det kallt och vissa kläder känns obehagliga mot kroppen.

Ett urval lösningar: En förälder är med och klär barnet, efter dagsform kan det bestå av att klä på, räcka barnet kläder eller påminna om vad som ska göras. Oftast blir det en blandning. Kläderna ligger redan framme på kvällen innan. Vi har ett bildschema över i vilken ordning man klär om, ”ta av pyjamasen”, ”ta på kalsongerna”, ”ta på tröjan” osv. Barnet använder knästrumpor för att minska på jobbiga sensoriska upplevelser generellt (trycket mot en större del av benet hjälper hjärnan att sortera bort ovidkommande och besvärliga intryck), vi köper plagg som fungerar i flera på varandra följande storlekar samtidigt eller standardplagg som underkläder och strumpor av samma sort, från samma butikskedja år efter år. Plagg som inte är sköna nog ges bort eller säljs direkt. Vi håller oss till en färgskala, både för att den accepteras och för att då ser klädvalen alltid rätt okej ut. Vissa material och typer av kläder funkar inte; då har vi inget sånt.

– Det är svårt att komma ihåg att äta. Det är svårt att veta vad man ska äta. Det är svårt att fortsätta med själva ätandet. Det är tröttsamt att utföra ät- och tuggrörelserna, på grund av bristande automatisering (vilket inte i sig behöver innebära att det ser ut att vara något fel på det motoriska). Det är jobbigt med vissa konsistenser och smaker. Det är svårt att sitta kvar vid matbordet. Det är svårt med ljud, synintryck, lukter mm vid matbordet. Det är jobbigt att ha andra människor runtomkring sig.

Ett urval lösningar: Vi förbereder en liten stund före maten, ”om en stund är det dags att äta”, ”om tio minuter är det dags att äta, du behöver hitta ett avslut nu”, ”om fem minuter…” osv. Vi har bilder på dagens mat på kylskåpets framsida, någon matar det barn som inte orkar äta själv, vi använder timstock vid maten för att visuellt påminna om att tiden är begränsad tex på morgonen när vi ska iväg till skolan, vi serverar olika sorters mat beroende på vad olika personer klarar av att äta, vi gör storkok av favoritmaten att ta fram när resten av familjen äter något annat, ketchup är okej på vad som helst, man kan äta spaghetti till frukost också. Vi har matplatser på andra ställen än i köket för den som behöver vara ifred, köket är rent från för många synintryck , vi har fasta matplatser, vi använder brickor eller bordstabletter för att det ska vara enklare att se vilken mat som är vems, vi undviker starkt luktande mat inomhus, vi äter i omgångar osv.

– Skolan har för hög ljudnivå, det är svårt att veta vad man ska göra på rasterna, det är svårt att koncentrera sig, vissa ämnen eller moment är svåra att klara av (tex att osvskriva för hand, lyssna i stor grupp), matsalen är högljudd och det luktar massor osv

Ett urval lösningar: Vi har haft många olika lösningar genom åren kring skolsituationen, allt från senare morgontid (börja klockan tio), bildschema i skolan,inte duscha efter gympan utan ta det hemma, resursperson, vara hemma en dag mitt i veckan, klassen jobbar ofta i mindre grupper, skriva på dator i stället för på hand, hörselskydd, ett mindre rum inne i matsalen som är tystare, rastaktiviteter som rastvakterna håller i någon rast, styrda lekar som att spela kula eller hoppa hopprep, ett vilorum, kortare dagar, blir hämtad och lämnad i skolan i stället för att åka skolbuss (som tog för mycket ork från skolarbetet), stanna hemma de dagar när orken tryter i stället för att krascha in i utmattning som tar längre tid att återhämta sig från osv osv.

