Endast Mathilda är vaken. Hon tjuter till ungefär var tionde sekund, att hon inte vill vakna, och vi andra låter så att hon vaknar. I halvsömnen lyckas jag ropa till henne att hon nog väcker sig själv så länge hon ylar. Det togs inte bra emot kan jag säga… Turligt nog har hon en pappa som kan få henne att fnissa nästan i alla lägen.
Man kunde ju för övrigt tro att just den sortens glasklara logik som Mathilda själv ägnar sig åt skulle uppskattas extra mycket. Men nej. Snarare reagerar hon nog ungefär som jag gjorde när Samuel var fyra och jag sade ”jag tycker inte om när du gör så!”om nåt. Med len och omtänksam röst svarade han:
”Det är okej mamma, du behöver inte tycka om det.”
Aj.
M som i underbar 