Att ta ansvar

Jag kommer från en bondesläkt, och för några år sedan kände jag att jag saknade gårdslivet, så vi bestämde oss för att skaffa lite  höns. Ganska snart märkte jag att det här med höns är jag rätt bra på. Man skulle kunna säga att jag har det i blodet, eller kanske från min uppfostran.

Ta det här med tuppar till exempel. Då och då stöter jag på nya hönsägare som säger saker som ”Vad gör du om du har en elak tupp?” Mitt svar är alltid detsamma: Jag får aldrig elaka tuppar, för jag har en långsiktig plan och en väl anpassad miljö.

Du som vill läsa mer om hur tuppar och höns fungerar kan läsa det kursiva. Annars går det bra att hoppa förbi den delen:

I en hönsflock behövs ett par, tre tuppar, för att flocken ska kunna få nya kycklingar och för att hönorna ska må bra. Tupparna har en strikt inre hierarki, de turas om att vakta mot faror och i en större hönsflock leder övertuppen de andra tupparna, som i sin tur tar hand om egna små grupper av hönor. Om en undertupp varnar för en fara kommer alla tupparna att upprepa varningen ända tills övertuppen faller in och tar över kommandot. Det är fascinerande att se.

Ganska snart efter att vi skaffat höns igen återupptäckte jag  faktumet att fel övertupp gör hela flocken  lättretad och nervös . Hönorna blir griniga och ger varandra tjuvnyp, tupparna slåss sinsemellan, de kan till och med få för sig att brösta mot hönorna. Det blir ett väldigt kackel, dag som natt. Kort sagt är det ingenting som fungerar om den som ska leda flocken domderar, jagar andra tuppar, tar mat ifrån hönorna (tuppens jobb är att visa på maten och sedan vänta och vakta medan flocken äter) eller varnar för fara i tid och otid.

Å andra sidan kan en lugn och stadig övertupp lugna ner vilken hirpig ungtupp som helst, och inom timmar märks det skillnad när en dålig tupp försvunnit från flocken och en bra tar hans plats, liksom när man tagit undan ett gäng bröstiga ungtuppar som försökt mucka med allt och alla. Lugnet faller över flocken.

Hur får man då fram en bra tupp? Det är ganska lätt. Man tar kycklingar efter en bra tupp, och så låter man dem växa upp i en hönsgrupp som har en bra övertupp. Man skyddar dem från att bli skrämda, särskilt av små barn, som tycker det är roligt att jaga tuppkycklingar men inte lika roligt att bli jagade av dem när de vuxit upp. Man ser till att de har gott om plats och möjlighet att söka skydd, så att de inte blir stressade och frustrerade. Man plockar med dem och kommer med god mat. Så småningom förstår de att människor är snälla, och en del kan bli väldigt tama.

När tupparna blir lite större väljer man bort alla som visar tendenser till att vara lättskrämda eller aggressiva, och man behåller aldrig, aldrig en tuppkyckling som attackerat små kycklingar eller barn. En tupp som är rädd av sig är väldigt svår att hjälpa; och hans temperament, det vill säga lättskrämdhet, kommer att gå i arv. Man behåller inte heller tuppkycklingar som inte alls tar för sig eller tar några initiativ; för oftast blir de dåliga och nervösa ledare i slutänden.

När tupparna börjar bli könsmogna låter man flera av dem gå kvar med de vuxna djuren. Som regel kommer flocken själv att välja en duktig ledare om man lämnar kvar några tuppar i stället för att välja ut en. Samtidigt håller man ett öga på gruppdynamiken. Vem tar efter övertuppen? Vem är populär bland hönorna? Vem beter sig som en tupp ska, vaktar medan flocken äter, visar kycklingar tillrätta och uppvaktar hönor med dans och gåvor? Vem kryper in i redet för att kontrollera att det är ok? Vem är vänligt intresserad av människor, oavsett om han vill bli upplyft eller bara avmätt tittad på? En del ungdomsstök får man räkna med, ungtuppar lugnar ner sig med tiden, men en dag vet man vilken eller vilka tuppar som ska få vara kvar.

På det stora  hela kommer man att få en bra tupp varje gång om man avlar på rätt sätt, fostrar på rätt sätt och väljer på rätt sätt. Och för varje generation blir förutsättningarna bättre.