Som ni ser jobbar vi hos oss med en blandning av förebyggande, orkbesparande och kravanpassande åtgärder. Det som kort och gott kallas anpassning. Givetvis har vi också ”motiverat” så till vida att barnen utifrån sin ålder och utvecklingsnivå fått lära sig om varför saker behöver göras och varför de behöver göras på ett visst sätt, till exempel genom seriesamtal, ritprat, förklaringar eller berättelser. Vi använder inte belöningssystem särskilt ofta, av den enkla orsaken att den forskning som finns tydligt visar att barn med NPF inte lär sig särskilt mycket av någon annan belöning än den rent omedelbara, och att de inte lär sig något alls av utebliven belöning eller straff. (Den positiva effekt som finns av guldstjärnor på normalkablade barn består mest i att den vuxne slutar tjata och hota, och i stället är tydlig med vad som ska göras, dvs den vuxen ändrar sitt bemötande så att barnen har lättare att vara följsamma. Och då är det ju den vuxne som förtjänar guldstjärnor, för att hen skapar förutsättningar för barnet, och så känns det lite onödigt att bedöma det som barnets prestation eller misslyckande. Eftersom det dessutom är den vuxnes jobb till att börja med finns ingen direkt orsak att ge den vuxne guldstjärnor heller.)

Varför jag inte jobbar med motivering? För att jag själv vet med mig att jag är JÄTTEMOTIVERAD att se bra. Men hur jag än vill och försöker går det inte utan mina glasögon… Jag är helt enkelt förfärligt närsynt. Det kommer att ändra sig med tiden, eftersom jag numera får svagare och svagare styrkor på mina glasögon i stället för tvärtom. Men tillsvidare får jag acceptera att jag behöver hjälpen som glasögonen ger mig.

På motsvarande sätt finns absolut ingen poäng att försöka motivera barnet till saker som hen inte klarar av på egen hand. Vi försöker inte motivera en bebis att klä sig själv; vi accepterar att den ännu inte kommit så långt i sin utveckling och hjälper till med det bebin inte klarar, samtidigt som vi försöker lära in nödvändiga förmågor. I första hand genom att låta barnet uppleva att det lyckas, eftersom vi vet att det inte hjälper ett skvatt att skälla, tjata, hota eller muta bebin till att klä på sig själv. Tvärtom lär sig alla små barn absolut mest genom positiva upplevelser.

Motivering kan vi använda oss av när förmågan i princip räcker till, fast själva viljan är lite si och så med. När jag inte alls har lust att diska kan jag säga till mig själv att om jag diskar nu får jag ta en glass sen. För jag kan diska, jag har bara inte tillräckligt med lust. Men att motivera den som inte kan själv, det är lika meningslöst som att säga till den som är närsynt att utsikten är JÄTTEFIN. Det anade nog personen redan, och det hjälpte ändå inte nämnvärt med synskärpan.

Annonser

11 responses to “Hur motiverar jag barnet att göra det som behövs göras?

  1. Reblogga detta på ogonrorelseterapi och kommenterade:
    Hej!
    Idag rebloggar jag ett av de bästa inlägg jag har läst!!! Jag känner igen mig i allt. Dessa rader var precis vad jag behövde. Igår inträffade flera incidenter med vår dotter och ÅTERIGEN fick jag försöka förklara för gubben min att Du kan inte begära att en blind person ska beskriva en målning, en döv person nynna melodin på ett sångstycke eller en totalförlamad person springa ett Maratonlopp. Ändå ”ska” ett barn med NPF-diagnos ”klara av” allt det vi tycker är ”normala vardags sysslor”. Jag blir lika ledsen och känner mig lika ensam varje gång jag blir ansatt av gubben min och måste FÖRKLARA hur vår dotters funktionsnedsättning påverkar hennes vardag! Hoppas att detta inlägg öppnar upp flera personers ögon och ökar förståelsen för vad en NPF-diagnos innebär!!
    LÄS blogginlägget av den fantastiska mamman Tina!!!
    Varm kram
    Anna

  2. Tack för de fina orden. ❤ Jag landar ofta i situationer där svårigheterna helt enkelt inte förståtts. Skolan som sade om barnet med ADHD "Men vi märker ingen ADHD här. Hen är bara lite långsam. Och så sitter hen och tittar ut genom fönstret och far i väg i andra tankar. Hen behöver skärpa sig!"

    Eh… Först finns inga tecken på ADHD. Sen beskriver man ADHD-symtom i detalj. Sen ska barnet skärpa sig?

    Kunskapbrist är den största problematiken kring de här barnen, det är min fasta övertygelse. Och allra svårast är det med vuxna som är helt övertygade om att de vet precis, fast de missat vitala delar.

