Att ha problem i skolan – eller se problem i skolan?

”Hon har inga problem i skolan”, säger lärarna om ett barn jag känner väl. Barnet ifråga har autism och verkligt svår ADHD, går i en vanlig klass och klarar sig genom att vara tyst, snäll och osynlig. I skolan alltså. Hemma exploderar hon allt oftare, saker flyger i luften, föräldrarna får ta emot slag och sparkar och varje morgon är en styrkekamp för att få henne till skolan som hon säger att hon hatar, som hon kan slåss i timmar för att slippa.

Vi runtomkring märker hur hon går tillbaka i utvecklingen på ett skrämmande sätt, och hur det alltid förvärras under skolveckor, till skillnad från under de harmoniska loven. Men hon har inga problem i skolan. I klassrummet fungerar hon bra, säger de.

Jag tänker att vi vuxna så lätt uttrycker oss slarvigt. Är det verkligen så att barnet inte HAR några problem i skolan? Eller är det så att vi inte SER några problem i skolan? Vem har så god kontakt med det kommunikationssvaga, tysta barnet att hen med säkerhet kan säga vad barnet upplever och inte?

Kan det vara så illa att vi ibland menar: ”Hon skapar inga problem för oss”?

Annonser

18 responses to “Att ha problem i skolan – eller se problem i skolan?

  1. UNDERBARA DU❤️❤️❤️

  2. Så vanligt! Det är med sorg jag ser hur illa dessa barn ofta mår! Skolan ska anpassas så att hon får det bra i skolan…inte tvärt om att hon ska anpassa sig!

  3. Jag tror att det är en skrämmande sanning och ett sant faktum, tyvärr! I vissa skolor. Okunskap leder till det omedvetna ”hon skapar inga problem för oss”, alltså finns inte problemet i skolan! Problemet måste ligga på hemmaplan. Utåtagerande beteende som inverkar störande på övriga elever tas på STÖRSTA allvar. Hoppas ni kan pressa specialpedagogen, rektorn och elevhälsan. Flickan måste få en möjlighet att lyckas på sikt med bibehållen psykisk hälsa. http://www.kaosteknik.se har bra material för
    skolor som inte förstår hur mycket de skadar de osynliga flickorna med autismproblematik. Flickorna som inte har problem i skolan,,,,

  4. PRECIS!!!!!!!! Jag brinner, som du vet, för detta ämne.

  5. Pingback: Lästips ‹ Fjällträdgården

  6. Klockrent. Tack snälla för att du skriver!

  7. Lina! Ditt arbete med att förtydliga svårigheterna med att leva med detta funktionshinder och vara flicka är oerhört pedagogiskt och tydliggörande beskrivet. Även din fantastiska blogg, Tina! PRECIS så är det för många flickor med klassisk symptombild och problematik för flickor med AST. Ditt arbete sprider kunskap! Vi lever i samma verklighet som familjen i ditt inlägg Tina. Vi tänker inte byta skola, skolan måste anpassa sig efter oss. Är man tillräcklig obekväm på rätt sätt måste det på sikt leda till en förändring,,,orsakerna till solbrännan som uppstår var så konkret beskriven, liksom Mini som spårvagnsförare, tusen tack!

  8. Eller tror man kanske att man gör föräldrar glada när man säger ”Det går så bra så?”. Vill man inte erkänna ett misslyckande? Orkar man inte förändra sin verksamhet? Törs man inte?

    • Johanna, Till viss del är det nog att man vill glädja föräldrarna. Sen tror jag att man inte förstår vad det är man ska titta på. Att ett otränat öga lätt kan tänka att den där sura minen över att kompisen blev klar före bara är som det är i den åldern, som ett exempel.
      Och, en tanke som slår mig nu. Om de vuxna i skolan hade lärt känna mitt barn avslappnad och glad och som sig själv i hemmet, så hade de förstått att det inte är ”samma” barn de träffar i skolan. Då hade det kanske varit lättare att förstå att den yta de ser i skolan är ett spel för att upprätthålla sitt ansikte och energi, tills skoldagen är slut och de måste få ta tillbaka kontrollen över sin situation.

      Tack Tina, för ett som vanligt alldeles fantastiskt och bra inlägg!!!

