Alla barn blir förlorare när särskilt stöd uteblir

I sin nya serie Kaosklass tar SR:s Studio ett tag i frågan om vad som händer när särskilt stöd nekas eller dras in för utåtagerande elever. Särskilt värt att tänkas på tycker jag det är att för varje utåtagerande barn i ett klassrum sitter flera inåtvända elever som också de har osynliga svårigheter. Alla barn blir förlorare när särskilt stöd uteblir. Och de redan svaga barnen förlorar i vanlig ordning allra mest.

Det är lysande att frågan om barn i behov av särskilt stöd äntligen får handla om alla barns skolsituation. Vi kan inte ha icke-fungerande klassrum och så skylla dem på läroplanen (Som nyhetscitatet häromveckan: ”det kan vara olagligt med mindre grupper” – eh… näe, det kan det inte, läs lagen igen tack!) eller ekonomin. Läroplanen specificerar inte inkludering som ”alla går i en vanlig klass”. Ekonomin är ett urbota korkat argument när vi vet vad det kostar samhället med en förstörd skolgång. Och i grund och botten är den allra viktigaste åtgärden kunskap, för många anpassningar är enkla och kräver mest av allt förståelse för den enskilda elevens svårigheter.

Lärarna kan inte trolla. Här behövs omprioriteringar från de styrande, inte skylla-ifrån-sig-på-närmaste-läroplan-eller-budget-lekar.

PS Studio ett tar gärna emot fler berättelser. Du kan vara anonym. Använd formuläret eller hashtaggen #kaosklass.

Vår historia börjar så här:

På dagis hade Mathilda en särskild resursperson som följde henne alla hennes timmar. Det fungerade helt enkelt inte utan. När hon skulle börja skolan hade vi långa möten där vi, dagis och habiliteringens proffs gång på gång förklarade att Mathilda måste ha en vuxen bredvid sig. Annars kan precis vad som helst hända.

Men skolan sade nej. Det behövdes ingen extra resurs för de hade så mycket rutiner, och bildschema på tavlan över skoldagen hade de också. Det skulle säkert gå bra.

Jo, tjena. Tre veckor in i terminen satt vi på vårt första krismöte.

Annonser

4 responses to “Alla barn blir förlorare när särskilt stöd uteblir

  1. Tre artiklar har skrivits ang en pojkes tilltag i bygdens lokaltidning.Artiklarna handlar om en pojke då han hoppar på en annan elev i en skola. Två av artiklarna med samma innebörd.

    Följande var tänkt till tidningen, men vill inte utsätta pojken för mer publicitet.

    Ingenstans kan man läsa vad som gjort pojken så upprörd. Finns ingen ursäkt men en förklaring. (Pojken ville försvara en flicka som han ansåg hade blivit förtalad)

    Pojkarna hade samtal efteråt,efter händelsen med berörda lärare. Båda pojkarna var överens om att dra ett streck över det inträffade.

    Den drabbade pojken ville inte anmäla händelsen, men skolan väljer att göra en polisanmälan!
    Till vilken nytta?

    Pojken som har ett extra vårdbehov kommer förmodligen inte dra lärdom över att han hamnar i rättegång när han handlar i impuls. För han har svårigheter med att styra sina impulser.
    Hade en vuxen funnits vid hans sida just då hade det förmodligen inte hänt. Nu hamnar han i brottsregistret för att han själv är ett offer i svensk skollag.

    Staten slänger pengar i sjön genom att statuera istället för att lägga resurser där det behövs. Vad kostar inte en rättegång? Pojken har redan erkänt i ett polisförhör.

    Pojken har en extra resurs, men skolan väljer att spara in på de timmar så mycket som möjligt!
    Just under denna lektion anser man att det fungerar bra. Men det handlar inte bara om att prestera bra på lektionen utan även trygga upp det sociala samspelet.
    Alla ska känna sig trygga, elever, lärare anhöriga o inte minst individen själv!
    Ge de barn som har behov av extra stöd, det stöd de behöver. Utan att anhöriga ska behöva kämpa o slåss för rättigheterna.
    Och ge den personal som träffar dessa barn kunskap och förståelse för att kunna bemöta dessa barn på rätt sätt!
    I snitt finns det en elev i varje klass med liknande problematik.

  2. Först kände jag att jag inte orkade berätta våra passerade eller just nu pågående historier om #kaosklass, men så såg jag din tråd på Facebook och insåg att mängden historier har ett värde i sig. Idag 11 december är temat: Skolans budgetmål kan gå före elevers rätt till stöd, och det fick mig att tagga till så pass att jag fick ur mig följande:

    http://noteratochkommenterat.blogspot.se/2013/12/skolans-budgetmal-kan-ga-fore-elevers.html

    ——

    Efter två år i förskoleklass som funkade så där, var det dags för vår 04:a att börja ettan. Döm om vår förvåning när det visade sig att rektorn tänkt sig att han skulle klara av att gå i en vanlig klass utan särskilt stöd. Vid den här tiden hade inte 04:an fått sin autismdiagnos men det märktes mycket väl att han hade stora svårigheter med det sociala samspelet, och tacka fan för det, han kunde inte prata på ett sätt så att utomstående förstod honom.

    Det dröjde inte många veckor innan det sket sig fullständigt. 04:an skrek och grät varje morgon och ville inte gå in i skolan. Och sonens lärare såg allmänt svett ut för jämnan. Vi gick till rektorn och bad om hjälp. Att hjälp fanns att få visste vi eftersom 04:ans två autistiska storebröder hade den bästa hjälp man kunde få, på samma skola. Rektorn suckade tungt och mumlade något om att pengarna var slut. Vi gick då vidare med vårt mycket akuta problem till skolchefen.

    Andemeningen av vårt möte:

    Jag: Vi behöver hjälp. Vår son klarar inte av att gå i en vanlig klass. Han vägrar gå in i skolan.

    Skolchefen: Har han en diagnos?

    Jag: Det är inget krav enligt lagen att ett barn ska ha diagnos för att få särskilt stöd. Om du åker och träffar min son och försöker prata med honom, kommer du förstå att en diagnos inte spelar någon roll. Han kan inte prata så att en utomstående förstår vad han säger.

    Skolchefen: Jag kan inte träffa honom. Jag kan inte kommentera det enskilda fallet.

    Jag: Rektorn säger att det inte finns pengar att hjälpa min son, så då tänkte vi att vi måste ta frågan till dig.

    Skolchefen: Det är rektorns ansvar och är pengarna slut så är de slut. Jag kan inte hjälpa rektorn eller din son.

    Jag: Så du vill inte gå till skolnämnden och be om hjälp?

    Skolchefen: Det tänker jag inte göra. Politikerna har satt sin budget och det är mitt uppdrag att hålla den. Om ni vill ha en förändring så får ni engagera er politiskt och/eller göra en anmälan till skolinspektionen så får de komma och tala om vilken nivå kommunen ska hålla på skolan.

    Jag: Men vi behöver hjälp nu. Att vi engagerar oss politiskt eller gör en anmälan till skolinspektionen löser väl inga problem för vår son just nu och problemet är akut!

    Skolchefen: Jag kan inget göra för att hjälpa er. Jag kan inte kommentera det enskilda fallet. Allt ansvar ligger på rektorn. Anmäl mig till skolinspektionen.

    Ja hopp.

    Det känns absurt att vuxna människor måste ”prata” med varandra genom skolinspektionen men vi ser ingen annan utväg. Fortsättning följer…

    / Emelie

  3. Pingback: Med särskilda behov | The e-Hive

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s