Super(jobbiga) sinnen

Jag ska med det tidiga morgontåget för att hinna i tid till mitt möte. När jag kliver på tåget är jag helt oförberedd på den massiva mur av intryck som möter mig. Prat, skratt, lampor som tänds och släcks. Tåget kränger och lukten av morgontrötthet och kaffe ligger som smog över sittplatserna. Jag kan inte använda mitt luktsinne till saker jag brukar, som att avgöra om någon rör sig i min närhet eller vilket humör de är på.

Jag vet rent logiskt att det jag upplever inte är sant. Klockan är fem på morgonen, så hemskt mycket ljud och ljus handlar det inte om. Tvärtom kan jag se att de flesta passagerarna sover, och jag vet att de få som pratar gör det tyst. Ändå vill jag helst av allt lägga ansiktet i knäet och hålla händerna för öronen. Min granne börjar småprata med mig. Jag svarar hövligt. Efter halva resan ger jag upp och tar min morgonmedicin fast det är tidigt. Nån måtta på lidandet får det vara.

När jag kommer till centralstationen ett par timmar senare är jag samlad och lugn. Det är morgonrusning, men den bekommer mig inte, faktiskt tänker jag inte ens på folkmassorna förrän jag sneddar under den öppna ringen i taket. Kanske är det ljudbilden som ändras, kanske är det vanan av att gå där och önska mig tusen mil bort, men plötsligt slår det mig att det här brukade vara riktigt jobbigt, före medicinens tid. Trots att jag föddes i en stor stad, trots att jag egentligen gillar när det är liv och rörelse.

När vuxna pratar om att barn med NPF behöver vänja sig vid ljud eller träna sig till att klara av stökiga miljöer får jag lust att slå dem hårt, i magen. För de har så uppenbart absolut ingen aning om hur det är att ha sinnen som ett vilt djur och tvingas in i samma rum som trettio andra människor, som var och en rör sig, andas, pratar, låter, samtidigt som lysrören flimrar och fläktsystemet får alla möbler att durra.

Det är inte deras fel, de kan inte rå för att de inte förstår. Jag visste ju inte hur det var att inte ha supersinnen, sinnen som jämfört med resten av min familj ändå är ganska avtrubbade. Och tydligen har jag bara på den här korta tiden glömt bort de värsta aspekterna av det som kallas Sensory Processing Disorder.

Annonser

9 responses to “Super(jobbiga) sinnen

  1. Vilken medicin är det som hjälper mot detta?

  2. Vår dotter har autism, funderar på om detta skulle vara något för henne. Hon får i dag Setralin, men vet inte om den är liknande den du tar?

    • Sertralin fungerar helt annorlunda. Centralstimulantia är ADHD-medicin, och man har i vissa landsting även börjat ge det i små mängder vid autism, eftersom man sett i studier att en del mår bättre av det.

  3. Tack! Tack för att du beskriver din verklighet. För den är också min! Och det är så underbart att få bekräftelse på att jag inte är själv, att vi är fler 🙂

    Och tack för ditt förra inlägg om rutiner, det var precis vad jag behövde. Exempel på hur någon annan löser det, någon som funkar ungefär likadant!

    Du är en förebild!

  4. Pingback: Lev med lättheter | bekveam

  5. Pingback: Leva med lätthet | bekveam

  6. Pingback: Livet med beröringskänslighet… | M som i underbar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s