Minoritetsbarn

Jag minns när vi skulle skola in Mathilda på dagis. Det här var långt före utredningar och diagnoser, men det var inte långt före annorlundaskapet. Mathilda har alltid varit Mathilda.

Vi träffade fröknarna för att prata om inskolning. Jag tyckte omedelbart om dem. Men ändå:

– Mathilda är lite speciell, sade jag.

– Alla barn är speciella, log de.

Jag och min man tittade på varandra.

– Så är det, men Mathilda är lite extra speciell, sade jag. Och tänkte att de kommer att se, det går inte att missa att Mathilda är sin egen på ett väldigt unikt sätt. Det var hon redan i magen; jag minns utbrotten hon fick av höga ljud, hur jag fick stå och gunga den otympliga gravidmagen för att lugna henne. Det liknade inget jag tidigare varit med om.

Efter ett tag blev det dags för ett nytt samtal.

– Mathilda är ju lite… Speciell, sade hennes inskolningsfröken.

– Ja, log jag. Lättnaden över att de börjat förstå henne gjorde mig hög resten av dagen. För vi var redan då så vana vid nåt helt annat.

De flesta barn funkar på ett sätt. De är sinsemellan olika, men det finns likheter, de är mer lika än olika. Mitt barn är mer olikt än likt, och det är tröttsamt att tillhöra minoriteten. Att bli misstänkliggjord, uttittad eller klappad på huvudet för att människor tror att de vet hur Barn Funkar, när de i själva verket inte har en aning om hur minoritetsbarn funkar. För det är det som är grejen. Minoritet betyder ovanligare än de flesta. I det här fallet en ovanlighet som kanske inte syns vid en hastig blick, och som man måste vara uppmärksam och kunnig för att inte misstolka som trots, blyghet eller ”hon är van att få sin vilja igenom”.

Jag har tur. Mathilda är omgiven av människor som ser och älskar henne för den hon är. Men nu när skolan snart börjar tänker jag på många andra minoritetsbarn. Barn som är speciellare än genomsnittet, men bara blir kallade trotsiga, bortskämda eller lata. Och föräldrar som är mer uttröttade än andra (kanske på grund av dygnet runt-jouren som följer med de alternativkablade barnen), men som bara blir kallade dåliga, slappa eller otillräckliga. Och som redan innan dagis börjar har vant sig vid det.

Nog kan vi vara mer varsamma och förstående inför varandra än så?

Annonser

2 responses to “Minoritetsbarn

  1. Tack fina du, för att du sätter ord! Så värdefullt! ❤

  2. ❤ ❤ Precis ❤ ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s