    • Tack Tina för din respons!! ❤️
      Jag håller med dig att den stora kunskapsbristen och förutfattade meningar i samhället är stora bovar i dramat. Alla kommuner borde kosta på sig att erbjuda utbildning om NPF- diagnoser till personal inom skola och omsorg. Tråkigt att ständigt bli missförstådd och behöva förklara sig i det oändliga. Dvs, det blir MIN uppgift att ta på mig rollen som ”informatör” och ”tolk”. Det tar enormt på energin. Det räcker liksom inte att bara vara närvarande i nuet med dess utmaningar utan man ska dessutom förklara. Extra jobbigt blir det om ens egna släkt inte fattar.
      Men men , hej & hå Ny dag imorgon!😉

  3. TACK för detta inlägg! Min dotter har nyss fått diagnosen Autism och jag känner igen oerhört mycket av det som är beskrivet. För mig är det ju ”normalt”. Hon har alltid varit precis så här som du beskriver i inlägget. Jag har fler barn som inte fått någon diagnos (men, som kanske borde fått det) och därför känns det inte som att jag har något ”normalstört” barn att jämföra med. Ska snart få hjälp med att ansöka om vårdbidrag av kuratorn på BUP (för jag vet inte vad som räknas som normalt och inte). Sommaren 2011 fick jag, i 38 års ålder, själv diagnosen Aspergers syndrom. Kanske är det därför jag inte kan se vad som är ”normalt” också. För mig är det normalt att tycka att kläder känns obehagliga på kroppen, att vissa maträtter helt enkelt inte går att äta eller att man blir utmattad när det blir för mycket ljud omkring en samtidigt. Jag ser därför inte min dotter som onormal. Men, jag märker ju hur jobbigt det är när hon t ex byter kläder 10 ggr på morgonen innan skolan och därför knappt hinner med att äta frukost, borsta tänderna, kamma håret osv. Eller när maten vi har lagat helt plötsligt inte går att äta, trots att hon förra gången vi gjorde samma maträtt tyckte att det var det godaste hon ätit. I morse höll vi på att komma för sent till skolan för att hon helt plötsligt inte kunde ha de kläderna jag hade lagt fram till henne. Kläder som var passande för dagen, då de ska spendera mesta delen av den i skogen.

  4. Tack för det här inlägget! 🙂 Jag känner också igen en massa saker. Med kläder är det konstigt nog så att min dotter accepterar nästan vad som helst och inte protesterar alls mot vad jag valt för dagen – då var jag själv betydligt värre i det sammanhanget och som liten behövde jag just de anpassningar du skriver om här: samma kläder i olika storlekar, känslan måste vara rätt, ”det här kan jag ju inte ha” o.s.v.

    Men du – ärligt talat reagerade jag när jag läste det här om att ni ibland lyckats få undvika att de DUSCHAR efter idrotten? Min dotter hatar verkligen dusch och det går bara inte, inte ens hemma, det är fortfarande bara bad som gäller. Hur fick ni skolan att gå med på att de slapp dusch…? Jag bekymrar mig så över att dottern inte får vara med på idrotten, till stor del just för att hon inte duschar… Tog de ert ord och era förslag, bara, eller blandade ni in t.ex. arbetsterapeut…? Hur förklarade ni det…? För jag har ju försökt förklara, men… ja…

    • Skolan har bra specialpedagoger. Men ärligt talat är det ju en enkel sak att komma överens om, det är inget jag skulle fråga om, jag skulle konstatera det. Vad ska de göra om jag som vårdnadshavare säger att så här blir det, barnet duschar hemma. Hålla in ungen under duschstrålen? Det kommer ju inte att hända. Så det är ju inget de behöver samarbeta kring, tala om hur det blir bara. 😉 /Tina

      • Tack! 🙂 Ja, jag tycker ju att jag har försökt det… tala om och förklara och… Men det har jag nog inte gjort egentligen. Nu när jag läser ditt svar. Jag har inte KRÄVT att de ska lyssna på mig, på oss, på VÅR sida… Jag ska göra det nu nästa gång! Ja, det ska jag!! Tack än en gång för ditt svar! 🙂

    • Lycka till! Håller tummarna att ni får till en bra lösning!

  5. Men guuuud vilket bra inlägg! Så fantastiskt bra. Man önskar verkligen att personal som jobbar med barn och vuxna tänker så som du skriver. Tyvärr tror jag inte alltid att dom gör det….

  6. Klockrent!!

  7. Pingback: M som i underbar | Pearltrees

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s