  9. Jag känner tyvärr igen mig alldeles för väl! Vår son står i kö för utredning pga de bekymmer vi har hemma. Det är sparkar, slag, många inte så trevliga tilltalsnamn, svårt med förändringar, dålig impulskontroll, skolan är pest (och har varit sen han började förskoleklass), att göra läxor är ett mkt tålamodsprövande tillfälle för oss eftersom han ofta ”kraschar” vid de tillfällena. Listan kan göras hur lång som helst…
    Skolan ser inget av detta, för dem är han en duktig kille som gör allt som förväntas av honom. Vid senaste utv.samtalet sa hans lärare (som vi är mkt nöjda med) att om det är så att han har en diagnos så är han högfungerande! För mig betyder det bara att han kämpar sig igenom dagarna och ger utlopp för allt här hemma istället och så ska det väl inte behöva vara? Han har alltid varit omtyckt och vi har ALDRIG hört ngt negativt om honom eller hans beteende varken från förskola eller skola, ingen tror på oss när vi berättar hur vi har det hemma.
    Det känns hopplöst ibland och jag känner mig som världens sämsta mamma som misslyckas om och om igen 😦
    Sorry… Detta blev lite långt men detta är en känslig fråga för mig…

  10. OJ! Jag är inte ensam om detta alltså! TACK för att ni delar med er av era bekymmer!!! Vi har det precis så här med 7-åringen också. Det är alltså bara att ta fram blåslampan på skolpersonalen då… Åter igen TACK! =)

  11. Det är hemma barn ska få ut sina känslor tillsammans med dem som älskar dem. De barn som är ”änglar” hemma får utbrott i skolan i stället och blir inte socialt accepterade. Det är värre!
    Har jobbat som assistent i snart tio år och dessförinnan som förskollärare sedan 1978 så jag vet!
    Britt-Marie

    • Det har du helt rätt i Britt-Marie! Jag är väldigt glad och tacksam för att omgivningen inte behöver ta del av dessa utbrott mm. Att han är en ängel borta känns skönt! 🙂
      Däremot känns det som om allt tagits på mer allvar om han i alla fall visat liiite av det även någon annanstans. Om han vågat säga ifrån när han inte förstår eller när något känns orättvist. Om han bara orkat stå emot och stå upp för det som känns jobbigt för honom. ❤️

    • Britt-Marie, jag förstår precis vad du menar med att det är i hemmet de får släppa loss, för att de där känner att de är älskade.
      Men, det STORA bekymret i just detta när barnen gör så, är ju just att vi som föräldrar sällan blir trodda när vi för fram att det är något i stödet som saknas, för barnet orkar inte, etc. Så länge de inte ser vart energin för barnet går åt, så gör de inga förändringar. Och då får familjen ta smällen, vilket i slutänden skapar ett barn som inte vill gå till skolan och blir utanför gemenskapen bara därför istället.

  12. Det gör ont i hela mig när jag läser det här inlägget! När min dotter började skolan så var hon just det där tysta snälla barnet som aldrig störde och aldrig klagade. Det var en roll hon spelade, i den rollen kunde hon t.o.m. skratta och se ut som världens gladaste barn. Men när jag hämtade henne så hann vi inte många meter innan hon blev jätteledsen och jättearg och berättade om allt hon upplevt i skolan som hon tyckte var konstigt eller obehagligt och saker hon inte förstått och om både barn och lärare som hon upplevde hade varit dumma mot henne. Med sina föräldrar är barnen trygga, därför kommer reaktionerna när dom kommer hem.
    Många barn med spektrum-diagnoser missförstår situationer och tolkar situationer annorlunda men det betyder inte att deras berättelser är osanna, bara att dom ser på världen på ett annat sätt.

    Det är nio år sedan min dotter började i sexårs-verksamheten och lika länge sedan jag startade mitt krig mot skolans värld för min och min dotters rätt att bli hörda.

    Nu vet vi att vi båda har Asperger samt adhd. I skolan kallade dom mig för lögnare först, sedan kom anklagelserna att jag var en dålig mamma som inte kunde ta hand om min dotter hemma, enligt dom var det anledningen till att hon hade dom här reaktionerna bara hemma. Och det trots att bup-psykologer och läkare var där på möten för att förklara diagnoserna. Hon hade gått halva tvåan när hon fick diagnoserna. Sen tog det ytterligare fyra år, hon gick höstterminen i sexan när jag en dag mötte skolans psykolog på skolgården. Han uttryckte glädje över att vår situation blivit bättre. Jag frågade vad han menade och han sa att han hade inte hört att jag klagat nåt på sistone. (Jag fick ju föra min dotters talan, hon sa ingenting i skolan.)
    Det kändes som att jag bara stod där och tittade på honom i flera minuter, sen berättade jag att det inte blivit ett dugg bättre utan det var bara jag som hade gett upp, jag kunde inte hitta några ord som dom skulle lyssna på.

