Om att tänka på ett annat sätt

Det här med att människor tänker så olika. Så är det verkligen. Själv är jag en sån där hyperrationell människa som krockar med andra när jag förväntas ha KÄNSLOR kring saker som för mig är rena fakta, statistik och siffror. Har jag berättat om den gången min husläkare frågade om jag oroade mig? Jag tror inte det. Vi tar det som ett exempel.

Jag har en svår hemiplegisk migrän med basilarissymtom (dvs det kan verka som om jag fått en stroke fast det bara är ett migränanfall). Hemiplegisk migrän är ett genetiskt fel som gör att jonkanalerna i hjärnan är överaktiva. Jag har haft diagnosen sedan tjugoårsåldern, när jag en sen kväll stapplade in på akuten och sen inte kunde ta mig fram till kassan, för att jag var förlamad i hela vänstersidan. Stor dramatik, men några dagar senare åkte jag hem, helt friskförklarad, med en migrändiagnos i jackfickan.

För ett par år sedan ändrade huvudvärken karaktär. Jag hade mer ont, jag hade ont oftare, och dessutom började min ena pupill förstoras, oavsett om jag hade ont i huvudet eller ej.

När man har en sån här knasig migrän som jag har så har man stränga förhållningsorder att om det händer något oväntat måste det göras nya hjärnskanningar och prover. Så jag gick lydigt till min husläkare och sade som det var, att jag antagligen bara hade nåt nytt ovanligt migränsymtom, men att mina förhållningsorder var att höra av mig om något ändrades väsentligt. Man vet ju att migrän då och då byter skepnad. Och man kan ju få farliga saker trots att man har migrän liksom. Ren försiktighetsåtgärd.

Och min rara, rara husläkare sade att tja, det blir ju som du förstår en ny magnetröntgen av skallen och lite blodprover. Misstanken är en liten tumör på hypofysen, som trycker på synnerven, ett hypofysadenom. Jag nickade, trött. Magnetröntgen är näst lumbalpunktioner det värsta den här luttrade migränikern vet. Och hypofysadenom hade förekommit förr i mina migränutredningar, så det visste jag också.

Sen lutade läkaren sig framåt och frågade:

”Oroar du dig mycket?”

”Eh… nä… borde jag det?” svarade jag. Och tja, det är klart att det aldrig är jättekul att tänka hjärntumör, men liksom, ska man ha en tumör är det ett hypofysadenom man ska ha. För det är nästan alltid godartat, och oftast kan man medicinera bort det och slipper operation. I min värld var alternativen alltså ”migrän (ofarligt)” eller ”Hypofysadenom (ofarligt)”. Superbra odds. Och så frågade hon, med medlidsam röst, om jag oroade mig…

Jag tror att jag tänkte ungefär tusen tankar på säg tio sekunder. Borde jag oroa mig? Eller undrade hon om jag hade någon sorts bakomliggande oro som manifesterade sig som huvudvärk? Gällde frågan undersökningen, som visserligen är tröttsam men ändå hanterbar? Hon kunde väl knappast förvänta sig att jag skulle gå till läkaren (som hon mycket väl visste att jag avskydde att göra) för att jag oroade mig, då hade jag väl ringt en kompis och gråtit en skvätt… Eller? Vad ville hon egentligen veta?

Jag bestämde mig för att det nog måste vara så att min läkare visste något som inte jag visste. Det var den enda logiska förklaring jag kunde komma på, på en så oväntad fråga. Så i tre dagar funderade jag på vad detta något var. Vad var det jag inte visste, som jag borde oroa mig över? Sen insåg jag, som en blixt från klar himmel, att min läkare förstås hade försökt att vara stöttande, att öppna upp för en diskussion kring hur det KÄNDES att nån sade att, tja, det finns ju en liten risk att du har en hjärntumör.

Och helt ärligt, det kändes inte alls förrän hon frågade. För sån är jag. Och det är väl oftast inget problem, inte mer än för andra föreställer jag mig i alla fall. Vi har alla våra egenheter och vår egen, inre värld. Alla tänker på ett annat sätt, på sitt eget sätt.

