Pärlplattor

Sexåringen gör pärlplattor i parti och minut på förskolan. Varje dag kommer hon hem med nya. Jag missunnar henne inte skaparglädjen, men ibland kan det bli lite för mycket. Och tydligen finns det dessutom andra spekulanter:

– Radi är jobbigast i världen. Han tycker hela tiden att jag ska ge honom min pärlplatta, sade hon när vi satt i bilen på väg till skolan.
– Jaha, sade jag. Tjatar han, tycker du?
– Han tjatar jättemycket.
– Vad skulle hända om du gav honom en av dem?
– Han skulle tycka att jag var snällast i hela världen! Men jag har inte lust att göra på hans sätt, jag vill ha den själv.

Inspirerad av Bo Hejlskov Elvéns föreläsning igår kväll tänkte jag att det är nog ganska ofta som någon tjatar och tjatar på mig, och det värsta som skulle kunna hända är att jag gjorde personen till viljes – i någon rätt obetydlig sak – och att hen då tyckte att jag var snällast i världen. En kanske inte så fruktansvärt dålig konsekvens, egentligen… 😉

Men jag vill inte. För jag har lust att göra det på mitt sätt. Hur klokt är det, egentligen? Senast jag kollade var jag inte längre sex år.

Annonser

One response to “Pärlplattor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s