Gästbloggare: När det snurrar i huvudet

Jag var med Knyttet till badhuset för ett tag sedan. När vi kom till duscharna stannade Knyttet och sa:

”Mamma det är annorlunda här inne.”

Jag svarade:
”Nej det är precis som vanligt.”

”Nej mamma de har bytt färg på väggen bakom duscharna.”

Jag envisades med att allt var likadant som förut och drog Knyttet med mig fram till duscharna.

Där stängde hen av. Hen rörde sig inte, sa inte ett ord. Jag fortsatte och lirka samtidigt som jag pratade med en bekant och hennes dotter. Ingen som helst reaktion hos Knyttet. Jag klev in i duschen och sa åt Knyttet att också komma och duscha. Äntligen en respons.

”Mamma jag törs inte duscha när det är så annorlunda.” Jag suckade.

”Knyttet, väggen är som den alltid varit. Kom nu.”

”Nej väggen var vit förut. Nu är det många färger.”

Mitt tålamod tröt. Väggen var likadan som den alltid varit. Jag drog in Knyttet under duschstrålen och höll kvar hen med tvång. Varför ska hen alltid strula.
 När jag kom hem fick jag dåligt samvete för jag kom ihåg följande händelse:

När Knyttet kom till dagmamman hade hon tagit bort mattan och några filtar och prydnadskuddar från vardagsrummet (tvättdags) . När jag kom på eftermiddagen berättade dagmamman följande:

Knyttet gick in i rummet och satte sig i alldeles orörlig i fåtöljen och tittade. Efter en stund undrade dagmamman  varför hen bara satt där. Knyttet svarade:

”Det är så annorlunda här så det bara snurrar i mitt huvud”. De satt sedan tillsammans och vande sig vid förändringarna. Det tog en halvtimme.

Jag är välsignad med ett verbalt barn. Ett barn som på sitt sätt kan berätta vad som stör hen. Knyttet talade om för mig, precis som för dagmamman, att något var fel. Ändå lyssnade jag inte. Hen hade behövt mitt stöd att vänja sig vid det som hen uppfattade som en förändring. Det var oväsentligt om väggen var annorlunda eller inte. Det viktiga var hur Knyttet uppfattade det.

Jag förvärrade situationen när jag envisades med att allt var som vanligt. I Knyttets värld var allt annorlunda och det är hens upplevelse som måste vara utgångspunkten i det stöd jag ger. Det ska inte leda till en diskussion om vems upplevelse som är mest riktig. (Autism ger ju oftast också ett väldigt bra minne för detaljer, så väggen hade troligast förändrats).

Jag hoppas att jag lärt mig min läxa. Att jag måste lyssna. Verkligen lyssna på hen. Att jag måste hjälpa hen utifrån vad hen säger är problemet. Inte stjälpa genom att tala om att hens upplevelse är fel. Knyttets upplevelse är hens sanning och vad hen tycker är jobbig är jobbigt för hen. Vad jag upplever och tycker är något helt annat.

Min uppgift som mamma är att hjälpa med det som hen tycker är jobbigt. Det som gör så det ”snurrar” i hens huvud. Inte att tala om att hen har fel, då ”snurrar” det bara mer. Jag måste också komma ihåg att det tar tid, ibland lång tid, att vänja sig med förändringar. Och att vänja sig tar all ork, hen kan inte göra något annat. När det snurrar i mitt huvud (yrsel) kan jag inte heller göra något innan det slutat snurra. Ibland går det inte ens att stå upp. Varför skulle det vara annorlunda för Knyttet, bara för att orsaken till att det ”snurrar i huvudet” är en annan?

Barn med NPF behöver förberedelser, tid och stöd för att hantera förändringar.
 Förändringar som innebär allt från ändrade planer till ommöblering. 
Förändringar som ibland är så små och alldagliga att vi inte uppmärksammar det.

Alltför sällan får barnen det stöd och den tid de behöver från oss vuxna.
 Oftast kan de inte ens förklara vad som är fel så att vi förstår. De förväntas fortsätta som inget hänt trots att det ”snurrar i huvudet”. Våra reaktioner förvärrar också deras upplevelse av kaos.

Sedan får barnen skulden för att situationen urartar.

Annonser

2 responses to “Gästbloggare: När det snurrar i huvudet

  1. Visst är det enklaste i våra barns vardag att vi lyssnar, ser och lever oss in i. Men ibland får man lära av misstagen, ibland orkar man faktiskt inte (det är mänskligt). Huvudsaken är väl att man lär sig, ser vad som blev knas och vågar förändra! Detta gäller ju även barn utan diagnoser tycker jag. Hemma hos oss blir det oftast en strid när sådana situationer uppstår. Inte så mycket nu när sonen är 15 som när han var liten fram till åk 4. Säger bara HEJA alla föräldrar som kan analysera och omstrukturera med ren vilja!

  2. Pingback: Näe en triangel har ju inte fyra hörn… | miiamaria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s