Trösta

På väg ut från småbarnens sovrum slog jag i lilltån, hårt. När jag har migränkänningar som ikväll blir jag klumpig på ett närmast bisarrt sätt. Eftersom jag lever med ett antal ljudkänsliga autister skrek jag inte rakt ut. Det är vad jag skulle ha gjort för säg femton år sedan, så ont gjorde det. Men nu stönade jag snarare till.

Mathilda kom från andra sidan hallen samtidigt som jag gick genom dörröppningen. Hon såg att jag slog i tån, och hon sprang fram till i några lätta steg och slängde sig om mig i en stor, lång kram. En tröstande kram.

Det var som ett mirakel. Jag kan inte påminna mig om att det någonsin hänt förut. Jag vet att Mathilda bryr sig om, nej älskar, mig. Det är bara inte alltid så lätt att känna det, när hon hojtar ‘låt inte så högt mamma!’ inifrån sitt rum om jag slår mig eller gör mig illa på en utslängd leksak.

Tårarna rinner nerför mina kinder nu. Mathilda såg att jag gjorde illa mig. Hon förstod att jag hade ont. Och hon kramade mig för att trösta. För att trösta!

Annonser

7 responses to “Trösta

  1. Ett sjumilasteg! – ”för oss som mäter framgången i millimetrar”. Så fantastiskt, gläds med dig! Och med Mathilda 💕😌Kram!

  2. Åh, jag gråter när jag läser det!! Det är fantastiskt!! ❤ ❤ ❤

  3. Underbart!
    För mig har det äntligen börjat släppa med kramandet igen (inte kunnat röra vid människor på flera år) Vilket vad jätteskönt i förrgår när mamma var ledsen, för jag _kunde_ krama henne.

  4. ❤ Åh Det måste varit en underbar känsla!! ❤

  5. Vad härligt! Kramar till er båda!

  6. ❤ Hjärta skulle det stå förstås 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s