    Dagen efter detta möte kommer jag aldrig att glömma i hela mitt liv.
    Min dotter och jag mötte psykologen tillsammans på skolgården.
    Han tilltalar henne och ifrågasätter det jag sagt dagen innan.
    För första gången i sitt liv så säger min dotter ifrån till en annan människa.
    Hon sa att självklart var det jag sagt sant, ” Det min mamma säger är alltid sant, hon hjälper ju bara mig för jag inte vågar själv. Hon säger det jag berättar för henne och allt är lärarnas fel för dom säger till mig att min mamma ljuger”

    Vi fick hjälp då till slut. Varför jag berättar det här nu igen är för jag vill visa hur viktigt det är att man lyssnar på dessa tysta barn. Det skär i mitt hjärta att lärare inte verkar ha lärt sig något om autism alls under dom sista nio åren. Föräldrar: stå på er! Tvivla inte på er känsla. Ni känner ert barn bäst, känner ni att skolan inte är bra så kämpa tills någon lyssnar så erat barn får byta till en kunnigare skola.

  13. Vår situation är lite annorlunda, och ändå så exakt likadan! Ja, skolan arbetar ofta enligt ”ställer inte till problem för oss”, och vägrar inse att det är den metoden som skapar problem.
    Min dotter, nio år, har ingen NP-skada, utan en fysisk diagnos, som bl.a. skapar problem med kronisk smärta och vissa rörelsesvårigheter, tex orkar hon inte gå långa sträckor. Men skadan syns inte, om man inte vet hur man ska titta, och enligt många finns det då varken skada eller problem. Vi har haft lärare och annan skolpersonal som påpekat att min dotter är lat och att jag skämmer bort henne – jag tror ni med barn inom NP-spektrat känner igen det…
    Nu har dottern äntligen en klasslärare som förstår, men klassassistenten (som inte har någon koppling till min dotter) fortsätter lägga sig i och sabotera…
    Dessutom är min dotter särbegåvad, och har i ettan och tvåan mått uselt av för låga krav. Jag vet att det är svårt att anpassa undervisning till alla, men kan man inte ge olika klockstenciler, tex, istället för att tvinga barn att göra sjunde, åttonde likadana uppgiften? Vilket ju inte heller hjälper barn med inlärningssvårigheter – ”mer av samma” har ju aldrig hjälpt en dyskalkyliker, tex…

    Allt detta har lett till att dottern måste få utlopp för sin smärta, frustration och ilska någonstans. I skolan är hon glad och snäll, hemma får hon makalösa utbrott, som kan pågå i timmar. Utbrott som till 99% landar i att hon gråtande berättar att allt egentligen handlat om skolan och/eller den fysiska skadan.
    Så även vi med fysiskt funktionshindrade barn märker samma sak – så länge barnet inte stör finns inga problem. De har vi föräldrar hittat på.

  14. Ja, herregud. Känns igen! Har ett barn som utåtagerat men jag känner så väl igen personalens attityd- det är inget fel på vårt sätt att behandla ert barn men hur har ni det hemma? När vi berättat hur fungerande han är i andra sammanhang är det som att öron stängs; när vi berättar att han vrålar ”jag vill inte gå till den där fucking, djävla skolan” o ”jag hatar henne” (om klassläraren) så hör de inte (gick i ettan o tvåan). De tycker att han mår bra, att det inte finns problem i gruppen, med läraren o metodiken…. Vi tog hem honom o letade upp en annan skola, där han får vara sig själv o har en lärare som ser honom. Tyvärr går andra barnet kvar i skolan med den outbildade personalen, som jag tvingas vara i närheten av. Dock trivs han bra. Är själv utbildad lärare o det övergår mitt förstånd hur personer i skolverksamhet inte har förmågan att möta varje barns (och familjs) behov. De är de ju skyldiga att göra! Heja alla er föräldrar som förstår era barn. Fortsätt kämpa för dem o för att fler ska förstå dem!! Tänk på att alla kommuner har resursteam som man kan ta in o att alla rektorer har chefer som man kan kontakta!

  15. Pingback: Skedar i tillvaron | Skadliga tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s