Hurdan är du? När har ditt sätt att tänka krockat med omvärldens?

Annonser

11 responses to “Om att tänka på ett annat sätt

  1. Jag tycker mitt tänk oftast krockar med resten av världen… T.ex förstår jag att man menar väl, men förstår inte hur man kan säga sånt som att man ska ”andas ordentligt” i vissa lägen. Som om jag skulle andas på olika sätt beroende vem jag är med? (Vi pratar om vanliga situationer som INTE gör att man blir rädd, behöver hyperventilera eller liknande.)

  2. Maria Lindgren

    Godkväll!
    Din fråga var när och menar du då tidpunkt/ en generell situation?
    Dels känner jag att det sker ganska ofta, men även i olika situationer.
    Nu är jag så ”gammal” så beroende på vem jag pratar med är min respons olika.
    Ha det gott
    Mvh.M

  3. Jag tycker att mitt sätt att tänka krockar med vissa kulturer…typ den svenska hahaha. För mig känns det naturligt att le åt främlingar, småprata i en busskur (med folk man inte känner) för att man blir så uttråkad, sen kan jag inte vara så ”stilla” som man bör vara i min ålder. Jag gestikulerar, kan stampa takten om jag hör en bra låt var jag än är. Min man brukar säga att i Italien eller Frankrike så skulle jag räknas som vem som helst. Så jag blev lite häpen att det kan NPF-klassas, mitt beteende. Jag är INTE gränslös, men inte särskilt tålmodig med att bete mig som ”förväntningarna” ligger lagda för min ålder. Jag är dålig på att anpassa mig in i ledet, så om t.ex. inget händer när jag väntar på besked från myndigheter, läkarsamtal om nåt barn, etc DÅ kommer jag agera innan någon hinner blinka. Det uppskattas inte alltid. (Elefant i porslinshus, sa min yngsta dotters nya doktor till mig…jag förklarade helt kallt att det är det jag är allra bäst på.)
    Jag önskar ibland att jag önskade att jag var annorlunda, men jag kan inte det.

    • Det är väldigt intressant det där, att vissa beteenden inte alls är problematiska i vissa kulturer. Min man är en typisk nattuggla. Han vaknar liksom till framåt elvatiden på kvällen och är gärna vaken till två-tre. Däremot vill han sova på eftermiddagen, ungefär en timme (men han är alltså vaken på kvällen oavsett om han fått sova, det enda som händer om han mot all förmodan skulle somna för att han lägger sig tidigare är att han vaknar tidigare… Som i klockan tre eller fyra.)

      I Sverige ses det som en sömnstörning. Not so much i Italien eller Libanon där han tillbringat en del tid. 😉

  4. Hej, vilken intressant blogg du har! Hittade hit via specialpedabloggen. Jag är mamma till en femtonårig son med autism och jag önskar inget högre än att få vara ”i hans tanke” en stund för att förstå hur han tänker och ser på livet, omvärlden, mig. Jag kan kanske tillskrivas en rad diagnoser, ingen aning, livet är inte alltför enkelt alltid och jag tacklar det på mitt vis, hur ska jag annars göra? *fniss*
    – Jag tycker det var väldigt intressant att läsa ovanstående inlägg, jag önskar att jag kunde strunta i att oroa mig. Du har så rätt inställning!
    Med vänlig hälsning/Monika

  5. Det krockar ganska ofta.
    Tex när jag bli

  6. Japp också superrationell. Jag har också fått frågor och förväntats vara orolig inom vården. T.ex. om har jag fått frågan om det är jobbigt att få veta at jag hade cellförändringar med en liten cancerrisk. Nej inte alls, det som är oroande är om en läkare i ett sådant läge envisas med att linda in allt så att man inte får raka svar. Om jag känner att jag vet vad de vet så slipper jag oroa mig. Sedan visade det ju sig vara ofarligt också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s