Om en bra tupp plötsligt går till attack mot en höna eller en människa, då ser man efter om den verkar ha ont eller har nån skada, eller om den är stressad eller rädd. Smärta och infektioner kan man behandla, rädsla upphör ganska snart om omgivningarna är säkra (hönsfåglar har tack och lov väldigt kort minne) och stress i flocken kan jag påverka genom att ändra miljön eller dela upp hönsen i mindre grupper. Ibland går det inte att få ordning på tuppen; oftast har det varit någon sorts skallskada inblandad när det sker. Då har jag ett antal tuppar på tillväxt att välja mellan. De är min backupplan, och de har fått lära sig av den bäste. 

För det mesta fungerar mina tuppar bra. Ibland märker jag att jag valt fel tupp.  Och ibland kan en bra tupp plötsligt bli aggressiv. Då måste jag göra något för att lösa situationen. För ansvaret över flocken är inte tuppens; det är mitt. Hur flocken mår styrs direkt av hur tuppen beter sig, och hur tuppen beter sig beror på mig och min långsiktiga plan:

  • Om jag avlat på fel djur är det på mitt ansvar.
  • Om jag låtit ungtupparna växa upp utan förebild, eller tillåtit att de blivit stressade och skrämda,  är det på mitt ansvar.
  • Om jag inte lärt tupparna att lita på mig, då är det på mitt ansvar.
  • Om jag låtit lättskrämda eller överdrivet aggressiva ungtuppar gå kvar i flocken är det på mitt ansvar.
  • Om jag låter hönsflocken leva i en miljö där de blir stressade, skrämda eller skadade, då är det på mitt ansvar.

Vad vill jag då säga med detta? Jo, jag tänker att bra tuppar är som bra situationer; något som tagit lång tid att skapa. Det där utbrottet som hände idag eller igår, tallrikarna som flög eller skrikandet och spottandet, det hänger på mycket mer än det som blev fel i stunden, som kanske var att jag inte sade till med rätt tonfall eller försökte använda timstocken på ett dåligt sätt. Kanske skulle jag ha använt bildschema för hela veckan, och då hade orken räckt, fast schemat inte hade nåt med situationen i sig att göra?

Att skapa fungerande situationer är – liksom att ta fram fungerande tuppar – ett långsiktigt arbete som kräver en långsiktig plan. Och det är den planen som är mitt ansvar, att skapa den, att följa den och korrigera den när det behövs. Och därför är det där utbrottet på mitt ansvar, inte bara för att jag var där när det hände, utan för att jag har ansvar för planen för lugn, ro och utveckling.

Bra situationer är som pärlor på ett pärlband, de kommer i en liten rad. En dålig situation föder flera dåliga situationer och en bra situation föder flera bra situationer. Bra planering skapar bra situationer, som gör att utbrotten minskar, och ju mindre utbrott, desto mer ork har mitt barn över till att utveckla förmågor som att kompromissa, hantera besvikelser eller välja bättre sätt att lösa konflikter än att slåss. På samma leder oro och konflikter gärna till mer oro och konflikt, och orken att hantera tillvaron minskar.

Mitt barn är inte så väldigt bra på att tänka framåt. De flesta barn är inte det, men för mitt barn är det extra svårt. Därför måste jag vara extra noggrann med att min plan skapar bra situationer, både imorgon, om en vecka och nästa år.

Annonser

4 responses to “Att ta ansvar

  1. Jag känner igen scenariot alltför väl. Det gäller verkligen att försöka ligga steget före, men ibland är man inte mer än människa och missar signaler på att det pågår en storm inuti sitt barn och minsta fel kan förvandla den där stormen till en förödande tornado. Det har i efterhand nästan alltid varit saker som jag eller maken borde ha sett, men vår dotter själv inte kan styra. Det är plågsamt att se deras ångest, förvirring manifestera sig. En vän till mig arbetar som assistent till en dam med Prader Willis och under hans arbetspass är hon lugn och samlad, men inte när vissa av hans kvinnliga kollegor jobbar. Personligen tror jag att de (som inte har någon särskild utbildning om NPF) här kollegorna försöker aktivera damen och inte ser när hon helt enkelt behöver utrymme. Medan min vän ibland säger med en bekymrad min att det känns som att han borde kanske ”göra” mer med henne. Men då påpekar jag alltid att en anledning till att hon är lugnast i hans sällskap måste ju ha med honom att göra, så han har rätt metod och inte kollegorna. Så i många fall så tror jag att din jämförelse mellan hur man får lugna tuppar och hur man kan hjälpa barnen till ökad stabilitet är rättvisande.

  2. Pingback: M som i underbar | Pearltrees

  3. Ja, det är många små saker som spelar in. Ork, vilja, förmåga, men också saker som hur lugn eller stressad jag själv är.

  4. Pingback: Läsning om lågaffektivt bemötande | M som i underbar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s