Blodsockerdipp

Mathilda öppnar dörren när jag knackar, men hon springer genast tillbaka allra längst in i sitt avlånga rum. Ikväll är ingen bra kväll. Först fanns det ingen som ville gå med henne ner i källaren för att bevisa att det inte finns (och aldrig har funnits) någon låda med filmer där, och nu har pappa fräckheten att göra hemgjord pizza, i stället för att köpa.

”Ni tänker ju aldrig på oss!” skrek hon för en stund sen, innan hon kastade sig in i sitt rum och jag kunde höra ljudet av huvuddunkande där inne. Bara några dunkar, inte alls länge. Nu är det tyst.

Jag vill vara liten och ofarlig och så lågaffektiv som det bara går, så jag smiter in, stänger dörren efter mig och sätter mig på en stol som är vänd bort från henne och en bit ifrån. Jag tittar inte på henne utan säger tyst:

”Mathilda. Jag märker att det här är en jobbig dag för dig. Vad är det du behöver?”

”Jag veeeet inte”, gnäller Mathilda utdraget.

”Är du hungrig?”

”Ja! Jag är jättehungrig, magen gör ont!”

”Okej. Finns det något du kan tänka dig att äta nu direkt? Apelsin? Banan? Några russin?”

Mathildas matintag har varit ganska litet i några dagar, och det är klart att det sliter på henne, tänker jag plötsligt. Jag undrar varför jag inte riktigt reagerat över det tidigare. Kanske är jag så van vid hennes varierande aptit att jag bara tänkte att det skulle lösa sig av sig självt. Men hunger är en ond cirkel, när Mathilda inte äter ordentligt blir hon trött och mår illa och kan varken förmå sig att äta något eller att förklara vad som är fel.

Vanliga barn svälter inte frivilligt, och egentligen gör väl inte Mathilda det heller. Hon har bara inte en automatisk koppling i kroppen som säger åt henne att när hon är hungrig måste hon äta. När hon var liten brukade vi få stoppa åt henne fruktbitar eller något att dricka ungefär en kvart före frukost, för att hon skulle äta överhuvudtaget.

”Jag veeeeeet inte.”

”Jag förstår att det här är jättejobbigt för dig. Visste du att när magen blir tom, då blir det också för lite socker i blodet, och då blir det svårt att tänka, det går liksom långsamt och man kan inte bestämma sig så bra?”

Mathilda är tyst en liten stund, jag ser i ögonvrån att hon funderar. Så säger hon:

”Egentligen är det bara kroppen som är arg. Hjärnan skriker ‘jag är jäääättehungrig!'”

Häpen sitter jag på min stol och vet inte riktigt vad jag ska svara. Till slut säger jag:

”Jag har en idé. Jag måste ner till ICA och hämta ett paket. Om du äter några russin nu så du får lite socker i blodet, och så följer du med mig och så köper vi något gott för dig att äta. Vill du ha chips?”

”Kan vi köpa mazariner?”

”Självklart. Vi köper mazariner”, säger jag. ”Men kan du tänka dig att äta några russin innan vi åker? Så att du orkar följa med?”

Mathilda springer in i köket och klättrar upp på stegpallen vid skafferiet. Hon kvittrar som en liten lärka när hon berättar för Conny att vi ska åka och handla. Jag skriver upp på min mentala lista att det är dags att övervaka flickebarnets matintag en period igen. Och att det bästa kanske helt enkelt är att prata med henne om saken. Eftersom hon uppenbarligen förstår så mycket mer än jag trodde om det här med blodsockernivåer.

3 responses to “Blodsockerdipp

  1. De här förnumstiga kommentarerna att ”barn äter när de blir hungriga”, de skulle jag vilja mata snusförnuftarna med när de försöker resonera med mitt hungriga barn. Mitt ”normala” hungriga barn, den autistiska har gudskelov aptit.

  2. Vilken go mamma du är!!

  3. Fantastisk.. Helt fantastisk!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s